Prs Wolf och Dragon Fantasy

Claurus såg förvånat ner på den välkända figuren.
"Sidara? Vad gör du här?" sade han, uppriktigt förvånad. Han hade trott att hon till slut blivit tillräckligt rik för att köpa sig ur arenan. Att se henne så uppenbart utfattig och sjuk var nästan tragiskt. Nästan. Claurus log snett.
"Vem hade kunnat tro att Favoriten skulle hamna på gatan som en annan råtta?" sade han hånfullt och började fläkta sig med sin solfjäder. Han placerade den andra handen på sin höft och såg ner på henne med lutat huvud.
"Det är näst intill komiskt."

Sidara höjde ett ögonbryn till svar, hon hade nästan glömt hans sarkastiska och nedlåtande sätt. Hon var bara glad att få se ett välkänt ansikte, ett som faktiskt hade varit trevlig mot henne på sitt eget vis.
"Jag har fortfarande ett namn eftersom favoriten uppenbarligen är slut." svarade hon enkelt och för en gångs skull fanns det den forna glöden i hennes blick. Något att kämpa emot?
Hon hade väl någon hatkärlek till Claurus, men eftersom han varit en av de få som faktiskt verkat gilla henne på något plan så kändes det så. På arenan hade det aldrig funnits någon annan och hemma hade det enbart funnits en sjuk, nu död syster.

Claurus ryckte på axlarna. Det var visst fortfarande lite krut i tjejen.
"Favoriten passar dig bättre", sade han och knäppte händerna bakom huvudet. Hon såg dock ut som om hennes glansdagar var över. Det låg en lätt rutten stank över henne och dömande av hennes rosslande andetag var hon inte frisk.
"Så vad fick en så lovande kämpe att flytta ut på den glamorösa gatan?" frågade han och såg sig omkring. Gatan var fortfarande tom på folk, bortsett från de två. Det skulle inte dröja länge innan någon vakt med en pinne uppkörd där bak kom och körde bort dem.
"Det verkar som om vi är på samma plan av popularitet nu", sade han. Fattiga och demoner var de minst omtyckta individerna i samhället.

Sidara svarade honom med en arg blick, men sa inget mer. Den striden var inte värd att kämpa här och nu.
"Inget jag gjorde frivilligt mer än att jag ville vara vid min systers dödsbädd innan hon dog." svarade hon med en så oberörd röst hon kunde frambringa även om sorgen fanns där och det hördes.
"Blev sedan utkastad från arenan, vräkt från rucklet jag kallade hem och satt på gatan medans min systers kropp brändes upp." hon sa allt så oberört hon kunde, han skulle ändå inte bry sig. Skratta hånfullt kanske, men inget annat. Troligen komma med någon nedlåtande kommentar, hon förväntade sig inget annat.
Men hon orkade inte mer av detta livet, hon var trött, hungern var alltid närvarande och hon var smutsig med slitna kläder, skorna höll knappt ihop längre. Sedan var det hostan och de rosslande andetagen på det, nej hon var inte på topp precis. Dessutom saknade hon vapen, det var svårt att kunna känna sig trygg utan dem.
"Verkar så." sa hon instämmande. Hon hade alltid varit fattig, men inte såhär. Nu fanns det heller inga rika män hon kunde dela säng med. Hon hade försökt, men de som inte var så rika hade knappt pengar snarare alkohol att erbjuda.

Claurus hummade bara ointresserat åt hennes tragiska historia och kliade sig bakom örat.
"Personligen är jag på väg till en magiker. Jag är trött på att känna mig svag hela tiden på grund av de där skitskallarna som brände mig", muttrade han och fingrade på armen där märket stoltserade. Han var förstås inte svag, men krafterna han besatt nu var bara en bråkdel av kraften han haft ursprungligen. Plus att det kliade. Han övergick till att krafsa på sin arm tills klådan stillats något.
"Och du? Vad har du för planer inför framtiden?" frågade han och lät fjädern glida ner i obi igen.

Sidara visste att han inte skulle bry sig, ändå kände hon sig ledsen över det. Kanske inte ledsen, men hon hade hoppats på någon reaktion. Istället går hennes blick till hans märke och ler snett.
"Svag skulle jag inte kalla dig. Men visst jag förstår, inte lika stark som förr. Inte lika stark som andra demoner."
Vid hans fråga sedan ryckte hon på axlarna först. Ja, vad hade hon för framtidsplaner och vad var det för magiker han talade om?
"Mat, rena nya kläder och att bli ren." hon ryckte på axlarna och hostade sedan, typ det var hennes framtidsplaner för tillfället. Men mycket mer var det inte, hon visste att hon skulle dö och att hennes tid var räknad. Först kom hostan, orken började att tryta och med det blod i hostan, från lungorna. Hon hade själv sett systerns sjukdom. Detta kunde gå snabbt eller ta flera år. Att åter gå in på arenan var inget allternativ, de ville inte ha henne där och något annat jobb visste hon inte. Hon hade inte haft annat jobb än arenan och de jobb det förde med sig och vem ville anställa en lungsjuk fattig stackare som kunde smittas? Då återstod enbart den mer kriminella vägen, den som demonen framför henne valt.
"Vad är det för en magiker?" frågar hon sedan.

(Fundera sedan på om Sidara kunde stå emot en del av hans kraft. Typ, när han kan styra folk. Inget hon skulle veta om, men kanske något som fanns i hennes släkt och som han skulle bli irriterad på xD)

(Låter kul >

"Låter inte särskilt ambitiöst", sade Claurus och ryckte på axlarna.
"Vet inte. En av de andra gladiatorerna pratade om någon magiker som kunde utföra mirakel, så det lät lovande", svarade han och dolde märket med ärmen då han upptäckt att Sidara tittat på det.
Han kom plötsligt ihåg att hon fortfarande inte visste hans namn. Utan ett ord hukade han sig ned och skrev sitt namn i sanden mellan gatstenarna med sin långa klo.
"Det där är vad jag kallas", sade han när han var klar och strök sin vita lugg ur ansiktet.

Sidara ryckte på axlarna.
"Kanske inte, men det finns inte mycket att göra och det är prio ett. Sedan får jag se." sa hon och hostade åter, hela hennes andning var rosslande.
"Som du hör så kommer det bara gå åt ett håll." hon log snett, för döden var hennes minsta bekymmer snarare vägen dit.
Hon såg ner på det han skrev Claurus och mötte sedan hans blick.
"Sa du inte att det skulle skapa något band mellan oss?" frågade hon något osäkert. Vad detta bandet var visste hon inte och hon visste heller inte om hon ville ha det. Hon tänkte just fråga något om den där magikern då tre par vakter kom gående längst gatan. Sidara drog sig snabbt in i en annan gränd och hoppades att han skulle göra detsamma. Hon ville inte att han skulle gå ännu, trots allt gillade hon hans sällskap.

Claurus skakade på huvudet.
"Det är bara om jag säger mitt namn. Jag skrev det", sade han och visade demonstrativt på texten i sanden. När de sex vakterna närmade sig försvann Sidara in i en gränd och Claurus såg efter henne ett tag innan han vände sig om och mötte vakterna. De stannade genast upp.
"Du där, vad gör du här-" Vakten som talat avbröt sig när han såg Claurus demoniska attributioner. Claurus flinade och visade sina vassa tänder.
"Något fel?" frågade han sarkastiskt och var och en av vakterna riktade sina spjut ((Tänkte att de hade spjut)) mot hans bröst.
"D-demon! Försvinn genast härifrån", stammade en av vakterna fram och Claurus lutade sig närmare. Spjutspetasrna nuddade vid hans öppna yukata. Hans röda ögon stirrade in i människans bruna.
"Hör du oss inte, monster!?" ropade vakten längst till höger. Claurus vände på huvudet så att han såg på honom istället.
"Herr Monster, om jag får be", sade han med ett grin och mannen han stirrade lät plötsligt höra ett mycket omanligt skrik. Hans kollegor såg osäkert på honom och försökte lugna honom. Claurus lät inte de andra komma undan, en efter en började de skrika och snart hade alla sprungit iväg och lämnat sina spjut efter sig i panik.

Sidara nickade, vad det än var för band så ville hon inte ha det. Ett band som det hon hade med systern hade lett henne ut på gatan, fattig och sjuk.

Sidara såg på det hela från gränden där hon befann sig. Hon hade inte gått långt in, bara så hon inte syntes. Hon ville tala mer med Claurus och även se så han klarade sig.
Sakta kom hon fram då de sprungit och ser efter dem.
"Varför börjar alla skrika då de är med dig?" frågar hon uppriktigt. Det hade skett med mannen som gav sig på henne innan arenan med och hon gissade att han hade något med det att göra.
Blicken fortsätter sedan ner till spjuten och hon ler lätt.
"Vapen" mumlar hon med glädje i rösten. Vapen var alltid vapen även om hon föredrog svärd och dolkar.