Almarëa - fantasy ÖPPET

(förlåt att min dvärg inte kommit in än, men då det blev fler än jag trodde och min mobil tog bort hela texten så det blir nog inte så mycket med honom...)

Ett leende spred sig över hela Caladwens ansikte. Hon tog till orda igen, började berätta återigen.
"Välkomna hit. Jag heter Caladwen, och jag är en drakryttare. Om vi har tur kommer någon, eller några, utav er idag också bli det. Vi har nämligen kallat hit er för att se om ni kan bli nya drakryttare", sade hon något intränat - hon hade fått säga det flera gånger nu. Hon kände hur Obsidians stolthet blev något stött åt att inte ha blivit presenterad, och hon log litet inombords åt honom. Kom då, tänkte hon till honom och han pep förtjust till. Det var inte ofta han fick chansen att visa sig för folk, och han älskade att förvåna folk. Han hade en väldigt stark personlighet - stolt, lugn och beskyddande. Hon började prata igen samtidigt som Obsidian flög uppför slätten och landade bakom henne med en högljudd duns och en lätt darrning i marken under Caladwens fötter.
"Det här är Obsidian, min drake. Han är väldigt stolt, så ni gör rätt i att inte förolämpa honom."

Fitcher märkte genast förändringen i ryttarens kroppsspråk. Hon blev spänd och även om hon var duktig på att dölja det, förstod han att hon hade sett igenom hans lögn.
Trots detta välkomnade hon honom och fortsatte tala till honom som en testkandidat. Detta konfunderade honom. Om hon visste om sanningen, varför körde hon inte bort honom?
Hans funderingar avbröts då en späd varelse intog gläntan med ett leende. Fitcher ryckte förvånat med svansen. Varför hade han inte upptäckt henne? Han hade inte känt någon ny doft. Bara den alltid påträngande, mustiga doften av skog. När varelsen närmat sig hade visserligen doften förstärkts. Kanske själva väsendet utsöndrade en skogslukt? Han hann inte avsluta dessa tankar heller innan en ny doft slog honom. Eller två. Eller... Kanske tre? Han kunde utan tvekan urskilja doften av en räv, men också något annat. Något som inte riktigt hade en doft, utan två. En del av varelsen luktade som en människa, vilket oroade Fitcher - han hade aldrig varit på god fot med människor - och en del doftade lätt av mossa och den svala doften av stenar. Han studerade bistert nykomlingen. Det stod nu fyra okända personer runt honom och han kände en viss panik byggas upp. Han höll sig vanligtvis undan sällskap. Kanske en drake inte var värt risken?
Han grubblade fortfarande över detta när ryttaren fortsatte prata och introducerade sin drake. Han hade redan sett draken, men den var verkligen imponerande och Fitcher kunde inte hjälpa att dra efter andan.

Zia ryggade lätt bakåt från varelsen som såg så bistert på henne, dömande och kanske bortstötande? Hon var van vid det, den sortens beteende. Hon hade alltid varit felande och det visste hon väl. Inte var hon välkommen bland trollen och inte heller bland människor. Hon hörde inte hemma någonstans och det visste hon. Hennes svans svepte oroande fram och åter och hon såg sig ängsligt om på dem alla och slutligen på varulven igen, beredd på att fly för att slippa de sårande orden och kanske påhoppanden.
Hon tänkte smita in i skogen igen. Dessa varelser var inga hon brukade umgås med även om möjligen skogsrået stod henne närmast som det lilla troll hon var.
Då träder draken fram och Zia drar efter andan medans rävungen kryper längst hennes ben. Zia vill reagera som räven, krypa ihop och kanske förvandla sig till sten, men det var något med den vackra och skrämmande draken som fascinerade henne.

Ollie gapade bara ännu mer när alven presenterade sig som drakryttare. De var ju utdöda...? Och vilka var de andra som skulle komma? Han fick en obehaglig känsla i sin mage om att något som han inte skulle uppskatta var på väg att hända. Och en hob litar alltid på sin mage.
Och mycket riktigt. Han var tydligen där för att testas ut för att bli en ny drakryttare. Han, en hob. Han var osäker på om han skulle skratta eller gråta. För det här måste ju vara ett skämt. Han hann dock inte svara innan en till varelse klev in i gläntan. Ollie pep till av förskräckelse. En varulv. De åt definitivt hober till mellanmål. Alven och varulven sa något till varandra, men Ollie lyssnade inte. Hans tankar var fulla av funderingar på om det var värt att springa. Troligtvis inte.
Längre än så hann han inte komma innan två nya varelser klev in i gläntan tätt följda av varandra.
Ett skogsrå, och en... människa? Nej, hon hade en trollsvans. Så...
Alven verkade dock inte förvånad, utan presenterade sig bara och kom med det absurda påståendet att de skulle testas ut för att bli drakryttare igen.
Ollie trodde inte att han kunde bli mer förvånad, men när en fullstor draken plötsligt slog sig ner i gläntan vek sig benen på honom. Han satte sig med en liten duns på marken och stirrade förskräckt upp på draken. Så mycket för hans planer att springa därifrån.
Han fick lust att skratta till när alven sa att man inte skulle förolämpa draken - nähä, det menar du inte? Jag som fick lust att säga några väl valda ord till den enorma hobbit-ätande varelser med sylvassa tänder och klor - men han fick inte fram ett ljud. Det här var för mycket för hans lilla hobbit-huvud att hantera.

Caladwen log litet smått åt deras reaktioner, medan Obsidian drog upp käkarna och skrattade på drakars vis. De såg konstigt ut när de skrattade, men efter flera sekler med en drake vande man sig, och nu var det snarare så att hon tyckte att vanliga skratt var konstiga. Men hon hade ju också levt ganska isolerat under väldigt lång tid..
"En drake väljer sin ryttare redan när den ligger i ägget. Emellertid väljer den efter personlighet, helt oberoende utav ras. De kläcks endast efter att dess ryttare lagt handen på ägget. Det kan i vissa fall ta en stund innan ägget faktiskt kläcks efter handpåläggningen. Men det är dock inget problem. Ni lär märka det", log hon och höll upp sin hand så att de såg den svarta tatuering hon hade på armen, föreställande en drake. Hon fick den efter att hon lagt handen på Obsidians ägg, för alla de där åren sedan. Det blev efter drakens färg, och det var inte bara det som visade att det var rätt ägg för henne - en oförklarlig känsla utav kraft for igenom hela henne så fort hon lagt handen på ägget. Hon slog ut med handen mot säcken med ägg, som låg på marken bredvid henne, och äggen flög ut och lade sig på en prydlig rad framför dem. Hon log emot de samlade.
"Vem vill börja?"

Fitcher betraktade de församlade. Ingen såg särskilt ivrig ut. Dessutom... var det något som inte stämde.
"Ursäkta att jag frågar, men vad händer om draken inte väljer en?" frågade han och sneglade på hoben som såg ut att vara på att svimma. "
Ni måste ha utfört tester förut. Trots det vet ingen om er existens", sade han och vände sig mot ryttaren. Han kunde bara komma på ett sätt för att hålla hemligheter hemliga och han tänkte inte ta den risken utan att veta konsekvenserna. Efter alla år ensam hade han lärt sig att lita på instinkt och hans instinkt sade honom att ryttaren inte berättat allt.
"Så varför är ni idag bara utdöda legender?"

Hon betraktade vargmannen, han var klipsk. Fastän hon visste att det inte var helt sant så sved det sista litet. Det var hon som hade övertalat de andra ryttarna om att det var dags. Man började tro att Profetian slog in, och folket behövde ryttare som slogs för dem och så att de trodde att det inte var helt hopplöst. De skulle visserligen inte träda fram förrän de verkligen behövdes, men Obsidian hade inte helt omedvetet låtit sig synas och det hade satt fart på ryktena.
"Vi vill inte bli upptäckta, av flera orsaker, men den främsta är för att det skulle spä på den allmänna tron att Profetian håller på att slå in. Det krävdes mycket övertalning från min och Obsidians sida för att få de andra att gå med på det här. Ingen från de tidigare testerna har lyckats. Och så fort ni kommit utanför den här gläntan, om ni inte lyckats, så kommer ni ha glömt bort hela händelsen, såvida inte jag och Obsidian önskar något annat." Därför hade hon inga problem med att berätta saker för dem - hon kunde ha berättat de största statshemligheterna och de hade ändå inte kommit ihåg det.

Zia svängde oroande med svansen fram och åter. Var det något som visade hennes innersta känslor var det just svansen och nu var den inte lugn. Samtidigt som hon helst ville fly in bland träden igen var hon nyfiken, men hade hon den dödslängtan? Men hon gillade djur särskilt ormar och en drake var som en orm eller ur? En gigantisk orm, en orm med vassa huggtänder, en orm med enorma genomträngande ögon, en orm med stor käft, en orm med vingar en orm med........ Hon ville inte avsluta tanken, men hon kunde inte låta bli att se på den magnifika draken om än den skrämde livet av henne. Men ett troll som drakryttare? Gick det Fast gick ett skogsrå eller en hob? Ingen av dem heller precis av rätta virket. Men ändå var de här alla? Sedan var hon inte mer än ett troll? Hade hon inte den förbannelsen att vara av två arter, ja det hade hittills i hennes liv varit en förbannelse och ett utanförskap.
Långsamt satte hon sig ner och strök rävens päls, det gjorde honom och henne lugn.
"Jag gör det." sa hon slutligen, ställde sig upp och klev fram framför dem andra. Det krävde allt hennes mod för hon hade länge levt dold för andra. Nu skulle hon ställas inför ett test, kanske misslyckas men då med livet i behåll. Kanske lyckas och vad hände då? Hon kunde inte slåss, inte hantera vapen heller, varken rida eller flyga för den delen heller. Nej, hon skulle säkert misslyckas på detta, eller? Någonstans hoppades hon på att det skulle lyckas, m annat för att ge igen. Visa alla att hon faktiskt var någon, kunde bli någon och inte bara vara en misslyckad blandning.

Caladwen log emot trollet, eller vad det nu var (enligt Obsidian luktade hon troll och människa), ett leende som hon hoppades var lugnande. Hon var inte jättebra på att umgås med folk, utan var jämt nervös med dem - tack vare sin isolering. Hon slog återigen ut med handen emot äggen framför henne. De var i alla möjliga färger - lila, röd, svart och flera andra.
"Börja med vem du vill. Du behöver bara lägga handen på ägget, och du lär som sagt märka om det stämmer." sade hon till trollet/människan.

Fitcher var nöjd med svaret han fått. Om testet misslyckades glömdes det. Det fanns många saker han velat glömma, hans familjs död främst, men innerst inne visste han att alla hans minnen var en del av honom. Han var inte villig att förlora det för den minimala möjligheten att han var en drakryttare. Men att observera var ett nöje han hade råd med och hur ofta fick man egentligen se en drakryttare väljas? Han steg undan för människan (?) med ett slugt leende och betraktade henne. Hon såg bestämd ut, hon, liksom Fitcher, verkade ha ett mål. Hon ville åstadkomma något med draken. Han undrade en aning om detta mål var ett elakt sådant, med tanke på människans natur. Han kunde inte hjälpa sitt rasistiska tänkande då den sortens människor var den enda han stött på under sina resor.