Välkommen till eEn gratis, svensk Harry Potter-community

"Narnia - Häxans Undergång" [PRS]

Forum > Quidditchplanen > Rollspel > "Narnia - Häxans Undergång" [PRS]

1 2 3 4 5

Användare	Inlägg
Nordanhym Elev	Macon nickade mot flickan kort. Han gav henne inte en andra blick utan stängde dörren bakom sig, som gick i lås direkt, då han hade tagit steget ut i korridoren utanför. Han drog ett litet andetag av att han inte till grunden förstört chansen till att samtala fram informationen från flickan. "Filt var det..." muttrades för sig själv började han strosa genom korridoren. På var sida om honom fanns hårda väggar utav gnistrande is, det var tillräckligt ljust i de olika cellerna på andra sidan för att tillåta en urskiljning utav de mörka skuggorna som varelserna fastkedjade där inne avgav. Ett ljud färdades från den innersta, bortre delen utav den långa korridoren. Ljudet av en rasslande kedja, en djupdragen och ilsken blandning utav uttryckslösa ord. Men det fick Macon att stanna upp, han tyckte, han tyckte att han hörde något... Något som fick honom att, han kunde inte sätta fingret på det, som om ljudet fick något att vibrera inom honom. Men, ljudet var borta lika kvickt som det hade seglat fram. Jadis ord klinga klart i hans huvud, '...håll dig till den designerade fängelsehålan. Vandra inte iväg någon annanstans. Vakter befinner sig där nere och har order att använda dödligt våld oavsett vem som försöker ta sig förbi utan mitt sällskap eller mina order om att göra så...'. Macon bröt aldrig order, inte direkt i vilket fall. Han kunde tänja på reglerna, på drottningens ord, men, att rakt av bryta en order var inget han gjorde. Lojalitet, lojalitet var högt värderat utav Macon och han tänkte förbli lojal trots lusten att vandra mot det underliga ljudets källa. Macon skakade på huvudet och tog sig istället framåt, mot porten. så fort han lämnat fängelsehålan smälte han ihop med skuggorna och färdades genom slottet, över slottsgården, förbi murarna och vidare genom den lilla staden. Osedd, ohörd och i ilande hastighet. Han anlände inom ett fåtal minuter till det lilla huset i utkanten utav staden. Han stannade upp i skydd utav ett genomfruset träds skugga innan han klev upp, fram och ut ur mörkret. Det lilla huset, vars skorsten spottade ut lila och blå rök, tillhörde hans föräldrar. Hans mor Adelina och hans far Mavrek. Macon kände ingen längtan efter att stiga in genom dörren, där allt för många minnen levde och sprakade omkring bland alla skrymslen och vrår. Men han var tvungen. Det var inte så att han aldrig var det, någon gång i månaden brukade han spendera några nätter där men annars höll han sig till största del undan. Macon knackade två gånger på dörren innan han öppnade och klev in. Han möttes av sin mor vid sin arbetsplats, händerna svepande över benknotor och stenar. Hans far befann sig i sin fåtölj framför den dansande elden i brasan som värmde en puttrande kittel som avgav den lila och blå röken i ringlande slingor. "Macon, jag visste att du skulle komma..." mumlade hans mor. "Mor, far." sade Macon med en nick var åt dem. "Det du söker finns i ditt rum." mumlade hans mor vidare och Macon vandrade bort till ena hörnet utav rummet där en ringlande trappa befann sig. Han klättrade upp och tog sig vidare till en utav de tre dörrarna. Han steg in på sitt gamla rum där han som barn studerade magi, formler, trolldrycker och språk. På sängen låg två tjocka filtar flätade utav bergsgetters ull. Han greppade snöret som var knutet runt dem och hävde dem över axeln innan han återvände ner till första våningen. Adelina, hans mor, var mitt uppe i att knyta ett snöre runt en tygbit som tedde sig fylld med något. "Ta den här, benen säger att du kommer behöva dem." Macon tog emot knytet och greppade det i samma hand för att kunna ha en hand fri. Han gav sin mor en nick. "Macon," Mavreks röst ringade klar trots sin grovhet och rossliga ton, "sparsamt och vaksamt..." Hans fars ord gav ingen mening i Macons öron men å andra sidan så hade de sällan gjort detta fören det varit försent... Mavrek var, enligt Macon, alldeles för kär i att tala i gåtor och oreda för andra varelsers förståelse. Med en sista nick lämnade han hastigt det lilla huset och började resan tillbaka mot flickan som avslöjat sig som Stella, eller Star som hon brukade kallas enligt henne själv. Han hade redan varit borta från cellen i ungefär en halv timme, han visste att det skulle ta minst femton minuter att ta sig tillbaka då han nu inte kunde färdas lika smidigt. Men han var trots detta smidig, snabb och färdades med en graciös enkelhet. Dock var hans tidsgissning korrekt. Femton minuter senare befann han sig framför fängelsehålans första port. "Skuggan!" en gäll röst färdades till Macons öron och han avskydde den rösten. Det var Ginarrbrik. Jadis lilla dvärgassistens. "Vad vill du, slav..." sade Macon med ett hånleende. Oden hade fått Ginarrbrik att vackla till något men han fann sig snabbt. "Vad tror du att du ska göra med de där filtarna?!" sade den lilla dvärgen med röd hätta. "Min plikt mot drottningen vår." sade Macon simpelt och klart, Ginarrbrik skrockade och frustade. "Din PLIKT är inte att ta hand om den där saken! Du sak få ut information!!!" Macon tog fingret till sina läppar och hyschade Ginarrbrik nedlåtande. "Du är inte särskilt smart..." viskade Macon med ännu ett hånleende, att jävlas med Ginarrbrik var ett av få nöjen han hade som inte innehåll blodvite. "Ni har misshandlat, torterat, hotat, krävt, slagit, svält, frusit och försökt tvinga flickan. Nu, har jag fria händer. Mina vanliga metoder var alldeles för primitiva för den här flickan. Här krävs list, tålamod och en viss," Macon sneglade ner på Ginarrbrik, "en viss finess... Vilket du inte ens skulle kunna förstå om så finess stirrade dig rakt i ögonen." Ginarrbrik grymtade och mumlade något ohörbart innan han slingrade iväg med vaggande gång mot tronsalen där Macon förväntar sig att han talar med Jadis inom kort. Macon vände sin uppmärksamhet mot fängelsehålans port som vakten nu öppnade för honom. Han nickade kort och vakten nickade längre. Macon började vandringen ner mot cellen där flickan vid namn Stella befann sig... Samtidigt som Macon vandrar mot cellen i utkanten av staden.... Adelinas fingrar svepte kring kristallkulan, hon kunde se något. En form, en skugga utav något slag men med ett glödande center. Hon kunde inte förstå det, skuggan blev starkare och starkare tills en hand räcktes mot den och en förening skedde... Men hon kunde inte tyda vem, vad, hur, när eller varför... Men något var på gång att förändra alla deras liv... 30 aug, 2016 17:16
Borttagen	En lätt nick var allt hon fick till svar innan dörren gick i lås efter honom. Förhoppningsvis skulle han skynda sig tillbaka med den där filten. Visserligen hade hon lovat sig själv att kämpa och inte ge upp, hon skulle komma ut från häxans slott vid liv. Men hennes kropp kanske inte skulle lyssna till vad hon ville utan bara ge upp helt plötsligt. Därför vore det önskvärt om hon fick en filt om sig - hon behövde få lite värme för att kunna piggna till. Ögonlocken blev allt tyngre men hon tvingade sig själv att försöka vara alert och hålla ögonen öppna då hon ville vara vaken när han skulle komma tillbaka med hennes filt. Jadis gled långsamt fram till sin tron och satte sig ner där. "Sluta gnälla!" avbröt hon dvärgen,hennes röst lika kall som vintern själv. Hon viftade till med sitt kristallspjut, fnös till då det träffade dvärgen på kinden. Hon ryckte åt sig hans röda mössa och torkade ovarsamt bort den lilla röda blodfläcken från hans kind. Ginarrbrik tog muttrande mössan från henne och tog på sig den igen, putade trumpet med läppen. Det här var inte första gången han hade fått stryk från hennes majestät. Han tyckte själv att han inte förtjänade ett enda av slagen han fick från henne, han gjorde ju bara det han skulle. Vilket förutom att sköta om släden och renarna bland annat var att rapportera om det försiggick något skumt på slottet. Och han hade ju förargligt nog sprungit på Skuggan som bar på två filtar. Eftersom Ginarrbrik tagit honom på bar gärning utanför fängelsehålans port, hade det inte dröjt många minuter förrän han förstått att filuren skulle ge filtar åt flickan. Skuggan hade som vanligt uppfört sig mycket illa och Ginarrbrik hade minsann tagit illa vid sig av det nedlåtande tonfallet Skuggan använt sig av. Så fort han bara förmått med sina korta ben, hade han letat upp drottningen för att tala om vad Macon sysslade med. Hon reagerade dock inte alls som han hade förväntat sig. Dvärgen skymtade en glimt av slughet i leendet som formats på häxans bleka läppar. "Ett par filtar är inte hela värden, Ginarrbrik. Jag är säker på att Skuggan vet vad han håller på med. Och om han inte gör det är det synd för honom." Jadis gjorde en kort paus och satte näsan i vädret. "Eftersom du så gärna lägger näsan i blöt, vilket jag sagt åt dig hundra gånger att inte göra såvida du inte får något vettigt ur det, något som jag kan använda mig av, så kan du tala om för Skuggan att han inte har många dagar på sig. Om Aslan verkligen är tillbaka så behöver jag information så fort som möjligt." Jadis gjorde en till konstgjord paus. Det gjorde hon bara när hon var på relativt bra humör. "Har han inte knäckt nöten om, sisådär tre dagar, har han misslyckats. Flickan har visat sig vara onödig och har hon inte frusit ihjäl till dess, tänker jag mig att hon kan bli en del av min samling." Hon hänvisade naturligtvis till sina stenstatyer. Ginarrbrik rynkade på sina buskiga ögonbryn. "Han kommer misslyckas. Det gjorde Ni också och Skuggan.." Längre än så hann han inte innan han blev avrbruten av drottningens vrål. "Hur vågar du tilltala mig på det där sättet? Jag misslyckas aldrig!" Hon gjorde en kort paus igen. "Jag hade helt enkelt lite otur. Jag litar på Skuggan och att han får ur flickan den information jag behöver. Lyckas han, lyckas jag. Han är en del av mig." Snart viftade hon med handen som en gest att Ginarrbrik skulle gå därifrån. Hon hade sett tillräckligt av honom för en stund. Dessutom behövde hon lugn och ro att tänka. Hon behövde ju en plan B, en plan C och så vidare, såvida Skuggan visade sig vara en besvikelse. På något sätt skulle hon få reda på ifall lejonet var tillbaka i riket. 28 okt, 2016 13:37
Nordanhym Elev	Macon befann sig framför dörren åter igen, på andra sidan fanns flickan vid namn Stella som han var tvungen att få till ett samtal med om vad som pågick i Söder. Hur Macon skulle lyckas med detta var lite tvetydigt. Han hoppas för sitt och flickans bästa att hon kunde avslöja tillräckligt mycket för att göra drottningen belåten och eventuellt skulle han inte behöva utstå något mer av liknande sort efter detta. Han öppnade dörren men filtarna och knytet, gömt mellan filtarna, i sin hand. Hon satt på samma plats som när han hade gått. Macon hoppades på att hon skulle reagera positivt på att han hade hållit sitt ord. Sedan var det inga vanliga filtar han kom med, de var implementerade med magi då de vävdes. Hans mor var skicklig på sådant och dessa filtarna skulle kunna avvisa viken kyla som helst under en viss tid. "Filtar," sade Macon och höll demonstrerande upp filtarna framför flickan innan han satte sig ner på isen mitt emot henne. 29 okt, 2016 15:54
Borttagen	När dörren öppnades igen tvingade Star sig att öppna ögonen. Just nu ville hon sova men alltid kunde man inte få som man önskade och ville. Om det inte hade gjort så ont att le skulle hon med säkerhet göra det nu. Han hade inte bara med sig en filt utan två. "T-tack ska du h-ha," fick hon ur sig och sträckte darrande ut handen mot en av filtarna. Det var jobbigt att tala då tänderna skallrade. Med en viss möda och ansträngning lyckades hon med sina stela fingrar vira filten om benen och fötterna. Den andra svepte hon om sin överkropp. Med en tyst suck lutade hon sig mot väggen igen. Med halvt slutna ögon iakttog hon honom där han satt mittemot henne. "Får man f-fråga vad du heter?" undrade hon efter en stund. Star hade visserligen gått med på att tala om sitt namn för honom i utbyte mot en filt, men eftersom han planerade att hålla henne sällskap tyckte hon att det skulle vara trevligt att få reda på hans namn. Plus att hon utöver hans namn ville veta om det fanns någon orsak till att han pratade med henne och hjälpte henne lite. 30 okt, 2016 15:39
Nordanhym Elev	Macon tittade på flickan, hon hade svept in sig ordentligt i filtarna. Han började knyta upp snörena runt det lilla knytet hans mor hade skickat med då frågan kom om hans egna namn. "Macon," sade han, "men du känner nog till mig via ett annat namn..." Macon suckade och tittade på flickan, hans ögon kalla och stilla. Som om det inte fanns något liv i dem. Han tvekade om han skulle yttra sitt andra namn, om det inte skulle skrämma henne mer än vad det gjorde nytta. "Skuggan..." mumlade han ut till slut och fokuserade åter på snörena runt knytet. Han var nyfiken på vad hans mor hade packat ner åt honom. 30 okt, 2016 16:08
Borttagen	Skuggan. Det var ett namn hon var bekant vid. Eller bekant och bekant, det var snarare ett ord hon hört folk nämna vid några tillfällen och omedvetet lagt det på minnet. Det smeknamnet passade i och för sig honom ganska så väl: han smalt väl ihop med mörkret med tanke på hans klädsel och det långa, mörka håret. Det kanske fanns en annan orsak också till varför han kallades för just Skuggan - men hon valde att inte fråga. Det angick trots allt egentligen inte henne. Hon var redan tacksam över att han inte ignorerat hennes fråga utan faktiskt talat om sitt namn för henne. Än en gång började hon fundera på flickan som blivit förd till en cell djupare in i fängelsehålan. Skuggan påminde oerhört mycket om henne. Borde hon fråga Skuggan - Macon - om henne? Hennes undermedvetna rådde henne att vara tyst om saken tills hon visste lite mer om honom. "Jag vill att du ska veta," började hon efter en stunds tystnad: då hon äntligen började känna av lite värme igen, "att jag inte vet någonting om Aslan, ifall han är på väg tillbaka. Allt jag vet är att snön börjar smälta vid den sydliga gränsen. Blommor växer genom snön." 14 nov, 2016 17:14
Nordanhym Elev	Macon hade under tiden som flickan pratat fått upp innehållet i paketet. En behållare med soppa. Macon kände igen doften direkt. Det var en speciell soppa som hans mor sällan tillredde, endast vid nödsituationer. Flickan hade gett svar på en fråga som han ännu inte hade ställt, måste komma på ett annat sätt att få henne att prata... Han tittade upp på henne. "Du vet, ibland är det inte det man vet som kan hjälpa utan det man inte vet." sade han och andades in doften från soppan. "Ibland, måste man förstå att man inte vet något för att kunna upptäcka kunskaper och vetskap man faktiskt besitter i det undermedvetna." Macon såg upp på flickan från soppan. Han visste inte om flickan kunde förstå vad han menade men han hoppades att det skulle leda honom någonstans. Han kände sig hoppfull, han hade en underlig känsla att flickan visste något som han var i behov av att vet. "Min mor tillagade detta. Hon gör det väldigt sällan. Den man delar soppan med är viktig." Macon såg allvarligt på Star, "det låter underligt, men denna soppa kan visa de som delar den vilken framtid de har tillsammans, vad de inte har, vad som kommer hända, vad man bör göra eller,inget alls beroende på de som delar den." Macon hällde upp all soppa i två skålar. "Vågar du chansa?" frågade han Star och räckte en skål till henne. Han hoppades att hon skulle ta den och inte tro att den var förgiftad då hon såg honom hälla upp till dem båda från samma behållare. Spoiler: Tryck här för att visa! 15 nov, 2016 13:40
Borttagen	Förbryllat la hon huvudet på sned. Hon tyckte att han talade i gåtor. Hon begrep inte hur något man inte visste kunde hjälpa en. Men hon tyckte ändå att det lät bra det som han fortsatte med sedan: att man kunde upptäcka kunskaper och vetskap man faktiskt innehav i det undermedvetna. Att tänka på den saken var inte ett alternativ för Star för tillfället: så hon sjasade in tanken i en liten, mörk vrå i huvudet och stängde sedan dörren. Skulle hon sitta och klura på den saken planerade hon att göra det då hon var ensam. Nyfiket iakttog hon behållaren med soppa han tagit fram under tiden. Det nyfikna ansiktsuttrycket övergick snart till ett mer skeptiskt. Om hon ville smaka? Givetvis skulle hon uppskatta att få någonting varmt i sig - hon hade inte ätit på flera dagar heller för den delen - men tordes hon? Den kunde vara förgiftad. I och för sig hällde han upp soppan i två skålar från samma behållare, men vad visste hon? Han kanske hade fått i sig olika typer av gift i små doser sedan han var liten: han kanske inte skulle reagera på det men det skulle hon? Macon hade, inte vad hon kunde komma på i alla fall, någon orsak till att förgifta henne eftersom hon tydligen satt på någon viktig information som hon själv inte visste om; så kanske hon kunde dricka soppan trots allt utan att behöva vara orolig. "Tack." Star sträckte ut handen och tog skålen från honom. Spoiler: Tryck här för att visa!Åh, vadå för idé? 9 dec, 2016 12:58
Nordanhym Elev	Macon släppte taget om skålen då Star hade greppat den. Han kände en underlig lättnad över att hon tagit emot gåvan som han hade erbjudit, trots att hon förmodligen hade beräknat en risk med det. "Tack, för att du tar emot den." sade han och höjde sin skål mot henne, "Är du redo?" frågade han sedan, men utvecklade vidare, "det är viktigt att vi börjar samtidigt då vi dricker den." Han försökte låta betryggande, han hoppades att hans mor visste vad hon höll på med och att detta skulle bli till något positivt. Han var väl medveten om att man aldrig i förtid kunde veta vad som skulle kliva ut i dagsljuset från det mörka undermedvetna. Han hade vid två tillfällen delat soppan med någon annan och båda gånger hade det förändrat hans liv drastiskt. Om än inte på ett positivt sätt, så på ett vis misstänkte Macon att det var svårare för honom än för Star att dricka soppan. Spoiler: Tryck här för att visa! 10 dec, 2016 12:23
Borttagen	Om hon var redo? Star skulle precis svara på frågan, men stängde munnen igen när han fortsate att det var viktigt att de började dricka av soppan samtidigt. Då var han alltså inte intresserad av huruvida hon känslomässigt var redo för att dricka upp soppan. Men i och för sig borde hon inte stressa upp sig så: vad var liksom det värsta som kunde hända? Det var frågan om soppa. Men om det var någonting hon lärt sig under sin levnadstid, så var det att inte undervärdera någonting. Man kunde få sig en oväntad överraskning. "Redo," bekräftade hon med ett litet leende i högra mungipan och förde skålen mot läpparna för att ta en prövande klunk av soppan. Spoiler: Tryck här för att visa!Det låter super! 20 dec, 2016 17:01

1 2 3 4 5

Forum > Quidditchplanen > Rollspel > "Narnia - Häxans Undergång" [PRS]

Du får inte svara på den här tråden.