Dystopi - Staden [ÖPPET]

(Om det är vår lilla grupp du menar står de inte öppet på marknaden ^^ Utan i någon gränd ungefär, eller vad Aia skrev xD)

Tasha såg på den uppkäftiga kvinnan och skakade lätt på huvudet.
"Han är den han säger att han är. Hans knivar och gift är vad de är och han kan använda dem." sa hon enkelt och såg sig om för att se att ingen var i närheten.
Hon ser sedan på Andrew, rädd för honom var hon inte. Hon var för säker på sin egen duglighet där. Hon visste att hon var behövd och att hon än aldrig svikit dem.
"Vilket uppdrag? Något som ger bra betalt, något spännande och roligt." hon log stort och skrattade, det hade varit tråkigt alldeles för länge. Hon ville känna faran, känna adrenalinet pumpa.

Andrew kände igen flickan, han hade köpt mat från henne förut. Det blev att han köpte mycket mat, som lades på lager och delades ut till rebellerna. Just nu hade han tillräckligt, men det berodde förstås på vad hon hade också.
"Vad har du för nåt?"
Han vände sig till Tasha.
"Tja, om det är en adrenalinkick du letar efter så behöver jag alltid info, och det är inte alltför långt tills nästa attack.

Lily kollade på killen. Hon vände sig sen om för att ta ett djupt andetag.
" det beror på vad du är ute efter men jag har allt från frukost och grönt till kött" sa hon och pekade på sina saker som stod vid vagnen. Hon hade ställt upp allt i en vacker ordning då hon gillade att ha ordning på allt, något hennes bror lärt henne.
" vi har speciell erbjudande på kött idag" sa hon med ett söt leende. Hon använde det leendet när hon skulle små flörta in sig hos köparen.

”Ifall du säger det, Misse.” Quinn tog ännu ett steg bakåt i gränden. Vilken fråga han än menade, hade han märkt att hon inte svarat på någon av dem. Hon var förvånad. Hade trott att hon inte skulle varit vid liv längre.
När hans uppmärksamhet vändes ifrån henne tog hon ytterligare några steg ifrån dem. Trots klätterkvinnans kommentar om att han var vem han var kunde hon inte tro det. Vad hon hört om rebellernas ledare kunde den unga mannen omöjligt vara ledaren.
När han verkade helt och hållet glömt att hon existerade vände hon sig enkelt om och tog några snabba steg nedför gränden och in i folkmyllret.

Tasha såg på dem och nickade adjö åt kvinnan. Andrew var tydligen mer intresserad av mat än av henne och hon skulle minsann inte krusa för honom. Hon hade gott så hon skulle kunna klara sig och hon skulle få uppdrag på annat håll.
Med ett skutt tog hon sig upp på en nedrasad sten från muren och klättrade upp på muren.
Nu var hennes mål att sno åt sig mat. Hon såg ut över marknaden sär nu matleverensen kommit för att se sig över ett mål. Hon såg kvinnan hon stött på innan, den som ledaren konfronterat, den lilla råttan. Tasha var nyfiken på vart hon skulle. Så ett öga höll hon på henne medan hon såg över lite oövervakad mat.

Medea stod lutad mot en trasig mur med armarna i kors över bröstkorgen och såg med lätt missnöjd min ut över människomyllret på marknaden. Det var inte vanligt att folk rörde sig på samma fläck på det här sättet, och alla hon såg gick med antingen böjd rygg och snabba steg, eller med misstänksamma blickar på människorna runt om. Här var det svårt att avgöra vem som var vän eller fiende.
Hon fnös till. "Vän" var inte ett begrepp som existerade längre. Det var de starkastes överlevnad. Och hon tillhörde de allra starkaste.
Hennes granskande blick svepte över marknaden och alla människor. Alla obetydliga, smutsiga och dumma människor. Det sura draget kring hennes mun blev skarpare.
Hon blundade, tog ett djupt andetag och slätade ut sina ansiktsdrag. Hon hade ett uppdrag att utföra. Med öppet och vänligt ansikte, men med ett oroligt drag kring ögonen som hon inte behövde fejka, gav hon sig ut i folkmyllret.
"Hej, ursäkta...", började hon men kom inte längre innan någon gick in i henne. Hon snubblade till och var tvungen att ta tag i personen för att inte falla. Hennes fasad föll för en sekund innan hon han samla sina ansiktsdrag och med orolig min se ner på personen vars armar hon höll i. Det första hon la märke till var de stora brungröna ögonen, innan hon tog in hur smala armarna hon höll i var, och det röda märket på flickans bleka kind.
"Ursäkta, gick det bra?" frågade Medea och släppte flickans armar. Hon lyckades hålla irritationen borta från rösten, men knappt. Du är en av dem, påminde hon sig själv strängt. Nu när hon såg närmare på personen såg Medea att hon inte kunde vara mer än några år yngre än henne själv.

"Tror nog inte jag behöver nåt. Så, hur är läget på andra sidan muren?" han kanske inte behövde mat, men information behövdes alltid. De andra två hade gett sig iväg. Det berörde honom inte mycket, han blev van. Det hade varit ett relativt långt samtal jämfört med hans vanliga samtal.

Lily kollade på killen och la armarna i kors.
" det är bra varför undrar du det för?" Frågade hon och gick sen tillbaka mot väggen. Hon började plocka ihop sina saker för att flytta sig till ett annat ställe för att hon skulle sälja till andra.
" vi har det bra på andra sidan med varför ska vi slita bara för att ni ska mat när vi knappt får något för det utan solen som bränner i våra nackar" sa Lily och gav killen en kall blick.

Han log lugnt mot henne.
"För att jag jobbar för Rebellerna, och vi behöver alltid info. Och om vi fäller De Maktfulla så får ni också det bättre, vet ni." han log. Så många som dömt honom för så mycket - att han mördat och allt möjligt, men det var för en bra sak.

Theo gick ner till mark nivå i huset han gömt sig i innan han tog ett djupt andetag och gick ut i gatan med alla människor, det var något han alltid försökte att inte göra det var för nära andra fast sedan så var det även det ända sättet att pick-pocket på ett bra sätt. Han kände paniken inom sig när han gick bland människorna, det var något som hände ofta och en av andledningarna att han höll sig borta från folk. Varje gång som han kom så här nära så blev han stressad, orolig, rädd, panikslagen och kunde känna hjärtat i halsgropen.