l o s t - öppet rollspel

När Jane vaknar är det enda hon känner smärta. En strålande smärta som sträcker sig från axeln ner över armen. Hon rullar bort sin tunga ryggsäck med böcker från armen och lättnaden sprider sig direkt. Först nu börjar hon titta runt omkring sig. Hon minns ingenting. Utom de sista få sekunderna innan allt släcktes... Människor skrek, allting skakade och plötsligt blev allt bara svart. Var hon nu befinner sig är hon inte säker på, men kommer fram till att hon förmodligen är på en relativt liten ö mitt ute i ingenstans.
När hon sedan ser sig om är allt hon ser hav, sand och skog. Inga andra levande varelser så långt ögat kan nå. Jane reser sig upp och tar på sig ryggsäcken. Sen börjar hon gå mot skogen. Hon måste ha vatten. Nu.

Nikki hör skriket av människorna ringa i öronen,det där hemska ljudet som hon inte minns vad det kommer ifrån för allt svartnade för henne efter att skriken hade dött ut. Hon reser sig försiktigt upp och känner något varmt rinna ner för hennes kind och hon drar fingrarna över det varma. Det är blod, tänkte hon medans hon kollar sig omkring. Allt hon ser är sand, skog och hav men ingen levande människa ser hon. Du måste leta rätt på något att äta nu, tänkte Nikki och började gå in mot skogen.Hon hade plockat upp sin väska för den kunde hon inte leva utan. Med svårigheter började hon sin vandring in i skogen mot något att äta.

En våg med vatten väcker Saige, sköljer hans ansikte. Han känner saltvattensmaken i munnen samtidigt som reflexerna kickar in och han börjar hosta. Det är då han märker allt det andra, värmen, kläderna fastklibbade till hans kropp, huvudvärken, illamåendet, törsten, hungern och framför allt, rädslan. Panikartat slår han upp ögonen - ett misstag. Solen bländar honom. Han stänger dem snabbt igen, väntar några sekunder och tar ett djupt andetag. Öppnar dem igen.

Han ligger på en strand, noterar han. Solen står mitt på den klarblåa och molnfria himlen och sanden är fuktig. Saige reser sig sakta upp. Det första han ser är hav. Inte ett enda jävla land i sikte. Då och då spolas det kristallklara vattnet upp på stranden och drar med sig tång, krabbor, stenar och annat skit från havet. Han vänder sig om och ser stranden, som sträcker sig så långt ögat kan nå, och som sedan övergår i regnskog. Det är ganska vackert egentligen och ser ut som en sån där semesterort Saige aldrig hade råd att åka till. Han hatar det redan.

Inte en enda jävla människa i sikte, konstaterar han. Det är då, i ögonblicket han inser att han är ensam, som paniken växer. var i helvete är jag vad fan vad fan vad fan vad hände hjälp mig jenna vart är du jag kan inte vara ensam fan fan fan fan
Sedan kommer minnena tillbaka. Flygkraschen. Panikartade skrik, planet som skakade. Jennas skrik. Blod och eld, och hur det svartnade för ögonen. Till och med lukten av bränd plast är fastbränt i hans minne. Det är nästan för overkligt för att vara sant. Ilskan växer i honom. Han vill sparka och slå och skrika på allt och alla, men han är för trött. Och törstig. Lämpligt nog ser han sin väska bredvid sig. Han sliter upp den, fortfarande arg, och hittar en halvtom lokaflaska med päronsmak som han häller i sig. Känner sig därefter mycket bättre - fysiskt i alla fall. De sista dropparna av ilska rinner ur honom och han sätter sig förtvivlat ner på marken. Konstig nog ser han inget kraschat plan, eller några av medpassagerarna. Saige sträcker sig efter sin ryggsäck och gräver i den. Mobiltelefonen är där (som förstås varken har internet eller teckning) tillsammans med lite andra saker. Han bestämmer sig för att byta om, går till en närliggande palm och slänger en sista blick runt om kring sig innan han börjar klä av sig de blöta kläderna.

Ari känner en smärta i högerbenet. Hon öppnar sakta ögonen, men stänger dem snabbt igen. "Var är jag?" tänker hon. Det tog två sekunder innan hon mindes det. Klassresan. Det som skulle bli som kul, men gick helt åt helvete. Skriken av panik går inte att få ut ur minnet. Bilder drar förbi hennes stängda ögonlock. Allting stod i lågor och röken var överallt.

Hon slår upp ögonen i panik, det kändes som att hon upplevde det en gång till. Sakta vänjer sig hennes ögon vid det starka ljuset. Inte en människa så långt ögat kan nå. Det ända hon ser är vatten och skog. Hon står i en vik, så det är omöjligt att se långt på stranden. Det skulle kunna stå någon bara 200 meter ifrån henne och hon skulle ändå inte kunna se den.

"Res dig upp Ari, du kan inte ligga här hela jävla dan." Hör hon rösten inom sig säga till henne. Hon andas in och samlar på sig kraft. Sakta sätter hon sig upp och försöker ställa sig upp, men det går inte. Benet gör så ont. Hon börjar sakta kravla sig fram till en grov pinne som ligger någon meter bort. Det tar inte allt för länge innan Ari får tag i den och har den som stöd när hon försöker ställa sig upp ännu en gång. Den här gången kommer hon på fötter och dum som hon är, tänkte hon först ta ett glädjeskutt men hann hindra sig i sista stund.
Hon går sakta med pinnen som en krycka och tar sig längs stranden för att försöka hitta någon av de andra som också borde vara på ön.

(Hej allihop!
Har nu bestämt en ny regel: fr.o.m att den siste har skrivit sitt startinlägg och rollet har satt igång "på riktigt" så måste man skriva minst ett inlägg per vecka. Detta är för att jag vill hålla rollet så aktivt som möjligt och att ingen rollas ut allt för mycket. Om ni inte kan, så var vänlig att skicka en uggla till spelledaren, alltså mig, om ni t.ex. har mycket läxor eller ska åka iväg någonstans. Jag vill inte att alla ska liksom behöva vänta för att någon inte kan skriva. )

Tey. Mitt namn är Tey. Jag är 14 år gammal....
Klassresan gick fel, vi störtade.
Bilder av skrik, rädsla och blod ilar genom hennes kropp och hon ryser. Lägger sig ner på den friska gräsmattan och andas in, andas ut.
Hon var någonstans i ett stor virrvarr av träd, buskar och gräs. Lite längre bort fanns en sjö. Dess vatten var sött. Så vatten hade hon gott om. Men mat, och läkemedel fanns inte. Hon hade letat. Men inte hittat något. Hon stänger ögonen. Hon mår illa, riktigt illa.
Vad fan vad det här?
Tey hade inte orken ännu att se sig om ordentligt. Hon hade en så länge bara undersökt om hon var skadad eller om det fanns vatten och mat i sin omgivning. Resten... Hon orkade inte ens tänka på det.
Men hon reste sig upp, med huvudet dunkande som i en orkan.
Hon måste utforska stället, innan hon skulle dö av hunger.

(Förlåt om jag inte har sagt det - men alla kommer ihåg sitt liv osv - bara det att minnet av hur de kom till ön är förvrängt.)

En bit bort från sin startpunkt ser Nathan sitt gitarrfodral. Hans hjärta hoppar nästan över ett slag av glädje, och han springer fram. Han sätter sig ner på knä, öppnar fodralen och inspekterar sin gitarr. Den verkar faktiskt rätt så hel, vilket chockar honom - men han har inte tid att lägga mer vikt på det.
Han reser sig upp igen, trär axelbandet till gitarrfodralet över huvudet så att axelbanden från hans axelväska och gitarrfodralet korsar honom över bröstet. Det är rätt så tungt, han känner verkligen av att vilan under vintern innan vårsäsongen hade satt sina spår på honom.
Han fortsätter gå, men rörelse i ögonvrån får honom att stanna till. Lång, långt borta åt hans höger ser han någon, eller något, röra sig. Till en början tror han att han inbillar sig, tills tankarna börjar kicka in. Han kan väl trots allt inte vara helt ensam?
“Hallå?” ropar han, och börjar gå mot hållet han såg konturen. “Hallå!” ropar han igen, börjar småjogga genom den jobbiga terrängen. Marken är nästan träskliknande och hans fötter sjunger ner för varje steg han tar. Han kommer närmare, och ser att det är en människa (Seth). “Snälla, vänta!” ropar han igen, kommer fram till den upptrampade stigen personen gått på. Nathan lutar sig fram, sätter händerna mot knäna och försöker samla luft. Han sträcker på sig igen, ser att personen kommit närmare honom. Nathan går fram till honom, sträcker fram en hand.
“Hej, du kan kalla mig Nathan. Vem är du?” frågar han.

Jane kliver försiktigt in under trädens svalkande skugga. Hon bestämmer sig för att följa den tunna rännil av vatten som leder in mot skogens mitt, i hopp om att finna en större vattensamling. Hon börjar rota runt i sin väska, för att se om hon möjligtvis har lite vatten kvar i lokaflaskan. Inte en droppe.

Efter vad Jane tror är ungefär tio minuters promenad, ser hon något som liknar en sjö. Den blänker i solljuset som silas genom träden. Försiktigt böjer hon sig ner för att fylla på petflaskan. Sedan dricker hon upp hela, i djupa klunkar. Först nu, kan hon faktiskt fokusera på vart hon hamnat och vad hon borde göra. Trots rädslan som just nu sjudar under ytan tar hon ett djupt andetag och skriker med sina lungors fulla kraft "HALLÅÅÅ?!"

Saige sätter på sig ett svart linne och ett par svarta byxor (han äger nämligen inget annat än skinnyjeans, tyvärr), knyter den rödrutiga fuktiga skjortan runt midjan och sträcker sig efter sin väska. Efter en stund hittar han det han letar efter - sin svarta keps. tack gode gud att jag packade den, tänker han, drar en hand genom luggen och sätter på sig den. Trots sitt ombyte av kläder och det faktum att han står i skuggan av palmens blad svettas han redan. Uttorkning kommer bli ett problem, konstaterar han och svär över det faktum att han praktiskt taget hällde i sig allt vatten han hade.

Saige bestämmer sig för att gå in i djungeln, för att leta efter mat, vatten och (förhoppningsvis) andra människor. Han packar ner de blöta kläderna i sin väska och går in i djungeln, inte alltför djupt så att han fortfarande kan se skymtar av havet genom palmer och andra tropiska växter. Det är varmt, kvavt och fuktigt. Fåglar, insekter och vad Saige tror är apor hörs här och var. Lukten av färsk jord och exotiska blommor fyller hans näsa. Han går långsamt längs kanten av djungeln, dels för att han inte ska bli utmattad och dels för att han inte ska trampa på någonting. Vilket är exakt det han gör. Han ser inte ormen, trots dess orangea färg, men både hör dess väsning och känner det mjuka under skon. Han rycker snabbt bort foten, men är för långsam. Känner en skarp smärta i vänster ben, ser blod. Fan. Fan fan fan fan fan. I ren ilska slänger han upp sin näve i luften, som träffar ett träd.
"VAD FAAAN", skriker han. Slog jag verkligen just ett jävla träd? Det enda han hoppas nu är att det är en sån där orm som inte har gift i sig. Annars är jag fuckad.

nu säger vi att majsormar finns på det stället de är ok. also sorry för ett rätt så skitit inlägg.

'VAD FAAAN'
Autumn rycker till då hon hör det frustrerade skriket. Det kommer som en shock, men ändå som en lättnad. Då finns det trots allt andra människor på ön.

Hon andas långsamt ut, och ställer sig sedan upp. Kinderna är blöta efter all panikartad gråt, efter hon hade förstått vad krashen faktiskt innebar. Nu var hon långt bort från sin enda plats där hon var trygg; hos hennes pappa och yngre syster.

Autumn skakar på huvudet och torkar sina kinder. Hon får inte tänka på det nu. Hon måste leta upp människan som skrek tidigare. Det här var trots allt en djungel. Tänk om personen hade skadat sig?

Så hon vänder sig om, och går mot djungeln; platsen där skriket kom ifrån. Vid skogsbrynet upptäcker hon sin gråa axelväska. Hon tar lättat upp den, letar igenom den, och... Där ligger mobilen. Till sin besvikelse upptäcker hon dock att den inte har någon teckning. Hon suckar, slänger väskan över axeln och börjar gå igen. Efter en stund ser hon någon, en människa med krulligt, bubbelgumsfärgat hår. Hon försöker säga hej, men det blir något sorts tafatt pip istället, så hon går fram och knackar honom på axeln.

(Förlåt för att det här inlägget sög hejdå)