Sagan om de Bannnlysta

Plötsligt fick Aragorn syn på en stor, platt sten. En stor sorg vällde upp inom honom. Han gick ner på knä framför den och började storgråta av sorg.
"NEEEEEJ!"

"Åh, det är den där helt meningslösa stenen jag läst så mycket om. Den ska vara här helt enkelt. Inget att gråta för."
Gandalf knep ihop ögat och spottade en ordentlig spottloska i Aragorns smutsiga hår.
"Den är ihålig, vet du. Inga begravda ekorrar här inte," fortsatte han.

Aragorn tjöt till i sorg, både över sitt vackra hår och den totalt meningslösa stenen. Sedan torkade han tårarna och reste sig upp.
"Fast visst har't vart gött me litt stekt ekorr, eller va säj du, Gandalf?"

"Jo, om du hittar en ekorre, vill säga," muttrade Gandalf tyst med ryckiga huvudrörelser. Han såg upp i skyn med hopknipna ögon (inte för att man ser skillnad på när han blundar och när han spärrar upp ögonjävlarna, men) och tog ett till bloss på sin pipa.
"Tobaken är slut, hm." Han tystnade eftertänksamt.

"Fan, du borde dra ner på det där, Gandalf. Du, jag har hört att det är jävligt farligt i den här skogen. Men du kan vara lugn. Jag har en plan. Jag flyr och du dör. Så det borde inte var någon fara." Han grymtade.
"Så vi ska sitta här och fjanta oss bara för att den där ekorren är död? Dessutom behöver jag bada." grymtade han fram, orden hade han fått från ingenstans.

"Du flyr och jag dör? Näe du, Aragorn. Vi måste hitta mina barn innan de försvinner i den här skogen. Jag mår illa typ, med tanke på vad som lurar här omkring," Gandalf bet sig i kinden med sina skruttna tänder för att sedan ge Aragorn ett bländande leende.
"Måste hitta mina barn ju."

Aragorn såg på Gandalfs flaffrande läppar när han log emot honom. Han bestämde sig för att ge tillbaka med samma medel som Gandalf, när han avvisat hans flyktförsök.
"Jag vill iallafall inte hitta dem om de är lika fula som du", sade han med ett retsamt mummel. Sedan spetsade han öronen, han tyckte sig höra en klar operaröst ljuda över skogen.
"Trololollollol.... "

Gandalf frös till, alldeles skräckslagen.
Det kunde väl inte vara...?

Aragorn kved till. Den där rösten sved i öronen. Kunde det verkligen vara Saruman, den berömde operasångaren och hingstuppfödaren? Han hoppade upp på en stor sten och såg det höga svarta tornet resa sig över skogen. Högst upp stod Saruman med utrsträckta armar och ropade ut alla sina plågor över det nyfödda stoet.
"Trololol.. "

Gandalf såg förfärat, men trollbundet på Sarumans flaffrande läppar.
"Nej du Saruman, än är tuppen på Aragorns gård inte förfrusen."
Saruman bara fortsatte sjunga sina hemska förbannelser och plågor.
"Trolololol...lol."