Prs, Adora och samila

Gwen tittade ner på hans hand och log svagt. Efter ett litet tag drog hon försiktigt tillbaka den. "Nej, det hade bara varit konstigt, med tanke på omständigheterna" sa hon försiktigt och la sig försiktigt ner. Det var inte direkt så att hon ville lämna tillbaka den men hon villate att Liam inte ville att hon skulle h den.

--

Louis nickade försiktigt. Ja men det hade han ju berättat, ganska tydligt också. " har du fått svar då" frågade han aningen lugnare än vad han varit innan. Han nickade svagt åt hennes andra fråga. "Jag kom för jag ville, jag har saknat dig" sa han väldigt tyst.

Niall drog sakta tillbaka sin hand och nickade, mest för sig själv. Såklart. Så dum han var. "Med tanke på omständigheterna?" upprepade han och fick en busig glimt i ögonen. "Med tanke på omständigheterna vill du ändå vila i min säng?" Han skrattade tyst som en gest att han inte menade något illa. Han hade inget emot längre att vara i hennes sällskap. Han hade övertalat sig själv om att det inte var Gwen han skulle vara arg på i det här läget, utan Liam.

--

"Jag ber så mycket om ursäkt, men du har 'tänkt' i två år och när du träffade mig idag klarnade det för dig? Jag förstår inte. Har du ens någonsin tagit oss på allvar eller har jag varit en spelpjäs för dig?" Celia var mycket medveten om att hon var väldigt småsint, men hon kunde liksom inte låta bli. Nog för att hon skulle få ångra sig när hon retat upp honom tillräckligt mycket för att han skulle gå därifrån.

Gwen log aningen busigt hon också och flinade svagt. Det var ju ganska ironiskt. "Ja, jag vet inte varför men det känns så mycket mer rätt att vara med dig" sa hon och rodnade svagt. Det var sant, hon gillade att vara med Niall, mer än hon ville erkänna och efter den drömmen verkade allt uppenbara sig. De hade varit ett par.

--

Louis reste sig irriterat upp och skakade på huvudet. "Nu räcker det Celia! Jag orkar inte mer! Ska du vara på det viset så ska jag göra dig en tjänst och gå" röt han till hon slog näven i bordet innan han vände sig om och gick.

Niall kunde inte låta bli att skratta ännu mer när han såg hennes busiga leende. Där var den Gwen han kände! Han såg chockat på henne när hon uttryckte sina känslor. Det kändes mer rätt att vara med honom än med Liam? Hurra! "Du anar inte hur glad jag blir," mumlade han och slog ner blicken i golvet, för att snart fästa den på henne istället. Han trevade efter hennes hand och kramade den försiktigt.

--

Celia ryckte förskräckt till när Louis slog näven i bordet. Hennes glas hade stått ganska nära bordskanten och flugit ner i golvet. Hon satt kvar en stund innan hon reste sig upp. Kvickt rusade hon efter honom - noggrann med att inte stiga på en glasbit - och greppade tag om hans hand. "Louis, förlåt.." viskade hon bedjande och rynkade på pannan.

Gwen fnissade lite lågt och tittade på Nialls hand som kramade om hennes. Ytterligare något som kändes så otroligt rätt. Hon var tvungen att avsluta saker med Liam. Men om hon gjorde det skulle de bara bråka ännu mer. "Måste ni bråka?" Frågade hon försiktigt. "Liam vill inte bråka med dig"

--

Louis vände sig om i hast och höjde handen. Han tog ett andetag och sänkte den igen samtidigt som han lätt skakade på huvudet. "Jag vet inte Celia, jag har gjort vad jag kan och du kan inte släppa det förflutna" suckade han.

Niall skakade på huvudet åt hennes fråga. Måste var väl inte precis rätt ord att använda i sammanhanget, men han kunde inte smälta att hans bästa vän skulle kunna göra så mot honom. "Jag ska prata med honom, men jag vet inte om vi genast kan gå tillbaka till som det varit förut," lovade han. Han hade velat säga någonsin istället för genast, men han ville inte göra Gwen ledsen igen.

--

Celia tittade ner i golvet och drog tillbaka sin hand. Några bittra ord om att det inte varit så lätt att stå mellan honom och Harry låg på tungan, men hon lyckades svälja dem. Hon borde nog inte säga någonting alls eftersom det var tillräckligt spänt mellan dem ändå. "Vi ses kanske någon gång," föreslog hon istället och pressade fram ett litet leende. Vilket klokt ordval men hon kom inte på bättre.

Gwen nickade svagt, aningen lyckligt. Hon tittade honom djupt in i ögonen och närmade sig honom långsamt. Vad hon höll på med visste hon knappt själv men helt plötsligt var hennes läppar hårt pressade emot Nialls. Hon slöt sina ögon och flyttade sig aningen ännu närmre honom.

--

Louis tittade aningen besviket på henne och ryckte på axlarna. "Förlåt Celia, jag vet att jag sumpade allt men jag kan inte ändra på det förflutna. Vill du träffa mig får du försöka släppa det" suckade han. Vad mer kunde han göra? Han hade försökt vara trevlig släppa allt men det funkade inte det heller.

Niall övervägde att gå över till Liam's rum nu på momangen, men den tanken flög hastigt iväg när han plötsligt kände Gwens läppar mot sina. Det var väldigt omtumlande då han inte på förhand hade kunnat ana att hon skulle gå så långt med tanke på omständigheterna. Han kunde dock inte påstå att han misstyckte kyssen - så när han hunnit hämta sig från den värsta chocken: drog han henne närmare sig och besvarade kyssen.

--

Celia tittade skuldmedvetet ner i golvet. Hon kände sig som den största idioten som någonsin satt sin fot på denna jord.
"Jag är ledsen, Louis. Det är jag verkligen," viskade hon sorgset. Hon ville tala om för honom att hon hela tiden försökte släppa det som hänt - men ofta hade hon mardrömmar om deras bråk, som för den delen var mycket allvarligare, som spökade för henne. Men hon hade en känsla av att han inte skulle förstå.

Gwen fortsatte kyssen ett bra tag. Hur kunde det kännas så rätt med samtidigt så fel? Hur kunde hans läppar kännas så bekanta? Allt var så konstigt, hon visste varför men hon var fortfarande chockad. Försiktigt avslutade hon deras kyss och tittade länge på honom, helt säker på att hon var röd som en tomat i ansiktet. Ett gulligt fniss smög sig ut från hennes läppar och hon bet genast tag i underläppen för att hejda det. Wow... Det var, underbart, så perfekt. Som två pusselbitar som äntligen hittat varandra.

---

Louis bet sig i läppen. Han kunde inte vara hur arg som helst. Hon var sur, det är klart. Ingen av de var bra på att hantera jobbiga situationer med varandra. Han nickade svagt och kramade hårt om henne. Det var så rätt att bara kunna ha henne i hans armar, att njuta av att de är nära varandra igen. Och även om Louis visste att det inte var helt okej mellan de än, så visste han att det skulle bli bättre.

Niall var som ett enda stort frågetecken. Först hade han varit väldigt arg, förbannad, men Gwen hade en konstig men bra lugnande verkan på honom. Bara några minuter i hennes sällskap och hans humör svängde om mot det gladare hållet. Så hade det i och för sig alltid varit. Han kunde aldrig motstå de där ögonen, inte ens fastän hela hans dag gått snett och han var ruskigt irriterad. När hon avslutade kyssen drog han henne om möjligt ännu lite närmare sig, och gosade ner sitt ansikte mot hennes hals - där han placerade några pussar.

--

Celia trodde att Louis skulle gå och blev därför förvånad när han istället hårt kramade om henne. Först stod hon bara där som om hon inte visste vad hon skulle göra, men när hon förstod vad som hände la hon armarna kring hans midja för att besvara kramen. Hon lutade sin kind mot hans bröstkorg och slöt ögonen i hopp om att hålla tillbaka tårarna. Ändå lyckades några envisa tränga sig fram och rulla nedför kinderna. Hon var så klumpig! Det hade varit så nära att hon förlorat Louis en andra gång.