{HPPRS} Lumos & Taggsvansen02

Hazel gav Max ett leende. "Vi ses på middagen" sade hon och gick ut. Hon behövde vara ensam ett tag. Det var ändå rast så Hazel gick ut från slottet och gick iväg mot den delen av sjön som inte syntes. Det inte många visste var att Hazel var en animagus. Hon slängde sin väska på marken och tänkte på sin animagusform. Den bekanta känslan omfamnade henne och hon sjönk ner med tassarna i marken. Det kändes ovant. Hon hade inte förvandlat sig till lokatt på månader nu. Hazel gick långsamt längre bort från slottet och hörde två manliga röster. De lät varken trevliga eller glada.
~~
Jag skickar ett ugglebrev. :3

Jag nickade åt henne när hon gick och bestämde mig för att gå til sällskapsrummet och plugga. När jag kom dit satte jag mig vid ett bord och tog upp mina böcker. Jag var verkligen inte på humör och det enda jag kunde tänka på var Hazel, hennes röda hr och gråa ögon. Hennes ögon var inte tråkigt grå utan på något sätt varma och bekväma att tappa bort sig i.

Hazel ställde sig bakom ett träd och kikade på männen. De var djupt inne i en diskussion och Hazel snappade upp några meningar.

"John, våran mästare hade velat att vi slutförde hans arbete. Inte sant?" Sade en man med mörkt hår. "Jo lyssna, jag har en plan. Varför inte samla våra gamla kollegor och diskutera saken? Jag vet flera som hade velat hjälpa till." Sade den andre av männen. Han drog långsamt upp sin tröjärm och en svart symbol syntes på hans arm. Hazel övergick till sin mänskliga form och drog efter andan. Var inte det?.. Jo det var det ju.. Det var deras symbol..

Efter ett tag ar det dags att gå ner till middagen. Jag samlade ihop mina papper som hade väldigt få meningar på sig då jag hade dagdrömt om Hazel största delen av tiden jag försökte plugga. Jag tog mig ner för all trappor och gick in i den stora salen. Maten ar redan framdukad och jag gick och satte mig vid mitt bord. Jag sneglade över mot Gryffindor bordet men kunde inte se henne, jag tänkte inte mer på det och antog att hon antingen redan ätit eller att hon inte hade kommit ner än.

Den ena mannen stirrade åt Hazel's håll. Hennes hjärta drog ihop sig och hon tog ett tag om sin trollstav. "Det är en tjej som lyssnar bakom trädet, John" Sa mannen och ett brett flin prydde hans läppar. John sneglade på trädet, och han verkade ha sett Hazel. För ett ord lämnade hans läppar tidigare än hon hunnit blinka. "Stupefy" Ropade han.

Hazel duckade och tänkte desperat på vad hon skulle göra. Tillslut gick hon bort från trädet och riktade sin trollstav mot John. "Depulso!" Han slängdes genast bakåt. Den andre mannen reagerade fort och skjöt en annan trollformel mot Hazel. Hon hörde däremot inte vilket. Resultatet var att Hazel föll ihop på marken. Smärta som hon aldrig upplevt strömmade igenom henne, men den försvann lika fort som den kom. John och den andra mannen sprang därifrån. Hazel flämtade till. Vad skulle hon göra? Hon behövde meddela lärarna på något sätt, och hennes inre klocka sa henne att de åt middag just nu. "Expecto patronum" Viskade hon. Hennes patronus, även den en lokatt ställde sig bredvid henne. Hazel tänkte ut vad den skulle säga och skickade iväg den till skolan. Hazel följde den med blicken när den sprang iväg.

Jag hade suttit och ätit ett tag men Hazel hade inte kommit dit än. Jag var inte säker på om jag borde vara orolig eller inte, hon kanske bara inte vill äta eller så kanske hon tog en tidig middag men jag kunde inte undvika känslan av ett något var fel. Någon minut senare tittade jag ut genom dörren in i hallen och såg ett skinande silvrigt lodjur. Jag visste att Hazel var en animagus och att hon var juste ett lodjur och jag visste när jag såg patronusen att det var Hazels. jag visste även att något var fe och jag kunde inte bara sitta där så jag ställde mig snabbt upp och började springa ut. Kanske borde jag ha pratat med någon vuxen först men jag kunde inte tänka klart, det enda jag visste att jag behövde göra var att hjälpa Hazel. Jag följde efter patronusen, den sprang ut genom dörren och ner mot sjön. Jag var utmattad a att springa men det var inget att göra åt saken, jag visste inte vadd som hade hänt. Vi sprang runt sjön och då såg jag, 100 meter bort, hon låg på marken och två svartklädda personer flyttade sig mot henne. Jag stannade, min hjärna slutade tänka, slutade fungera, Vad skulle jag göra!?

Hazel hostade till. Kylan började omge henne och hon hörde fotsteg som närmade sig. När hon såg upp så märkte hon att det var männen. Hon såg utmattat på dem och spetsade öronen när de pratade med varandra. "Vad ska vi göra med henne?" Sade John. Den andra mannen granskade Hazel's ansikte och flinade åt hennes förskräckta blick. "Vi kan inte riskera att hon sprider vidare det hon hört. Det är för riskabelt." Svarade han.

När jag stod där, frusen av skräck ser jag de två männen plocka upp Hazel och börja bära iväg henne. Va fan ska jag göra!? Jag vet att jag inte skulle kunna övermanna dem även om jag lyckades överraska dem men jag vet inte om jag borde springa och hämta någon, då skulle de kanske försvinna med henne. De hade då kommit så pass långt bot att jag skulle tappa bort dem om jag inte följde efter dem. Så det var just det jag bestämde mig för att göra. Jag såg till att alltid vara skogsbrynet så att de inte skulle se mig men i början behövde jag jogga så jag hoppasdes till gud att de inte skulle höra mig.

Hazel skrek till när John lyfte upp henne. Ett förfärligt skrik som trängde genom kroppen. Hon försökte vrida sig loss, men det var lönlöst. Johan var stor, och som den smala tjejen som Hazel alltid varit så gick det inte. "Släpp mig!" Skrek hon. "Släpp mig nu, eller så kommer jag att berätta för min pappa. Han är en auror!" Fräste hon sedan fram. John släppte ur sig ett högt, galet skratt. "Vi är inte rädda för din pappa, flicka lilla." Han hånlog. Hazel försökte sparka till honom, men hur hon än gjorde så lyckades han alltid ligga steget före.

Jag hade aldrig lyckats göra en riktig patronus så jag skulle inte kunna göra samma sak som Hazel gjort och jag hade inget annat sätt att kontakta någon på skolan. Så jag följde efter, vad kunde jag annars göra. Medans vi gick, jag alltid mellan 100 och 50 meter bakom dem, bankade mitt hjäärta hårt, s hårt att det gjorde ont men jag ignorerade det, jag visste bara att jag behövde följa efter dem och med hjälp av ett mirakel rädda Hazel.