Adora och Minihäst

Tänker att de typ kan märka sin "kraft" nu?
_

Levi sov dåligt den natten. Han svettades och frös om vart annat och när morgonen kom var han mer trött än utvilad, inte för att han någonsin var riktigt utvilad. Hans ansikte var rött och hans sängkläder hade lämnat märken i hans ljusa hud. Han suckade och kokade lite vatten för att göra en kopp te. Mamma satt redan vid bordet med ett brev som hon krampaktigt höll i och en liten tår som letat sig ner för hennes fårade kind och nu satt på hakan som om den funderade på om den skulle släppa eller inte.
"Vad har hänt?" Frågade Levi oroligt. Hon såg på honom och log svagt.
"Du ska ut i strid, du och några andra från gruppen". Hennes röst var skör.
Levi sprack upp i ett leende och piggnade genast till. Han var utvald. Sedan blev han fundersam, det pågick inget direkt krig vad han visste. Bara inte det var sant, det som 'Sylvester' sagt, att Aslan var tillbaka.
"Va?!" utbrast han. "Ska jag..? Vad ska jag göra?" Hela hans kropp var ett förväntansfullt pirr.
"Ni skulle mötas i den stora salen vid lunch".
Det var långt till lunch men trots att han var trött skulle han knappast kunna teckna som han hade tänkt nu. Det var nog lika bra att gå och kolla om han kunde få prata lite med Jadis redan nu, han tänkte på häromdagen när hon gav honom all sin uppmärksamhet och hur galet stolt han varit.
Han kysste sin mor på kinden innan han gick, ovetandes om att det skulle ta lång tid innan han skulle göra det igen.

Flickan var i salen, hon, flickan från fängelset. Hon provocerade till synes helt orädd drottningen som blev märkbart störd. Han hörde inte vad de sa, men han såg när ett ord för mycket sades, och såg hur isdrottningens stav lyftes och sedan tänkte han inte alls när han spurtade fram till flickan, snabb efter träningen han fått. Adrenalinet pumpade och när han rörde vid hennes axel för att... Nej han visste inte ens varför, men hur som helst gjorde han det, och när han gjorde det bländades han. Inte av solen eller något, men något som kom inifrån och fick honom att känna sig som om han brann, en känsla som var både behaglig och obehaglig.

Ja, det blir bra!
--

"Aslan är med de som tror på honom." Star blev tvungen att höja på rösten eftersom Maugrim och de andra vargarna började morra. Jadis tog ännu ett steg närmare den unga flickan. Hennes mörka ögon svartnade, om så möjligt, men inte på grund av ilska och hat. Nej, den vita häxan var rädd.
"Din vinter kommer ge vika för hans vår," avslutade Stella och slöt ögonen - beredd på att förvandlas till en stenstaty. Men ingenting hände. Hon kände sig fortfarande väldigt levande och hon kunde fortfarande höra vargarnas eviga gläfsande i bakgrunden. Men det var inte allt. Hon kände en hand på sin axel och en pirrande känsla spred sig i hennes kropp. Förvirrat öppnade hon ögonen och fick syn på Levi. Han var den sista i världen hon trott skulle stå vid hennes sida. Ett litet leende växte sig fram på hennes läppar men det ersattes av en förvånad grimas då hennes handflator började svida och kännas ömma. Strax därefter formades något som liknade en snöboll i luften. Den var genomskinlig och ljuset bländade henne.
Innan hon visste ordet av gungade salen till - det kändes åtminstone som så - och i följande ögonblick hade häxan flugit in i väggen. Ingen kraftig smäll verkade hon ha fått: då Jadis kunde röra på sig. Men paff var hon då hon varken sa eller gjorde någonting.
Star vände blicken till Levi och höjde uppmanande på ögonbrynen, nästan som om hon förväntade sig att han förstod sig på vad som nyss hänt och kunde förklara alltihopa för henne. Någonting liknande hade hon aldrig upplevt. Hennes mor hade aldrig nämnt att Star skulle kunna ha.. krafter. För magi var väl inblandat? Det fanns väl ingen annan förklaring?

Föråt att jag är så seg på att svara ibland
-


Vad fan. Vad hände? Nej, tyvärr flicka utan namn, han hade ingen aning.
"Jag tror vi ska dra". Hans röst var darrig och han såg med lätt fuktiga ögon mellan tjejen som nyss kastat någon urkraft runt sig och drottningen som han blint älskade.
Jadis reste sig och Levi rörde lätt vid flickan för att få med sig henne, han kunde inte prata längre och det var ett under att han själv kommit på den briljanta idén att springa.
Han sprang och sprang. Stegen klapprade på det hala golvet och trots hans kondition kände han snabbt blodsmak. För detta var på riktigt och hans hjärta bultade av skräck och det stod en varg och blockerade utgången till slottsgården.
Han vände sig om och hann hämta andan i någon sekund innan alla kom alldeles för nära.
"Vad heter du då?" frågade han flickan vilket ju kan ses som en lite konstig fråga om man med stor säkerhet snart ska dö, men det var det han frågade och kanske ville han bara få vara normal en sekund.
Runt krönet kom nu Jadis majestätiskt gående och en tår som han mycket snabbt torkade bort rann ner för Levis kind.

Det gör ingenting!
--
Star stirrade på drottningen i några sekunder till innan hon fick fart på benen och skyndade sig efter Levi. Tyvärr hann de knappt till porten innan de blev tvungna att stanna - då en varg blockerade vägen. Vargen morrade hotfullt. Stella rörde ängsligt på sig men magin eller vad det nu var lyckats omtumla häxan, så skulle den med säkerhet knocka till vargen ordentligt. Nu gällde det bara att mana fram den. Hon viftade med händerna mot vargen men ingenting hände. Hon försökte om och om igen men utan att lyckas. Paniken växte inombords och Jadis kom allt närmare.
"Skojar du med mig?" fräste hon ilsket till samtidigt som hon greppade tag om killens hand. Hennes ilska var inte riktad till någon särskild i rummet utan till magin. Eller vad det nu sen var för någonting. Då hände det äntligen något. Samma genomskinliga boll dök upp i luften vid hennes händer och hon riktade den mot vargen. Tydligen hjälpte det att vara arg och röra vid Levi.
"Kom nu då!" Star kastade en blick över axeln på häxan innan hon började springa igen. En bit ifrån slottet stannade hon för att pusta ut. Halsen var torr och blodsmaken var förfärlig.
"Jag heter Stella, men du kan kalla mig för Star." Hon visste inte om Levi följt med henne eller inte. Hon hade inte sett sig om när hon sprungit, hon hade inte ens hört fotsteg bakom sig