Prs med taggsvansen02

Vaktmästaren förklarade att det egentligen var städerskornas uppgift, men eftersom han själv inte hade någonting viktigt för sig just nu: kunde han lika gärna hjälpa till själv.
"Tack så mycket, sir," log Noah när han fått sina sängkläder, en huvudkudde samt ett täcke. Han vände sig om och gick tillbaka mot rummet han delade tillsammans med Alex. Väl inne satte han genast igång med att bädda i soffan. Han ville ha saker och ting gjorda med en gång så han slapp bekymra över det senare.

Jag hjälpte honom att bädda och när vi var klara satte jag mig på min säng igen.
"Så varför bytte du skola?" undrar jag tyst och börjar hålla på med mina ärmar och försöka dra ner dem även om de redan var förbi mina tummar. Jag blev alltid så paranoid när jag var med någon annan, att de skulle se mina armar eller att de skulle få reda på att jag var gay. Om Noah fick reda på något av de två skulle han säkert bara slå mig och gå iväg och lämna mig.

Noah stelnade till över hans fråga. Det var ett samtalsämne han helst undvek att prata om, men han ville heller inte vara otrevlig mot Alex: då han verkade.. ja, ganska skör och naturligt nervös av sig. Det var åtminstone det intrycket Noah fått och han ville inte förvärra saken genom att få Alex att bli ledsen. "Jag gick på en idrottsskola. Sedan barnsben har jag satsat på ishockey och jag hade fått en plats i NHL-laget. På en match stötte jag dock ihop med en annan spelare och föll såpass illa att jag har en permanent knäskada. Läkarna har sagt att jag inte får spela ishockey längre och jag var inte bara tvungen att lägga skridskorna på hyllan utan också byta skola." berättade han stelt.

"Oh, okej." svarar jag och kollar ner på mina skor.
Wow verkligen "oh, okej" är det enda du kan tänka på när han berättar att han har behövt lägga sin största passion på hyllan?! Varför mobbar jag mig själv på det där viset men jag håller med mig själv om att det var ett mesigt svar.
Hela mitt liv har jag velat dansa men ingen i min familj har låtit mig, de har bara tyckt att det var "bögigt" och att något sådant ska inte "men" hålla på med. Jag sade dock inget efter som att jag åter igen inte ville att han skulle tycka illa om mig.

Noah snörpte på munnen. Han hade inte direkt förväntat sig tårar och gråt från Alex, men med tanke på att det fortfarande var ett ganska så färskt och känsligt ämne för honom - skulle han ha uppskattat en mer tröstande reaktion. Nåja, han fick inte visa att det bekymrade honom dock.
"Jag går och ser mig omkring lite," meddelade han och lämnade därefter rummet. Han såg sig omkring förrän han släntrade nerför trapporna och gick över till den andra byggnaden. Efter att ha tittat in i olika rum och gått uppför två trappor hittade han till sin stora glädje ett stort bibliotek. Det var knäpptyst vilket han uppskattade. Han drog fingrarna längs med böckernas 'ryggar' och tog sedan fram en bok han länge planerat att läsa. Det fanns till och med några fåtöljer i biblioteket: så han satte sig ner tillrätta i en av dem innan han började läsa.

Jag såg att han blev besviken av mitt svar inte så att han sade något men det märktes. När han gick blev jag ensam igen och jag kände en klump i magen och halsen etableras allt mer. Jag satt där ett tag och till sist satt jag och grät. jag visste inte riktigt varför men den största anledningen var på grund av att jag var besviken på mig själv. Du borde visat mer sympati! tänkte jag innan jag reste mig igen och gick in på det lila badrummet.

Klockan var närmare halv tio på kvällen när Noah kom tillbaka till rummet. Han hade fastnat i boken och inte lagt märke till hur timmarna flugit iväg. Boken hade han dock lämnat i biblioteket då självlåne-automaten inte fungerade och ingen personal var på plats. Oblygt drog han av sig sin skjorta innan han satte sig ner på soffan. Han borde ta en snabb dusch innan det var dags för att krypa till kojs.

Jag vaknade upp av att dörren stängdes och jag insåg att jag hade somnat inne på toan. Jag såg i dörrspringan att Noah satt på soffan och som tur var hade han inte rest sig upp. Jag kände paniken ila genom mig när jag såg hur det såg ut och jag började febrilt städa upp både mig själv och handfatet så tyst som möjligt för att Noah inte skulle se.

Noah rynkade på pannan och såg sig fundersamt om i rummet. Något var på tok men han kunde inte komma på vad. Snart kom han på att det var Alex som fattades. Han verkade inte vara typen som gärna lämnade rummet, så därför kändes rummet så tomt. Noah ryckte på axlarna och reste sig upp. Alex kanske bara gått till sällskapsrummet eller någonting. Han öppnade dörren till badrummet och där var det minsann råddigt. Alex verkade också ha panik vilket var rätt så misstänksamt.
"Vad har du gjort?" undrade Noah förvirrat.

"Inget." mumlade jag efter att precis ha städat klar det sista när han kom in i badrummet. Han stod där utan tröja och var så snygg men åter igen knuffade jag bort tankarna och reste mig från pallen.
"Jag går ut om du ska duscha." Sade jag och gick ut och satte mig på sängen med ansiktet bort från honom, jag ville inte att han skulle se tårarna so sakta rann ner för mina kinder.