*Prs* Ellaravenclaw och The trumpet witch

Jag gick över ytan för att ta ett andetag och dök sedan mer igen. Jag simmade mot snäckskalet och när jag var tillräckligt nära lyfte jag på det. I samma stund kom ett vitt bländande ljus. Jag försökte skrika, men vattnet hindrade mig. Allt blev sedan mörkt. Det enda jag hörde var mitt eget skrik som ekade i mitt huvud.

Jag såg hur det bländande ljuset kom. Och i nästa sekund hörde jag lite bubblor från där Faith var, som antagligen skulle föreställa ett skrik. Sedan, helt plötsligt, försvann hon. Jag försökte skrika med det gick inte. Jag simmade fram till snäckan och lyfte på den, och i samma sekund bländade ljuset mig också. Jag skrek och skrek, fast det inte hördes något, och sedan blev allting svart, och jag förstod att jag hade försvunnit också.

När jag vaknade upp igen var jag i någon slags grotta. Gabbi låg bredvid mig och hon hade inte riktigt vaknat än. Jag var yr och det kändes som att hela världen snurrade runt. Men när jag kollade på mina ben var de inte där. Jag hade en fena.
- Gabbi!! Vakna! skrek jag panikartat.

"Gabbi!" Hörde jag från mina drömmar. "Vakna!" Rösten lät panikartad och när jag insåg att det var Faith öppnade jag ögonen. Jag satte mig upp och stirrade henne i ögonen.
"Vad?" Frågade jag. "Vad är det?" Det ända hon gjorde var att peka på våra ben, och när jag såg dem förstod jag vad hon menade. Det var inte några ben, det var en fena.
"Hur i hela friden hände det där? Drömmer jag?" Sa jag och nöp mig i armen.

När Gabbi vaknade förstod hon snabbt vad som var fel.
- Jag tror inte att det här är en dröm Gabbi, sa jag med darrig röst. I så fall skulle det vara en otroligt trovärdig dröm. Vid grottan fanns det också typ ett hål. Med vatten, som kanske ledde ut till havet.
- Kom! sa jag och försökte ta mig till vattenhålet. Det var det bästa vi kunde göra.

Vi kravlade till vattenhålet och tog oss väldigt osmidigt ner i vattnet. Det var svårt att hålla sig uppe med fenan i början, tyckte jag. Men efter ett tag fattade jag hur man skulle göra.
När jag kollade upp såg jag ett hål i grottan. Genom hålet såg man himlen, och det hade börjat bli mörkt.
"Varför är det ett hål i grottan?!" Frågade jag.

När vi äntligen var i vattnet kollade Gabbi upp.
- Jag vet inte, svarade jag och kollade också upp.
- Men kom, vi ser om man kan simma ut till havet! sa jag och dök ner under vattnet. På något sätt kändes det som att det här var rätt, att det var så här jag skulle vara. Ganska snart fick jag in simsättet och simmade snabbt och smidigt. Fiskarna simmade bredvid mig och jag kände mig lugn.

Jag följde efter Faith och dök ner under vattnet. Jag upptäckte att det inte alls var jobbigt att hålla andan. Jag simmade ikapp Faith som simmade bredvid fiskarna. Jag kände hur jag blev helt varm i kroppen. Nu var jag en liten del av havet! Jag undrade om jag skulle förbli en sjöjunfru för alltid, eller om jag skulle förvandlas tillbaka till människa. Eller om det här bara varade en kort stund, och sen kanske jag blev normal igen...

När vi var upp igen såg jag staden. Jag hade aldrig sett den såhär från havet i solnedgången.
- Vi kanske borde simma i land och försöka bli "vanliga" igen. Våra föräldrar kommer att bil oroliga, sa jag. Jag hade svårt att slita blicken från den fina utsikten, men kollade på Gabrielle.

"Jaa... Fast tänk om det inte går?!" Jag började få panik. Jag ville inte vara sjöjungfru för resten av mitt liv. Även fast jag älskade havet och alltid velat kunna simma obegränsat, så ville jag faktiskt inte vara en fisk! Jag ville vara normal, som förut. Jag får väl hoppas på det bästa... tänkte jag.