♡The fancy world - prs med Holly♡

Simone
~
Jag fnissade till när alven upptäckte att halva tålen var uttömd. När jag såg alvens min fnissade jag ännu mer. Det utväxlades snabbt till ett gapskratt!

Lave
~

Jag höjde på ögonbrynen och såg irriterad ut.
Det var ju själva "immitjen" för alven. Dom skulle vara visa och inte flamsa.
Men tillslut kunde inte jag häller hålla mig för skratt och började fnissa högljutt.

Simone
~
Jag såg att alven försökte att inte skratta, vilket gjorde att jag började skratta ännu mer. Tillslut stämde alven in i skrattet och vi bara skrattade mer och mer.

Edit:
Holytail? ♥

Lave
~

Tillslut låg jag dubbelvikt och höll på att kvävas av skratt.
Jag hade glömt bort vad vi skrattade åt. Men jag kunde inte sluta.
Men tillslut började de bli mörkt och jag blev orolig för att pappa skulle bli orolig.

Simone
~
Tillslut reste sig alven upp och slutade skratta.
"Jag måste nog gå hem nu" sa hon "pappa blir orolig annars."
"Okej" sa jag lite besviket "men ingen du går måste jag bara fråga... Vad heter du?"
Alven skrattade till och sträckte fram handen.
"Lave" jag tog hennes hand och skakade den.
"Simone"
"Fint namn" sa alven och flinade sedan. "Konstigt att du inte är en Mån-älva"
Jag flinade jag med.
"Konstigt att du inte är en halv Lava-älva dåh!" svarade jag med ett retsamt leende på läpparna. "Men du är ju en ändå en halv sol-älva, det är ju nästan samma sak! Lava och sol? Eller?"
"Jag vet faktiskt inte!" skrattade Lave.
Jag skrattade till jag med.

"Jag måste verkligen gå hem nu" suckade Lave efter en liten stund. "Men vi ses"
"Mhm" Instämmde jag. "Snart"
Jag såg alven gå iväg igenom skogen och bort ur mitt synfält. Jag suckade och knäppte händerna i knät. Jag undrade om vi verkligen skulle ses igen. För det var ju meningen att vi skulle vara dödsfiender. Och nu när alverna och älvorna stod på randen till krig mot varanndra var det mindre accepterat än någonting att en alv och en älva sågs tillsammans. Om de inte försökte ha ihjäl varanndra förstås.
Jag suckade högt men tvingade mig själv att tro på möjligheten. Att vi skulle träffas igen.

Psst, rollspela inte andras karaktärer! Dom kan bli sura då! ♥
Fast det gjorde inget♥
Lave
~

"Pappa!! Jag är hemma nu!" Skrek jag genom hallen.
En sekund senare överrumplas jag av en så kraftfull kram att jag nästan slungas bakåt.
"Herregud Lave! Vart har du varit? Jag var så nära att kalla på vaktstyrkan och leta efter dig!"
Jag svalde.
"Jag..... Blev..... Jag fastnade i ett spindelnät.... Men jag kom loss!" Ljög jag.

Juste! Ska tänka på det!♥
______
Simone
~
Jag reste mig upp och tittade mig omkring. Först kände jag inte igen mig, men sedan upptäckte jag den gamla eken. Den hade stått där ända sen jag föddes, och så fort jag såg den visste jag var jag var.
Jag gick igenom skogen bort mot eken och snart såg jag ett litet hus som det steg små rökpuffar ur skorstenen på.
Jag gick mot dörren och redan innan jag var framme öppnades dörren. Det var Evelina som hade öppnat.
Jag sprang det sista stegen mot dörren och kramade om Evelina. Sedan tog jag av mig mina skor och gick in möt köket. Där stod min mamma, Alice och lagade mat.
"Mamma" sa jag med ihålig röst.
"Åå har du kommit nu vad trevligt" sa hon utan att ens titta på mig.
Det hade alltid varit stelt mellan mig och mamma. För jag har ju alltid varit en stor besvikelse för henne. Eftersom jag blev älva, inte alv som hon och Evelina.

Holytail? x)

Lave
~

Min pappa var hysterisk resten av den veckan och ville kolla att jag var okej minst 2 gånger i minuten. Först var det fint. Jag kände mig trygg. Säker. Men efter 3 dagar stod jag inte ut längre.
"Snälla pappa! Jag mår bra! Herregud! Jag kan klara mig själv!" Min pappa tittade skeptiskt på mig.
Jag suckade.
Min pappa kollade på mig och sa:
"Lave, om 3 år så blir du 15 år. Då är du redo att ta över min vakttjänst. Alltså, om jag råkade dö. Och jag älskar dig. Om jag förlorar dig så finns det inget kvar att kämpa för."
Jag log med tårar i ögonen.
"Jag älskar dig också pappa! Men jag måste få vara ute i skogen ensam utan att du svärmar runt mig som ett bi"
Min pappa nickade.
"Jag förstår gumman, jag är bara orolig för dig"

Simone
~
De närmsta dagarna nästintill ignorerade mamma mig och Evelina hade fullt upp med att jaga. Jag hade direkt när jag kommit hit upptäckt att det hade ändrats mycket sen förra gången. När jag var här förra gången var det mamma som jagade, och fixade med allt. Nu var det Evelina.
Jag suckade och ropade till mamma att jag gick ut. Sedan drog jag på mig mina kängor och en ganska tunn jacka och gick ut i skogen.

Lave
~

"Faror kommer inte försvinna pappa! Men jag lovar att vara försiktig!" Sa jag hastigt och tog min kappa med alvernas märke på och sprang ut i den fria skogen.
Höstens färger och kyla hade börjat sätta sig runt omkring.
Löven var gula här och var och vinden hade börjat bli ljummen istället för varm.