hg rp Remus Granger och Shadow of hope

" ouch, jag är ledsen" sa han försiktigt till henne. " trevligt att träffas" sa jag till henne och sträckte ut min hand.

Jag tog handen och skakade den.
"Tack, vilket distrikt tillhör du?" fråga jag.

"Distrikt fyra, du då? Frågade jag henne med ett leende.

"Sjuan", mumlade jag. "Känner du någon tävlande? Är du frivillig?" Jag visste att jag inte skulle fråga förmycket men jag hindrade mig inte.

"Nej, tjejen i mitt distrikt är den ända som jag träffat innan" berättade jag för henne. "Nej jag blev utropad" sa jag sist. "Du då?"

"Ingen, inte ens han från mitt distrikt, känner bara igen honom från skolan men det är klart han är äldre än mig. Nej jag är frivllig, för att hedra min bror du vet, och för att 13 åringen som blev utropad inte skulle bli", sa jag. "Visst är det fin utsikt?"

" jätte vacker" säger jag medans jag kollar på utsikten igen. " de du gjorde var riktigt modigt" säger jag till henne.

Jag kollar ut över den mörka staden. Gatulampor och lamporna från husen och den blodröda himmelen gjorde att allt blev vackert. Jag hör han prata om något och det tar lång tid innan jag kan placera vad han sa. Att det jag gjort var modigt, modigt?
"Säkert?" Frågade jag hest.

"Så klart" sa jag med ett litet leende. Jag kollade på henne och log åt henne innan jag kollade ut på den mörka staden igen.

Jag gäspade.
"Nja, är nog inte den modigaste... Men om du säger det så..." Vi kanske kunde bli bundsförvanter, han verkade snäll. "Jag är trött, jag går nog och lägger mig", sa jag och reste mig.