Imperiets kämpar [Rollspel]

Bellona och Mars gick samman till salen där de skulle ses. De hade fått medelande om att de skulle till ett av de större samlingsrummen, ett av dem de aldrig brukar få vara i annars. De kommer in med en massa andra för att finna platser. Likt som många av dem hade de lärt på den hårda vägen att överleva. Inte bara överleva på arenan utan här i livet också. Att träna, att visa sig hård, att aldrig visa känslor. I denna sal fanns enbart fienden och även om de alla var avväpnade innan de beträdde salen så visste man inte.
Här fanns de egentligen inte någon fri människa. Även om Mars och Bellona inte var slavar så var de lika fast i spelen som dem. Deras föräldrar hade drivit dem med hugg och slag minst lika hårt. De ville inte ha barn utan efterföljare, en hel familj framgångsrika gladiatorer. De hade de fått med. På sin trettonårsdag hade de båda stått första gången på arenan och överlevt.

Båda två här och nu spred skräck och vaksamhet om sig. Svart och farligt klädda var det, i skinnjackor. Bellona i en djupt urringad linne med shorts till och mörkt sminkad. Hon kunde ett och ett annat även i att sälja sin kropp, de färdigheterna hade hennes far lärt henne utan att hon visste om att det var olagligt.
Men nu var båda föräldrarna döda, nyligen hade det hänt och båda kände sig något övergivna. De visade det inte, men att ha makten att bestämma något själv var överväldigande.
Men att försöka skaffa vänner? Nej, det ryktet som fanns om dem vågade ingen bryta, ingen komma dem nära. Trots allt detta skrek deras inre om att någon, bara någon skulle visa dem den minsta kärlek och vänlighet. Något de sällan upplevt om inte från varandra.

Nevaeh såg sig omkring i salen med sina stora brunorangea ögon. Aldrig hade hon sett så mycket gladiator folk i samlas tidigare. Det var något stort på gång, det kunde hon känna på sig. Hon sträckte bak en hand bakom ryggen. Svärdet som hon hade hängt på ryggen sätt tryggt och säkert kvar. Nevaeh hade blivit tillsagt att inte ha vapen tydligt med sig och klä upp sig men aldrig att hon skulle ställa ifrån sig sitt svärd. Istället hade hon lindat in det i en lång själ så det var mer eller mindre dolt i sin långa böljande mörklila klänning. Man tänkte inte på det som det satt så hon skulle nog kunna undvika att bli tillsagd.
Det fyllda rummet hade många nya ansikten som hon inte kände igen sedan tidigare men även vissa hon sett slåss innan. Vissa ruggit bra och välbekanta med arenan och andra, med tanke på deras ansiktsuttyck och kroppsspråk, nya till gladiatorspelen. Nevaeh själv tillhörde de mer bekanta. Som hon misstänkt när hon börjat hade hon klarat sig bra, även om hon kanske hoppats på att känna mer skuld och medmänsklighet mot sina motståndare. På arenan var hon en helt annan person, knappt mänsklig. En maskin utan känslor och det skrämde henne.

Venus gick långsamt med Atlas och hans far mot salen där alla skulle samlas för ett stort möte. Hon pillade tyst på sitt hår och drog lite i klänning som blottade hennes ben vilket fick henne att känna sig så obekväm men hon hade tvingats att ha på det. Det ända som verkligen fick henne att känna sig bekväm var att Atlas var där ifall något skulle hända, den ända som verkligen gav henne trygghet.

Atlas kollade på Venus under tystnad och såg hur obekväm hon var i klänningen men det fick honom bara att le lite för sig själv. Dom kom in i salen och han kollade sig snabbt omkring och såg många nya ansikten och gick sen efter sig far mot några platser längst fram. Han såg till att Venus gick framför honom ifall någon skulle försöka röra henne. Han hade lånat en av Venus dolkar och hade gömt den väl och skulle bara använda den i nödfall.

Flavius hade inte varit glad åt den nya utvecklingen. När hans mästare hade berättat om de nya planerna med lagspel hade han direkt klagat. Relationen mellan honom och hans mästare var god, så den drygt 20 år äldre mannen hade bara lugnt lyssnat på hans klagomål. Och självklart kunde inget göras för att hindra att det hände.
Flavius var ingen lagspelare. Han ansåg att alla andra säkert bara skulle komma i vägen för honom och han ville inte dela äran med någon annan. Vissa skulle säkert kalla honom både egoistisk och narcissistisk, men det var så verkligheten såg ut. Vinna eller försvinna. Och han hade alltid vunnit. Han tänkte inte låta någon oerfaren vilding förstöra det för honom. Det handlade om hans rykte, och i den här världen var ryktet allt.
Men trots hans negativa inställning klev han in i den stora samlingssalen med ett självsäkert leende på sina läppar. Han var ledigt klädd i beiga byxor och en löst sittande vit skjorta, som alltid mån om att visa sig från sin bästa sida - vilket var alla sidor, såklart.
Hans mästare stannade vi en bänk för att tala med en annan tränare, men Flavius gick självsäkert fram och ställde sig mitt i salen, så ingen kunde undgå att missa honom. Han himlade med ögonen inombords åt alla andra som med misstänksamma, eller till och med rädda blickar, tryckte mot väggarna. Han såg fler gladiatorer ansluta sig till gruppen. Vissa kände han igen, så som Aquila och Sarpe-syskonen, medan många andra var främlingar för honom. Han gav i alla fall Aquila och syskonen och igenkännande nick och ett leende. De visste han åtminstone var skickliga gladiatorer, så det var väl alltid något.

-

Katta hade inga problem med samarbete, det var så de hade jobbat i hennes stam. Men det var människor hon känt, människor hon älskat. De här andra gladiatorerna var främlingar, och vem visste vilka motiv de hade. Vissa var riktigt kända också, och de gjorde Katta misstänksam. Människor med makt delade inte gärna med sig av den.
Men lottningen var gjord, och att klaga skulle bara ge henne mer bestraffningar. Hon kunde ändå inte låta bli att tänka, och kanske även hoppas, att någon mer delade hennes känslor gentemot Imperiet. Det skulle på ett sätt vara lättare att fly om de var flera. Hon hade hoppats mest på att hennes kusin skulle hamna i samma grupp som henne, men någon sådan tur hade hon inte.
Hon såg sig vaksamt och nyfiket runt om i rummet, studerade de andra från sin plats mot väggen. Hon hade inte bestämt sig än hon tyckte det här var en otroligt dålig idé, eller en fantastisk möjlighet.

Damon hade precis hittat till samlingsrummet och slagit sig ned, värmen steg då allt fler människor fortsatte ramla in. Han satt tyst och granskade sin omgivning, aldrig hade han varit i just den salen förut, aldrig hade han heller sett en så stor folksamling. Det fanns mer gladiatorer än han trott, både ansikten han kände igen och ansikten han aldrig förr hade fått syn på, det hördes sorl överallt runt omkring honom.
Damon tog ett djupt andetag, trots att det var svårt med det hårt åtsittande läderskyddet över hans bröstkorg. Hans älskade hjälm höll han om tryggt i knät, hans knälånga shorts var beige:a och hade vackert broderade mönster. Bandage och plåster satt överallt på kroppen, han hade också en och annan blåtira i ansiktet. De tidigare spelen i arenan hade skadat honom lika mycket som alla gånger men det var som om han hade börjat bygga upp ett försvar mot smärtan. Som om alla hans nerver hade dött ut, gett upp och slutat existera. Trots att han inte längre kände mycket smärta fick han fortfarande många öppna sår som aldrig ville sluta blöda. Gladiatorernas dåliga och icke så motiverande sjukvård var troligen riktigt trötta på honom vid det här laget, "Att han inte bara kan dö istället för att slösa bort all vår utrustning" var han säker på att han hade hört någon av dem säga. Damon vägrade dock att ge upp bara för att låta sig själv tyna bort från jordens yta, trots att han inte minns sitt förflutna känns det som att det alltid ska finnas något att överleva för. Någonting, exakt vad visste han inte ännu, men han skulle ta reda på det.
Nu när satt han mitt bland en massa rivaler och legender kände han sig hotad, han visste inte vad det var som pågick men vad det än var kunde han klara av det. Han spände blicken framåt, fokuserade inte längre på allting runtom honom och höll sin position så stabil som möjligt. Han kände sig allt mer och mer som en idealisk gladiator.

Atlas var en rätt så känd gladiator inte bara för att han var så bra på plan utan också för att vara en tjejtjusare. Många kom fram och hälsade på Atlas och hans far och dom flesta männen slängde en blick mot Venus. Atlas la armen om Venus och drog henne närmare sig för att visa att man rör henne inte. Alla visste att bråkade dom med Venus bråkade dom med Atlas och då skulle dom få Atlas far efter sig och det var inte något man vill. Han såg Sarpe-syskonen och nickade lugnt mot dom som ett hej innan återigen vände sig uppmärksamhet mot Venus.
" Tack för att du ställer upp på att bära klänning" viskade han i hennes öra.
" Gör det bara för att jag är trött på att bli straffad" mumlade Venus mot honom. Atlas satte sig ner på sin plats bredvid sin far och väntade på att mötet skulle börja.

Venus satt sig ner bredvid Atlas och granskade alla i rummet. Hon var glad att äntligen få lämna huset som hon hade fått tillbringa sina närmsta veckor i då hon varit olydig och slagit till en man när han ville röra henne och självklart blev det ett sånt liv kring det. Hon suckade och satt sig rak i ryggen som hennes mor lärt henne innan hon dog. Hennes blick föll på sin bror bredvid henne som satt och spanade in några tjejer. Hon gav honom en äcklad blick och vände sin uppmärksamhet mot sin morbror som pratade med henne och presenterade en man som morbrorn brukade jobba med.

Det Aquila alltid fascinerats över med just det här samlingsrummet är den enorma skärm som täcker en hel vägg. Fast skärmen ifråga syns inte förrän någon spelar upp något på den. Någon är allt som oftast de som styr, de som kommit på den nya saken de lägger in, den nya leken, den nya regeln. Fast allt som oftast blir gladiatorerna aldrig informerade, kanske därför som det här rummet brukar vara låst. Igenbommat och täckt med ett fint lager damm eftersom inte ens slavarna anses behöva städa ett oanvänt rum. Fast Aquila som varit fast besluten att åtminstone ta kontakt med någon fryser i den halvstående position hon hamnat i när hon rest sig när skärmen flimrar igång. Tre figurer dyker upp på skärmen. En äldre man till höger som ser ut att ha gått igenom helvetet självt med alla ärr han har i ansiktet. I mitten står en medelålders kvinna med kejsarens sigill på sina kläder. Till vänster står ännu en kvinna, fast ser ut att vara något mellanting mellan mannen och kvinnan. Kanske det bara är avsaknaden av ett öga som förvirrade Aquila om hennes ålder.

"Gladiatorer", mannens röst är dov, bestämd och allvarlig. "Reglerna har ändrats, om några minuter är ni alla indelade i lag..." Den omedelbara reaktionen var en mix av protester från vissa, andra tycktes vara lättade. Aquila var en smula chockad, förvånad och förbryllad så hon satt tyst. Ingen av dem i skärmen tycktes bry sig i de spridda reaktionerna. "... och som dessa förvalda lag ska ni möta varandra och det arenan har att erbjuda" Mannen tystnar. Aquila börjar se sig om efter vilka de hon kanske skulle kunna hamna i lag med. Skulle hon ha tur? Eller otur? Om alla i hennes lag dog någon gång skulle hon placeras i ett annat lag? Eller skulle hon få vara ett eget lag?
"Arenans faror är både gamla och nya, det har tilltagets åtgärder för att överraska våra äldre gladiatorer", Kvinnan i mitten låter glad över att få säga det hon säger, hon kanske är stolt?
"Inga ändringar är tillåtna" Kvinnan med ett öga låter allvarlig men får ett vridet leende på läpparna när hon säger det. Vilket snart matchas med ett minst lika vridet leende från de andra två. Skärmen svartnar i någon sekund innan det börjar listas namn efter namn efter namn i olika kolumner. Aquila hittar sitt och är... faktiskt både lättad och skrämd över de namn hon ser.

Nevaeh tittade upp mot skärmen när den tändes. Det var tydligt att det skulle hända något. Ljudlöst lyssnade hon på instruktionerna som de tre personerna avgav och himlade med ögonen åt de som buade åt den nya ändringen. Lag skulle bli en utmaning. Det kunde hon medge, vad skulle det innebära och framför allt hur skulle de komma överens? Namnen dök upp på skärmen och Nevaeh började pilla med fingrarna mot klingan på hennes svärd som hon alltid gjorde i spända läget, eller i lägen hon kände att hon förlorade makten. Här var det tydligt; hon hade ingen makt. Hon var bara en spelpjäs i det stora hela, inte ens människa. Hon fick syn på namnen som stod parade med hennes eget. Några nya ansikten och andra välbekanta, men dock visste hon inte ifall de visste vem hon var. Trots sin välförtjänta framgång i arenan hade hon lyckats hålla en ganska låg profil vilket gjorde att många inte visste vem hon var. Det var till hennes fördel då fienden sällan kunde hennes mönster så som de som slogs mot de riktigt stora namnen. Hon kunde därmed överraska och dra fram nya taktiker lite då och då och komma undan med det.

Damon som fortfarande hade sin blick fäst rakt fram, blev bländad av det plötsligt flimrande ljuset som uppenbarade sig framför den stora folksamlingen. Han blev tvungen att blinka flertal gånger i desperata försök att bli av med de irriterande ljusfläckarna som så envist hade satt sig på hans näthinna. Trots att hans synfält var ockuperat lyssnade han noga på rösterna som hördes klara och tydliga över hela salen. Olika slags känsloljud utbrast från publiken efter att de hade hört vad för nya spelregler som skulle införas, själv satt han tyst och stel på sin plats medan han lyssnade vidare.
Lagom till att meddelandet var slutfört började han kunna se ordentligt igen och det han fick se var obehagliga leenden på helt tre främmande ansikten. De tre försvann från skärmen innan Damon hann uppfatta mycket mer om exakt hur personerna hade sett ut. Nu listades gladiatorernas namn upp, de skulle bli in grupperade. "Lag...", han visste inte vad han skulle känna för det. När han sett sitt smeknamn "Kharon" dra förbi på den enorma skärmen sänkte han sin blick och mötte sin egen spegelbild i sin glänsande stridshjälm. Reporna i den var som symboler av minnen för honom. Han mindes hur varje repa hade tillkommit i olika strider, men trots sitt skarpa minne från sin långa, lojala tid i arenan kunde han fortfarande inte minnas sitt förflutna.
Damon var känd som "Kharon" i arenan och även bakom 'kulisserna', det var inte många som var medvetna om hans egentliga namn. "Kharon" var det som de, i Grekisk mytologi, kallade underjordens odödlige färjekarl som förde de dödas själar över floden Acheron till dödsriket. Hans problemrynka mellan ögonbrynen blev allt grövre när han tänkte på det. Han hade fått sitt smeknamn för hur han alltid hade lyckats klara sig med ett hårsmån och kom tillbaka i strid direkt därefter och det var något han var ganska omtalad för. "Odödlig" var inte rätt ordval för honom personligen men folk som inte såg hur mycket han blev behandlad med starka medel och inlindad i en massa bandage kanske det kunde verka som att han var något liknande. Det är nästan skrattretande hur mycket det är hans omgivning inte vet om honom, även de tittarna som är engagerade i hans gladiator profil.
Han höjde blicken igen och granskade sin både berörda samt oberörda omgivning. Alla hade olika reaktioner på det hela. Vad skulle hända nu? Skulle han komma överens med sitt så kallade "lag"? Skulle han lyckas överleva med samma taktik som han alltid hade gjort när han hade andra vid sin sida? Han kunde bara tänka sig att han skulle bli distraherad av att ha andra som sprang runt honom i arenan hela tiden. Men är man med i leken får man leken tåla. En tung suck slank ur honom innan han ställde sig upp och jagade med blicken efter personerna som tillhörde namnen han sett bredvid sitt på skärmen. Det skulle bli ganska lätt eftersom de troligen gjorde detsamma för att hitta honom.

Flavius studerade något missnöjt skärmen - även om han inte visade något utåt, utan bara fortsatte att le självsäkert - och lyssnade på meddelandet, som han redan visste vad det skulle innehålla. Men vad han kunde avgöra på ansiktsuttrycken på många av de andra gladiatorerna så hade deras mästare inte upplyst dem om förändringen. Det gladde Flavius att han hade ett övertag där.
När listan med namn dök upp lutade han sig omedvetet framåt av nyfikenhet. Han snörpte på munnen, osäker om han skulle vara nöjd eller inte. Han hade faktiskt fått några av de andra stora namnen med sig, men även några han bara hade något svagt minne av att ha hört.
Längst ner efter varje kolumn med namn stor ett rumsnummer där det verkade som om lagen skulle mötas upp för att börja lära känna varandra och lägga upp en taktik.
"Flavius", han vände sig om när han mästare sa hans namn högt. "Kom"
Flavius gick med långa steg efter sin herre när han lämnade salen, utan att skänka de andra gladiatorerna en blick. Han skulle möta dem snart nog igen.
"Hur känns det?" frågade Marcus, hans herre och ägare. Många ägare skulle knappast bry sig om att fråga hur ens slav mådde, men relationen mellan Marcus och Flavius var speciell. Marcus hade bara varit 20 år när han satt sig in på vägen att träna gladiatorer, och Flavius hade varit hans första gladiator.
"Jag gillar det inte", svarade Flavius buttert. Nu när de andra var bakom honom, kunde han släppa efter på sin fasad.
"Du behöver inte gilla det", sa Marcus, och en hård ton smög sig in i hans röst. De var ändå slav och ägare. "Nu är det så här, det är bara att acceptera det. Vissa av dina lagkamrater är inte helt dåliga i alla fall"
Flavius bara nickade och följde efter Marcus in i rummet där hans lag skulle träffas. De var först där. Marcus satte sig vid huvudändan av det avlånga bordet, och Flavius ställde sig vid han högra axel.

-

Katta lyssnade på meddelandet med samma missnöjda min som hon studerade allt annat med. Även listan fick en sur blick av henne. Självklart, precis som hon befarat, så hamnade hon inte i samma lag som Haram. Men laget hon fått innehöll både lovande, och mindre lovande namn. Flavius till exempel, han verkade vara Imperiets kelgris. Hon gav honom en missnöjd blick när han lämnade salen efter sin mästare. Men de fanns andra, mindre kända namn. Kanske skulle de dela hennes ambitioner om flykt.
Hon var ändå glad att hennes herre upplyst henne om den här förändringen innan de kom hit. Han visste väl att hon skulle ställt till med en scen annars. Han hade lärt sig den hårda vägen att hon var tvungen att hanteras varligt, om han inte ville att och skulle sätta sig helt på tvären. Varligt, plus en hel del piskrapp.
Hennes ägare vinkade just då till sig henne och de andra gladiatorerna han ägde. De lämnade salen tillsammans och gick mot de olika rummen där lagen skulle träffas.