Prs med Wolf

Anaid höll på att falla omkull när Rascal gav sig av. Hon följde den vita vargen med blicken för att se till att han var utom synhåll för Minosa som kom fram till henne bara några sekunder efter att Rascal förvandlat sig.
Anaid log åt Minosa när hon kom.
"Hej! Du kommer precis lägligt jag trillade i skogen och..."
Smack!
Längre hann hon inte för Minosa hade givit henne en örfil.
Anaid trillade omkull på marken med handen för kinden.
"Vad håller du på med? Är du inte riktigt klok!?"
Minosa knöt nävarna och bet ihop munnen.
"Jag såg honom" morrade hon, "Jag såg den där hamnskiftaren du var med! Det är du som inte är riktigt klok!"
Anaid suckade och reste sig upp på vacklande ben.
Minosa var uppenbarligen rasande på henne.
"Får jag förklara alltihop från början?"
"Om du har en vettig förklaring"
Anaid började förklara.
Hon började med frukosten och brevet från hertig Bernad, hur hon rusat ut i skogen och mött Rascal. Att hon blivit anfallen av en annan hamnskiftare och att Rascal räddat henne.
När hon kommit till den delen då Rascal tagit av sig tröjan tjöt Minosa till.
"En sådan oanständig man!"
"Det av allt reagerar hon på..." tänkte Anaid.
När hon berättat klart allting bad hon Minosa om hjälp att ta henne upp till sitt torn och få på sig något som kunde dölja såret för hennes far.
Minosa var fortfarande inte glad men till sist gav hon med sig och vänninorna gick upp mot slottet.

Den blev jättelång!

Rascal var på vippen att rusa fram igen när Minosa plötsligt gav Anaid en örfil. Han hukade sig dock när han hörde att hon sett honom. Han lyssnade till det Anaid sade och förstod varför hon sprungit ut i skogen.
Människor fick tydligen inte ens välja sin egen partner.
När hon kom till delen då han tagit av sig tröjan fick han bevis på att det i deras värld var oacceptabelt och han skämdes lite. Till slut gick de och Rascal kunde gå därifrån. Han korsade skogen i sin vargform och förvandlades tillbaka precis innan han gick in i lägret.
Några killar han kände vinkade till honom och Rascal log tillbaka. Men hans leende slocknade när han såg sin far komma gående mot honom. "Varför tog det så lång tid?" frågade han och ställde sig med händerna i sidorna.
Rascal stirrade på sina fötter. "Jag hjälpte henne bara till skogens slut. Du gjorde så att hon inte kunde gå", sade Rascal. Han sade inget om att han gått in i deras territorium. Hans far skulle bli rasande om han fick veta det.
Hans far spände blicken i honom och tog ett hårt tag om hans arm. Han släpade med honom in i hans tält och stängde efter sig. Sedan vände han sig mot Rascal och suckade djupt. "Du är min son Seumas. Allt du gör påverkar min status och mitt rykte. Du kan inte vara så vänlig mot människor, de är våra fiender", sade han och drog en kraftig hand genom håret. Rascal suckade högre och gick iväg en bit. "Men varför är de våra fiender? Om vi bara pratade med dem skulle vi inte behöva slåss!" sade han och blängde på sin far. "Det är för sent för det nu. Angående ditt straff...", sade hans far och bytte ämne. "... Så blir du utan mat i tre dygn. Ett misstag till och jag låser dig i vargform, förstått?" sade hans far med oroande lugn röst och Rascal förstod att det var lönlöst att vägra. "Ja Sir...", svarade han och gick ut ur tältet med böjt huvud.

När Anaid och Minosa kommit tillbaka till slottet gällde det att snabbt ta sig till Anaids gemak. Hennes far fick inte under några omständigheter se hennes sår och bitmärken på benet.
Minosa hjälpte Anaid att sätta sig ned på den stora dubbelsängen.
De satt tysta ett tag och Anaid kunde känna blodetbulta under Rascals primitiva bandage.
Till sluta sade Minosa något.
"Du vet vad som hände min bror och du vet vad jag tycker om hamnskiftare..."
"Alla är inte..."
"Men vilka dumheter du än hittar på kommer du att förbli min bästa vän Anaid, du räddade mig ur ett förbannat liv och jag står i skuld till dig"
Anaid kunde inte se sin vän i ögonen. Då hade hon börjat gråta.
För ett år sedan hade Minosas bror blivit dödad av en hamnskiftare. Minosa ohc hennes bror hade då bott ensamma tillsammans och jobbat som hertig Alaric's stallstädare. Det äckligaste jobbet man kunde ha på hovet. Minosas bror, Dimitri, hade sent en kväll varit påväg till sin enkla boning i stallet då han fått en pil skjuten genom hjärtat och dött direkt. Det var samma natt som Anaids mor och syster dött i branden. Alla misstänkte hamnskiftarna som skyldiga såklart. Vem annars skulle göra något sådant?
När Minosas bror dött skulle det vara domedagen för Minosa, hon skulle tvingas lämmna hovet och arbeta som piga hos sin elake farbror Tybalt, som slog henne och tvingade henne att göra saker som hon verkligen inte hade lust med.
Men Anaid hade hjälpt Minosa och gjort henne till sin egna kammarjungfru och hovdam. Ända sedan dess hade Minosa och Anaid varit bästa vänner.
Någon knackade på dörren.
En hovmarsalk.
"Lady Anaidelle ombedes ögonblickligen befinna sig hos hertig Alaric"
Sedan gick marsalken.
Minosa hade hjälpt Anaid att kasta på sig en mörkgrön, trång klänning för att dölja såret på benet.
Sedan bar det av mot hertig Alaric.

Förlåt att det blev sååå långt, jag ville bara förklara Minosas historia.

Det är bara bra.

Utanför tältet mötte Rascal sin enda riktiga vän, Ailean Guare, även kallad Sham. Han gick Rascal till mötes när han såg honom och lade en arm runt hans axel.
"Såå... Hur gick det inne hos djävulen?" skämtade han, men avbröt sig när han såg Rascals allvarliga min.
"Whoa, vad hände? Fick du en dödsdom eller något?" frågade han och lutade sig fram så att hans gula ögon såg in i Rascals. Rascal skakade på huvudet.
"Jag måste prata med dig Sham. Kom med", sade han och drog med Sham in i sitt tält. Han kollade så att de andra killarna var ute innan han stängde.
Sham satte sig på hans bädd och väntade med huvudet på sned. "Så, vad är det?" frågade han och såg uppfodrande på Rascal som satte sig bredvid honom.
"Du måste lova att inte berätta för någon annan, oavsett vad!" sade han och spände blicken i Sham.
Sham strök sitt korta, bruna hår ur ansiktet och nickade. "Okej, jag svär vid min vargforms svans att inte skvallra", sade han och höll en hand mot sitt bröst.
Rascal andades ut och berättade allt som hänt sedan han gått in i skogen. Sham var tyst och sade inget förrän han var klar. Då stönade han lågt och knäppte händerna bakom huvudet. "Helvete Rascal. Tänk om hon inte varit snäll, hon kunde ha dödat dig. Eller du kunde ha blivit upptäckt när du var i deras by." Rascal kliade sig i nacken.
"Jo... Men hon gjorde ju inte det. Och ingen utom hennes vän såg mig, så inget hände... Jag tänker se henne igen." Sham för upp. "Vad!?" Rascal hyschade honom.
"Shh! Hon kan vara den enda människan som inte vill döda oss och jag kan vara den enda hamnskiftaren som inte vill döda människor. Vi skulle kunna visa en gång för alla att vi kan komma överens", sade Rascal och Sham skakade på huvudet. "Du är galen Rascal. Okej, jag ska inte stoppa dig... På ett vilkor." Rascal höjde ett ögonbryn.
"Vad vill du?" Sham log snett vilket ofta betydde att han hade något dumt på gång. "Jag vill också träffa henne."

Kank, knak, knak.
Dörrarna gled upp så att Anaid kunde se sin far stå vid det stora fönstret på andra sidan salen och se ut över sina ägor och skogen på andra sidan.
"Anaidelle, jag antar att det är du, jag måste tala med dig om ett par saker"
Anaid suckade och haltade in i rummet.
"Vad vill du säga käre far" de sista orden spottade hon fram.
Hertigen vände sig om och såg på sin dotter.
"Anaid, ditt beteende vid middagen idag var ej godtagbart, att bara rusa iväg på det sättet var mycket otrevligt, vart var du någonstans?"
Anaid såg ner på sina fötter.
"Bara omkring ägorna kära far"
"Hade du någon andledning till att göra detta?"
Anaid hatade att bli behandlad som ett barn.
"Nej kära far, jag är hemskt ledsen, det ska inte hända igen"
"Jodå, det kommer det nog" tänkte Anaid i sitt huvude.
"Bra" hertigen vände sig om igen, "angående ditt äktenskap..."
Anaid flämtade till. Han ville fortfarande att hon skulle gifta sig med Harald!
"...kommer hertig Bernad, hans hustru och son att besöka Kaskilya inom loppet av två dagar för att lära känna dig bättre..."
Anaid ville inte höra på. Hon ville inte gifta sig!
"Anaid!"
"Ja,...käre far"
"Jag vill att du ska vara artig när våra gäster anländer och inte hitta på några dumheter, är det förstått?"
"Ja, käre far" och med dem orden stormade Anaid åter ut genom storasalen. Haltande.
Hon måste få tala med Minosa.

"Du vill träffa Anaid?" frågade Rascal förvånat.
"Anaid? Är det hennes namn?" sade Sham och reste sig upp. Hans nakna, seniga kropp avtecknade sig mot den bleka tältväggen. "Men... Är du inte rädd för henne?" sade Rascal och tänkte att hon förmodligen skulle bli rädd för Sham.
Han kunde vara en aning överväldigande.
"Pfft. Jag är inte rädd för människor! Dessutom, om hon var snäll mot dig kan inte vara särskilt läskig", svarade Sham nonchalant och sträckte på sig. Rascal suckade.
"Visst. Jag hämtar dig imorgon så går vi till skogen tillsammans. Det är inte ens säkert att Anaid går dit igen ändå..." Sham lämnade tältet med en ironiskt honnör och Rascal lade sig i sängen med armarna bakom huvudet.
Han behövde en ny tröja, Anaid hade fortfarande den han gett henne. Han var också tvungen att se till att Sham klädde sig, Anaid skulle nog inte uppskatta om han kom dit naken.

Minosa satt på Anaids säng och virkade när Anaid kom in.
Minosa log men leendet slocknade snabbt när hon såg att Anaid inte alls var glad.
"Vad har hänt? Har din far sagt att du måste gifta dig eller?"
Då brast Anaid ihop och grät.
"Ojdå..." Minosa gjorde plats åt Anaid på sängen, "Med vem?"
"...snyft...Harald...Mcsfthahdies..."
"Med vem?"
"Harald Mclauriez!"
"Okej" Minosa satt tyst och lät Anaid ta sig samman.
"Vad ska jag göra Minosa? Vad ska jag göra! Jag vill inte gifta mig!"
Minosa suckade.
"Jag jätteledsen, men jag kan inte hjälpa dig, försök att se fördelarna i det, Harald är en rik och mäktig man, han kommer snart att ta över sin fars titel som överhövding och du kommer få nästan lika stort inflytande i rådet som han!"
"Det där hjälpte inte alls"
"Då finns det bara en sak att göra"
"Vadå?"
"Rymma"
Anaid blinkade. Fantisera hade Minosa alltid varit fantasifull men det här var att ta i.
"Är du helt galen?" Anaid kände en väldigt stor frustration bubbla upp inom henne, "Minosa, vad tror du skulle hända om jag bara stack iväg! Jag är en dam! Alla skulle känna igen mig! Och om inte skulle jag dö!"
"Jag tänkte bara..."
"Ut"
"Men..."
"UT!"
"Okej" Minosa reste sig och gick ut ur Anaids gemak.
Anaid låste efter henne när hon gick.
Den kvällen gick inte Anaid ut ur sitt rum en ända gång. Inte ens till middagen.

Rascal satt en bit bort från lägrets mittpunkt där brasan brann hela natten och alla samlades inför middag, nöje och möten. Eftersom Rascal inte fick någon mat var han heller inte tillåten vid elden. Alla andra satt där.
De sjöng, dansade, samtalade och åt.
Stekt kött, fisk och bär åts och Rascal kunde känna doften som frestade honom. Han kunde gå ungefär en vecka utan mat, men det betydde inte att han inte blev hungrig.
En individ lösgjorde sig från resten och gick bort till Rascal. Det var Sham som kom gåendes med ett ben i munnen.
Han slog sig ned på marken bredvid Rascal och drog ut benet. En bit kött satt fortfarande fast vid det och Sham smög diskret över det till Rascal som stoppade det i byxorna. "Vad händer borta vid elden?" undrade Rascal. Sham rapade högt och betraktade kvinnorna som just höll på att utföra en dans för att tacka jägarna.
Han stirrade på deras svängande höfter ett tag innan han slet sig för att titta på Rascal. "Inget särskilt. Din pappa pratade om krigssaker och killar från björnlägret hälsade på och delade med sig av fisk. Du missar inget stort", svarade han och petade sig mellan tänderna med en vässad pinne. Rascal suckade. "Vill du bada?" viskade Sham för att muntra upp honom och Rascal log. De båda killarna förvandlades i ett kombinerat ljussken och ingen märkte de två vargarna som lämnade lägret och sprang in i skogen.

När det blev mörkt somnade Anaid.
Hon drömde mardrömmar om sitt framtida liv och om vargar. Vargar som bet folk överallt och som var starkare än tio man. I en dröm var Rascal förvandlad till vargskepnad. Hans vackra gröna ögon var mörka och blodtörstiga och hans huggtänder det samma. Han var precis lika våldsam som de andra vargarna. Anaid skrek åt honom att sluta, men han lyssnade inte. Han dödade människorna en efter en tills det bara var Anaid kvar. Då såg han på henne som om hon var hans nästa mål.
Där vaknade Anaid. Kallsvettig och hyperventilerande efter mardrömmen.
Anaid steg upp ur sin säng. Tog på sig sin mest oömma klänning och skor, drog på sig sin mantel över huvudet och hoppade ut genom fönstret till sitt gemak.
Anaids gemak låg på tredje våningen, men det var också ända platsen som det inte patrullerade vakter på. Det gjorde ont att landa, men hon tog ingen större skada. Benet som Rascals far bitit henne i kändes knappt.
Nu sprang hon mot skogen igen. Om hon så bara stannade kvar en sekund till på slottet skulle hon bli galen det visste hon.

En bra bit in i skogen, men en snabb promenad för en varg, låg en liten, klar sjö. Tekniskt sett låg den utanför det neutrala området och mer i hamnskiftarnas territorium, men den användes aldrig och Rascal och Sham var de enda som varit där. De återtog sina ursprungliga former och Sham kastade sig i det månbelysta vattnet med ett plask.
Rascal var tvungen att ta av sig byxorna först.
Han svalde köttet och kastade iväg benet innan han slängde sig ovanpå Sham. De brottades i vattnet ett tag och morrade lekfullt åt varandra. Sham rev upp Rascals hästsvans och hans långa, snövita hår spred sig i vattnet som en gloria. "Du borde klippa dig!" retades Sham och snurrade Rascals hår omkring sig.