rad asf prs med choppisen

Han sitter på soffan i vardagsrummet, med låsta dörrar. Allt luktar dött och ruttet men han bryr sig inte. Kylskåpet är fullt med mat som folk skulle döda för, men han äter inte. Även fast han inte ätit något på dagar, och även fast hans tunga är torr som sandpapper, bryr han sig inte. För vad finns det att bry sig om längre? Allt han någonsin älskat är borta, försvunnet. Han bryr sig inte om någonting längre. Han skulle lika gärna kunna dö. Han skulle ha kunnat göra det för länge sen, om en ska vara ärlig. Om det inte vore för henne hon som alltid stöttade honom och hjälpte honom ta sig igenom allt det svåra. Hon som han hade tagit hand om, eftersom deras mamma aldrig kunde, hon som hade skrattat tillsammans med honom.

Han rycks tillbaka till verkligheten när han känner något blött rinna ner för hans kinder. Han gråter. Och nu inser han att han bryr sig. Han bryr sig verkligen och han saknar henne. Han tittar upp och ser deras giriga händer banka på fönstret. Sprickorna på rutan växer och växer, och han vet att glaset snart kommer brista. Han vet att han kommer dö. Han vet att det kommer göra ont.

Men då får han iallafall träffa henne igen

Förlåt om d blev för långt haah

gör inget ahah

well, förlåt för kort

Jake springer. Han skulle aldrig gått in i den här jävla skitstaden. Fan. De jagar honom. De vill ha hans blod. Men han har lovat att inte bli en av dem. Inte som alla andra han någonsin känt. Han lovade sin pappa att överleva. Vilket han också ska. På något jävla sätt.
Jake tar ett hårdare grepp om pistolen. Inte smart att använda den här. De kommer bara dras till ljudet. Han springer nerför den folktomma gatan. Förbi övergivna hus, bilar som inte fungerar och en och annan zombie som sakta närmar sig honom.
Då ser han ett hus, omringat av zombies som vill ta sig in. Han stannar. Det kan bara betyda en sak. Att någon är därinne. Jake tittar bakåt. Fullt med zombies. Han tittar framför sig. Fullt där med. Ska han gå in? Det är inte som om han har något val. De är redan för nära honom. Han skjuter ner en. En till. De flesta vänder sig. Fan.

Rin Akeda står vid hans kropp. Kniven som hon stack genom hans mage har bildat fula fläckar på hans tröja. Hon borde byta den, men det lönar sig inte om han kommer fortsätta blöda. Hon får vänta tills det har slutat, och sen kan hon tvätta honom och sätta på honom nya kläder. Det var lite synd att han var tvungen att dö såhär stökigt, hon skulle ha föredragit något som inte syntes så väl. Gift, till exempel. Men det är väldigt svårt att få tag på här, och det var bråttom. Han skulle ha dött mycket blodigare om dom hade tagit honom.

Det var egentligen synd att hon över huvud taget var tvungen att döda honom såhär tidigt, men det kunde inte hjälpas. Nu är det säkert att han och hon kommer vara tillsammans för evigt.

Noah går genom skogen. Hen har inte ätit på en vecka och kan knappt gå. Det slutar väl med att hen kommer dö här. Som tur har hen i alla fall vatten. Hen tar en till klunk och skakar lätt på flaskan för att se hur mycket det är kvar. Inte mycket. Noah suckar och tvingar sig själv att gå några fler steg. Konstigt nog har hen inte stött på några av dem i skogen. Förmodligen kommer de förr eller senare. De gör de alltid.
Efter några minuters gående ser hen en av dem. Den verkar inte upptäckt hen än. Noah smyger bakom den och hugger snabbt yxan i huvudet. Den faller till marken och det snurrar till i Noahs huvud. Hen sätter sig ner och lutar sig mot ett träd. Det svartnar för ögonen och plötsligt svimmar hen.

Auburn reser sig upp och tittar ut över staden. Från barnhemmets höga tak kan man se mycket, ända från skogen till stadens kyrka. Auburn ser att ett flertal zombies har samlats vid husväggen, greppande efter hen. Men hen är flera våningar upp, så dom kommer inte lyckas om dom inte bryter ner dörren in och metallgallret framför det. Men det är dom antagligen för korkade för, tänker hen och fortsätter titta efter zombies. Hen ser en av dom som sitter lutat mot ett träd. Eller.. Är det en människa? Auburn tar fram sin kikare från väskan och skruvar till skärpan. Och som hen gissade, det är en människa. Hen undrar om hen borde hjälpa människan, det kan trots allt vara en av dom sista. Auburn sätter sig ner igen och suckar. Hen antar att hen måste göra det.

Harley springer mot kyrkportarna. Känner på handtaget. Det är som tur inte låst. Hon går in och stänger snabbt efter sig. Det var nära ögat. Snart hörs bankningar. De vill komma in. Hon tittar sig omkring för något att barrikadera dörren med och ser en planka som hon tar och skjuter in mellan dörrhandtagen. Det borde hålla ett tag i alla fall.
Harley vänder sig om och tittar sig omkring i kyrkan. Taket är högt och målningar av änglar, helgon och allt vad folk tror på pryder det. Fönstren är täckta med plankor och det kommer inte jättemycket ljus in. I en av kyrkbänkarna sitter det någon. Harley närmar sig den försiktigt, med kniven i handen. Redan död. Men för säkerhets skull sticker hon kniven i den ändå.

Nevi rycker till när han hör ett skott avfyras. Det låter som om det var nära, väldigt nära. Skulle zombiesarna kunna...?

Hans fråga besvaras snart när han ser en pojke, runt hans egen ålder, med brunt hår och gröna ögon. Nevi stirrar vidögt på honom, han har inte sett en levande människa på... Han vet inte hur länge.

Alltså förlåt för askort men tbh venne vad annat jag ska skriva xD

Det gör inget, hahah
skriver lika kort ändå så

Jake möter pojkens ögon. Han har svart hår och ser ut att ha gråtit
"Kom ut då, för fan!", väser Jake och skjuter ner en till zombie.

Nevi ser hur zombiesarna bara kommer närmre och närmre pojken. Det skulle vara själviskt av honom att inte försöka hjälpa till. Nevi springer till köket och hittar en stor kniv, som han går till hallen med. Han sväljer och vrider på nyckeln.

Jake skjuter en till. Och en till. De kommer närmare och närmare. Han hoppas bara att pojken kommer och hjälper till innan ammunitionen tar slut.