Aylene Amery [SV]

Kapitel 1- Hogwartsexpressen

“Men skynda dig!”
Aylene suckar och tar ett hårdare grepp om vagnen med sin koffert. Hennes uggla Claire förstår vad som är på gång och hoar. Resten av människorna vänder sina blickar mot henne och hon måste vänta ytterligare några minuter innan hon tar sats och rusar mot tegelväggen. Precis när kofferten snuddar vid väggen försvinner omgivningen och ersätts av en sprängfylld perrong. Ett stort, rött tåg står på spåret, men Aylene är bara tillräckligt lång för att se röken som stiger från det. Hon bryr sig inte om att vänta på sina syskon, utan armbågar sig fram mot ett mörkhårigt huvud hon fått syn på. En halsband av en enda tunn silver kjedja avslöjar att det är personen hon söker. Hon närmar sig och slår armarna om honom bakifrån. Han stelnar till min ser ner på de smala fingrarna och förstår vem det är. Han snurrar runt utan att hon släpper taget och kramar om henne också.
“Shit vad jag har saknat dig,” säger Aylene.
Amery kan bara hålla med.
De säger hejdå till respektive föräldrar och stiger på tåget tillsammans med sina syskon.
Aylene har aldrig träffat Julie förut och börjar genast prata med henne. Även om Amery betyder så mycket för henne och aldrig kan ersättas går det inte att prata om allt med honom. De gillar varandra direkt och sätter sig bredvid varandra i kupén. Amery och Oliver sätter sig på andra sidan. Grace har gått iväg med sina kompisar.
“Gud vad fint hår du har,” utbrister Julie.
Aylene skrattar och snurrar en slinga runt sitt finger. Tidigt på morgonen var hon uppe och färgade sitt hår på det vanliga sättet; svart som hennes naturliga hår med ljusblå ombré.
Oliver och Amery har börjat prata om quidditch, och Aylene hänger snabbt med i samtalet. Även Julie vill börja spela quidditch, och försöker förstå så mycket som möjligt.
“Något från vagnen?”
Alla fyra tystnar och vänder sig mot dörren. Där står den lilla runda tanten med matvagnen.
“Jag tar en lakritsstav,” säger Amery och räcker henne en knuting.
Aylene och Oliver som båda älskar pumpapastejer tar varsin, och Julie köper ingenting.
“Jag har med mig,” säger hon finurligt.
“Va?” säger Amery och höjer på ögonbrynen.
Hon plockar fram en halvfull påse med muglargodis och viftar den framför hans ögon.
“Det där är mitt!” utbrister han och försöker ta godiset ifrån henne.
“Finders keepers,” säger hon bara och flinar.


Förlåt för kort del, men jag måste gå och äta! Kommer ksk en till idag

Super bra!

Jättebra!!!

JÄTTEBÄST!

SUPER!

SUPERBRA!!

Herre min get! Bevakar, kommer nog fler getter från mig när jag har läst den xD

Hahhaha älskar getter xD Måste lära mig uppdatera!

Hahahh, getter är ju bäst xDD

Förlåt! Jag är så sjukt dålig på att uppdatera Men här kommer en liten del

Kapitel 2- Hogwarts

Aylene vill inte åka till Hogwarts. Eller jo, det vill hon. Eller nej. Vill inte höra sig själv säga idiotiska saker framför honom. Så sjukt många gånger som hon har gjort bort sig totalt. Fast hon vill åka till Hogwarts ändå. Eller nej. Eller jo.

Det mysigaste är nästan tågresan. När godiset är slut är det fortfarande flera timmar kvar, och tyvärr har mattanten redan gått sin sista runda.
"Vad blir bäst i år då?" säger Amery.
"Jag vet inte," säger Aylene, fast alla ser på henne vad hon drömmer om.
"Att slippa spådomskonsten," säger Oliver.
"Allt!," ropar Julie entusiastiskt och alla skrattar.

Amery tycker om att se Aylene tänka på Cedric. Bara för att hon ser så glad ut och han älskar att se henne glad. Och det beror inte på att han är svartsjuk eller så. Faktiskt, så har han någon också. Eller, snart.
Egentligen har Aylene aldrig berättat för honom om sin stora kärlek, men han vet ändå. Varje gång
Cedric går förbi kollar hon ner i golvet, snurrar på sitt hår eller anstränger sig ovanligt mycket för att inte göra något klumpigt. Eller ännu värre, prata. Så länge hon vet att han är i närheten säger hon absolut ingenting, bara för att hon är rädd att säga något "fel". Men men, det får han väl finna sig i.

"Hallå, vi ska av nu," ropar Julie.
Hon står vid fönstret och betraktar det växande slottet med stora ögon.
Hogwarts.
"Spänd?" retas Oliver.
Hon nickar och ler under lugg mot oss. Sen skuttar hon ut i korridoren för att gå av tåget. Först av alla.


Sorry för kort del men jag har skrivit i mer än två timmar och har absolut ingen som helt inspiration