Magic Bounty (PRS)

Peter såg hennes utmattade ansikte och förstod att han gjort rätt när han föreslog att de skulle övernatta.
Det fick skuldkänslorna att minska lite.
"Kom nu", sade han lågt och började gå.
Månen stod högt på himlen och kastade ett svalt ljus över dem där de gick.
Månen hade alltid varit betryggande för Peter. Oavsett hur många han skadade lämnade den honom aldrig.
Och även den tiden då himlen var tom så kom den alltid tillbaka.

Anna nickade till honom och började gå efter honom. Hennes vrist kändes helt okej nu, men hon hade fortfarande kvar bandaget, men det fick vara kvar ett tag, det skulle inte direkt skada henne. Hon skulle dock ta bort det då de stannade för att övernatta.
Hon kastade blickat upp på honom då och då. Han verkade verkligen inte vilja göra det här, men ändå så gjorde han det. Han hade sagt att han inte hade något val. Hon suckade djup men fortsatte att gå och blev bara tröttare och tröttare. "Är...Är vi där snart?" mumlade hon.

Peter kände hur hon kastade blickar på honom då och då, men låtsades att han inte märkte något. "Det är bara 200 meter kvar nu", sade han och sneglade på hennes vrist.
Hon praktiskt taget släpade benen efter sig.
Hon måste vara dödstrött, tänkte han.
Han harklade sig. "Hur... Känns din vrist okej nu?" frågade han tveksamt.
"För jag behöver ha tillbaka bandaget", skyndade han sig att tillägga. Om han visade sig blödig kunde hon använda det emot honom. Han visste själv hur lättpåverkad han faktiskt var.

Anna suckade ut av lättnad. Det var inte så mycket kvar. Men hon var redan så hemskt trött, men hon var tvungen att klara sig 200 meter till. Då de nästan var där hörde hon hans fråga och tittade förvånat upp på honom. Varför brydde han sig? Men sedan fick hon förklaringen.
"Ja, den är okej". Då de slutligen var framme satte hon sig på sanden och tog av sig sin sko igen. Hon virrade upp bandaget och gav det till honom. "Här har du det tillbaka då". Hon slöt sedan ögonen och kämpade mot att inte bara lägga sig ner.

Peter tog emot bandaget och stoppade tillbaka det. Sedan satte han sig ner bredvid henne, en meter bort, under buskarna.
Han tittade slött på hennes slutna ögon och undrade om hon precis hade somnat i sittande position. Han ritade en cirkel i sanden i brist på annat att göra och började sedan åter igen rota i väskan efter vattenflaskan han fyllt när han fortfarande varit i staden.
"Törstig?" frågade han tillräckligt högt för att väcka henne utifall att hon faktiskt hade somnat. Han räckte fram flaskan mot henne med ett frågande ansiktsuttryck.

Anna hade fortfarande ögonen slutna men sov inte. Hon andades jämt och lugnt dock, som om hon sov. Hon hörde hur han satte sig bredvid henne och hur han höll på med något. Då han plötsligt talade med henne öppnade hon ögonen och så på honom.
"Ja...tack". Hon tog emot flaskan och tog en rejäl klunk innan hon gav den tillbaka till honom. Hon virrade sedan armarna om sig själv och slöt ögonen igen, och nu försökte hon faktiskt sova. Och det tog inte länge fören hennes andetag var lugna och tysta igen.

Peter suckade ljudligt och slog handen för munnen.
Väckte jag henne? tänkte han oroligt och hasade sig en halvmeter närmare för att se efter.
Anna sov djupt och Peter andades ut.
Det var inte ofta som han sov nu längre och om han gjorde det var det en kort och mardrömsfylld sömn.
Så han satt uppe. Kände hur kylan kröp in under kläderna på honom och var tvungen att dra fram en tunn, men varm, filt och svepa över sig. Några minuter senare insåg han att Anna förmodligen också frös, även om hon sov.
Han tänkte efter. Han hade bara en filt. De kunde dela, men då skulle han vara tvungen att ligga ned tätt intill henne och han ville inte att hon skulle få fel idéer om honom.
Till slut kom han fram till att hon förmodligen ändå hellre skulle sova en natt med honom under samma filt än bli sjuk ute i öknen, så han lade sig så nära intill henne han vågade och drog filten över dem båda. Han suckade igen och det dröjde inte länge förrän han somnade och började dregla och snarka med vidöppen mun.

Anna fortsatte att sova djupt. Hon var så utmattad att inget skulle väcka henne nästan. Sakta men säkert ändrades hennes position och tillslut föll hon ner så hon låg på rygg i sanden. Hennes mun var bara något öppen och relativt tysta andetag kom från henne. Hon behövde all vila hon kunde få efter allt de hade gått igenom på några få timmar.
Hon rörde sig inte då han suckade, och inte heller då han makade sig närmare henne för att kunna dela filten med henne. Hon mumlade något oförståeligt bara och fortsatte sedan sova djupt. Hon sov så hela natten och ända tills solen hade varit uppe en bra stund. Hon satte sig upp och gnuggade sina ögon och såg sig sedan om. Det första hon märkte var hur nära han var henne. För en kort stund blev hon rädd, väldigt rädd, men sedan slappnade hon av. Han sov tungt, hon kunde se hur han dreglade och hörde hur han snarkade. Hon makade sig någon meter ifrån honom och var sedan tyst. Hon var väldigt hungrig nu, hon hade inte ätit sedan lunchtid dagen innan.

Peter vaknade med ett ryck. Solen gassade på och han hade gjort rätt i att ta skydd under buskarna. Han satte sig sakta upp och gäspade. Efter att ha vridit och sträckt på sig ett tag tittade han upp och såg att Anna hade flyttat sig en bit ifrån honom. Det var förståeligt, tänkte han och reste sig upp. Han hade en sandig smak i munnen och var torr i halsen. Samtidigt som han packade ner filten tog han upp vattenflaskan och tog några rejäla klunkar, trots att han visste hur dumdristigt det var i öknen. Sedan skickade han vidare den till Anna. Då han inte längre var törstig kunde han tydligt känna hungern riva i magen. Han stönade svagt och såg sig omkring. Han hade tagit den här vägen många gånger förr och visste hur man tog sig vidare till nästa stad, men det var ändå cirka en mil dit och de skulle inte klara sig så långt utan mat. Peter suckade och började gräva i sanden tills han nådde den spruckna marken. Då drog han kniven och började hacka. Efter några minuter hade han lyckats gräva upp sex lökar som skulle ha blivit fler buskar så småningom. De var äckliga och svåra att tugga, men mättande. Han samlade ihop dem och delade upp dem i två högar. "Tre till dig och tre till mig. Vi har en mil kvar till nästa stad, så ät inte alla på en gång", sade han och gav Anna ena högen.

Anna satt och såg på honom tills han vaknade. Hon vek då undan med blicken och bara tittade ut över sanden. Hon kunde inte ens se staden längre. Hennes lägenhet stod tom och tyst och hon skulle nog aldrig komma dit igen heller. Hon skulle bli såld till någon. Antingen till någon som bara skulle skada henne, eller kanske någon som skulle använda henne som någon slags slav.
Då han ställt ifrån sig flaskan tvekade hon en stund innan hon tog den och tog en snabb klunk. Hon var så törstig och hungrig. Hon skulle just fråga honom ifall han hade mat då han plötsligt började hugga och hacka med kniven i marken. Och han fick upp lökar. Hon såg på dem med förvirring. "Ska vi äta dem?". Hon tog upp en och tittade tveksamt på den ett tag. Den såg inte så aptitlig ut. Men hon satte tänderna i den då hon var så hungrig och tog en tugga. Hon spottade nästan ut den direkt men lyckades tvinga sig själv att tugga och svälja.