Little Miss Freak (Sv)

Låter spännande!

Bevakar!

Hejhej! Jag har bestämt mig för att skriva och finslipa kapitlen på helgerna så att jag kan lägga upp dem här på måndagarna efterskolan (runt 15:00) så nu har jag ett nytt kapitel här till er!
Enjoy!

Kapitel 2 Freak

"Jag vill inte vara med och leka dina barnsliga lekar, Lily" Säger jag stelt, vänder mig om så hastigt och försöker piska Lily i ansiktet med mina blonda flätor men missar, tyvärr. Sedan marscherar jag bort från henne, in i gränden vi kom ifrån utan att se mig om. Varför kan inte jag flyga så som Lily gjorde? Varför hon men inte jag? Det är faktiskt jag som är äldst, varför ska en åttaåring göra någonting som inte jag kan? tänker jag medans jag ökar farten.

Jag går vidare på gatan, djupt försjunken i mina egna tankar tills jag hör en röst ropa mitt namn, "Tuni! Tuni! Petunia!" jag vet redan vem det är men vänder mig inte om. Jag känner något vått på mina kinder och torkar hastigt bort tårarna innan hon hinner fram till mig. "Låt mig vara, Lily!" fräser jag irriterat när hon tränger sig förbi mig och ställer sig framför mig för att blockera vägen. Jag slår bort handen hon har lagt på min arm och hon ser sårat upp på mig och jag suckar, "Förlåt då!". Jag ser på min lillasyster, hennes hår ligger över axlarna och ryggen i ett viravarr av rött, hennes kinder är rödblommiga och de gröna ögonen lite blanka och intilligent lysande. Mina ögon dras plötsligt från Lily till en rörelse ett par meter bakom henne. Vid ett av hörnen där ett av de stengrå radhusen slutar och det kommer en annan gata innan nästa huslänga börjar ser jag en skymt av ett blekt pojkansikte inramat av svart hår. I nästa sekund är han borta. "Petunia? Vad tittar du på?", mina ögon dras återigen till Lily som nu har vänt sig om och kollar i riktningen som jag kollade i. "Inget" fräser jag, lite hårdare än jag hade tänkt mig och knuffar undan henne så hon nästan åker in i en grå vägg och går vidare.

När jag gått ett par meter vänder jag mig om, Lily står stel som en pinne, askgrå i ansiktet och med underläppen lite lätt darrande. Jag får en klump i halsen av dåligt samvete och funderar på något att säga för att göra henne lite gladare och tanken på att det är mitt fel att hon är ledsen slår mig som en knuten näve i magen. Jag öppnar munner och orden "Lily, du är ett freak!" hoppar ut utan att jag kan kontrollera dem. Redan när de lämnar mina läppar ångrar jag dem. Lily bara stirrar på mig och några tårar droppar ner från de annars så glada ögonen. Jag står inte ut med att se henne så ledsen så jag vänder mig tvärt om igen och går ganska lungt vidare tills jag svänger in på en annan kullerstensgata, då rusar jag så fort jag kan mot slutet av gatan, in på en annan. De låga små klackarna på mina ballerinaskor fastnar nästan i en springa mellan stenarna och jag vacklar till men lyckas hålla mig på fötter. Jag andas snabbt, dels för språngmarchen och dels för det faktum att jag gjort min älskade lillasyster illa och att jag omedvetet tagit ett ganska stort steg ifrån henne, kanske för alltid. Jag ställer mig med ryggen lutad mot väggen, andas häftigt och glider långsamt ner mot marken tills jag tillslut sitter med mina bara knän mot pannan. Jag slår armarna om benen och låter äntligen tårarna komma, rulla nerför kinderna och droppa ner i knät.

Jag vet inte riktigt hur länge jag suttit med ryggen mot den kalla stenväggen när jag känner att tårarna börjar ta slut och mina kinder känns svullna. Jag släpper taget om benen och lyfter huvudet långsamt. Jag ser upp och nerför gatan och ser en figur, suddig av mina tårar komma allt närmre mig. Jag blinkar och ser en kvinna i 40-50årsåldern komma skyndande mot mig. Jag sträcker ut mina stela ben, rätar upp ryggen och försöker se ut som att jag inte alls har gråtit, olyckligtvis glömmer jag mina röda, svullna kinder. "Är allt bra med dig, lilla gumman?" frågar kvinnan som jag känner igen som en av mammas väninnor men inte kommer ihåg namnet på. "Petunia är det väl?" tillägger hon vänligt. Jag ser upp i hennes ansikte och nickar, hon har blå, vänliga ögon med massor av små rynkor runt omkring. Hon ser snäll ut "Jag mår bra" säger jag och upptäcker att min röst låter svag och sprucken, jag harklar mig och reser mig upp, kvinnan som jag nu kommer ihåg heter Dorothea stäcker ut en hand mot mig och jag tar den tacksamt som hjälp. "Ska jag följa dig hem?" frågar hon bekymrat men jag ruskar bestämt på huvudet "Jag klarar mig" säger jag snabbt och tillägger sedan "men tack ändå" för att inte låta ohyfsad. Dorothea nickar långsamt och jag går förbi henne för att komma ut från de dystra gränderna och gå hemåt.

Det här kapitlet var runt 700 ord vilket jag tycker är lagom men om ni vill ha ännu längre (!!) kapitel så får ni säga det så kanske jag kan fixa det!

JÄTTEBRAAAAAAAAA!!!!!!!! Du skriver så.... Perfekt!

Braaaaaa, skriv mer

Fantastiskt bra!

Suuupeeer!

Jättebra, skriv mer!

Du får mig att tycka jättesynd om Petunia, ^.^

SUUUUUUUUPER BRAAAAA!

Jättebra och supersorgligt skrivet! ♥
Och jag tycker det är bra längd på kapitlen.

Love it! Älskar hur du skriver♥