Prs

[It's okay!]

Dean satt vid frukostbordet när jag kom in.
Toppen. Precis den person jag behövde nu.
Jag klev irriterat fram och satte mig på stolen bredvid.
Dean var likblek men sa ändå med ganska stadig röst.
"Du är inte klok!"
Jag tittade förbryllat på honom.
"Va?"
"Frivillig!" Dean fnyste.
Nu blev jag arg.
"VAR GLAD ATT DU INTE FICK EN 12 ÅRING SOM ANDRE KÄMPE!"
Dean höll på att falla ur stolen.
"Så.... Du är ingen karriarist då?"
Jag suckade, började lugna ner mig.
"Ser jag ut som det eller?" Frågade jag och Dean skakar på huvudet.
"Bra!" Säger jag och tar en macka. Brer smör på den.
Dean reser sig upp.
"Hejdå!" Säger han kort och går ut med arga steg mot sin kupé.
Efter en stund kommer Tanya in.
"Vad har hänt här?" Säger hon med sin pipiga röst när hon ser på Deans utvälta skål med flingor som han föst undan.

"Vi kommer att komma fram vid tiotiden", meddelar Cordelia vid frukostbordet. "Det kommer säkert att vara många fans som vill se er när vi rullar in, så le och vinka!"
Jag känner mig ganska säker på att fansen bara vill se distrikt 1, 2 och 4, och inte bryr sig om några nollor från distrikt 3. Men det säger jag inte till Cordelia utan nickar bara.

När vi några timmar senare kommer ut ur tunneln och anländer till huvudstaden kan jag inte låta bli att tappa hakan. Ett finare, färggladare och renare ställe har jag aldrig sett förut. Man skymtar inte en grå byggnad så långt ögat når och människorna är lika pyntade de. Hos några går det dock till överdrift; en kvinna är nästan helt täckt av juveler och en man har tatuerat hela sitt ansikte. I distrikt 3 ser alla likadana ut.
Folkmassan ler pliktskyldigt mot oss när vi rullar in och bara några enstaka hurrarop hörs. Jag står nervöst och vinkar, men lyckas inte vinna deras gunst. John besvärar sig inte ens med att vinka utan ser slött på från soffan. Jag får en känsla av att de här människorna inte bryr sig det minsta om oss. Att de kommer att glömma oss så fort vi har rullat förbi.

En grå vägg. Allt man ser när jag tittar ut genom fönstret i tunneln.
Men när vi väl kommit ut ur den bländas jag.
Allt var så annurlunda än allting i Distrikt 11.
Alla gick runt i färgglada kläder och oerhört mycket smink.
Dean vinkar glatt åt folket som samlats när dom förstod att det var ett tävlingståg.
Jag vinkar också. Men bara halvhjärtat.
Dean ler snett mot mig. "Dom vill se oss döda..." Säger jag irriterat mot honom. Dean ler fortfarande.
"Nja.... Inte lika mycket som jag!"

Träningscentret där vi ska stylas, träna, intervjuas och bo ända fram till spelen visar sig vara ett högt torn ovanpå en liten avlång byggnad. Vi får äntligen gå av tåget och förs till tornet som är reserverat för speldeltagarna, närmare bestämt till våning 3. Våning 3 för distrikt 3. Fantasilöst. Där lämnas jag i en jättestor, övermänskligt lyxig svit tills mina assistenter anländer.
När de väl kommer stirrar jag bara. Jag har tydligen blivit påtvingad några av huvudstadens mest groteska människor. Kvinnan med kolsvart hy, kolsvarta ögon och rubiner insatta överallt presenterar sig som Aly, mannen med grönt hår ner till bröstet heter Michael och av hon med rakad tatuerad skalle får jag inget namn alls. De påbörjar min "skönhetsbehandling" som rätt och slätt är fruktansvärd. Svidande bad och salvor, hårborttagning över hela kroppen och till sist någon slags vax som sprider en iskyla över hela min kropp. Till slut går de och jag lämnar återigen ensam, den här gången väntande på min stylist.

Chocken av Deans ord släpper inte.
Han vill se mig dödad. Spetsad.
Jag märker inte ens att vi går av tåget och går en kort bit till den långa byggnaden som skulle bli mitt tillkommande hem tills spelen satte igång. Jag vaknar först upp när vi står i hissen och jag trycks ihop intill Dean. Jag makar på mig medans Mark trycker på knappen 11. Jättekul. Har dom ens nån fantasi på det här stället? Eller det förstås. Dom har ju sjukt bra fantasi när dom ska bestämma arenans utseende.

Det är en lättnad när vi går ut ur hissen. Slipper känna Deans andedräkt i nacken. Hörs hand viskning:
"Du ska dö"
Han försökte inte ens att ställa mig in hos honom.

Dörren öppnas igen, men den här gången är det inte min stylist utan Humphrey. Jag nappar snabbt åt mig en handduk. "Vad vill du?" frågar jag honom surt.
"Öh, hej Ellie", säger han. "Jag måste tyvärr informera om att.. din stylist har gå-gått bort."
Jag stelnar till. "Vad sa du?"
"Din stylist avled.. för en timme sedan. Det är för kort varsel för att kunna skaffa en ny stylist, men s-som tur var hade han din dräkt klar. Så egentligen blir det inga ändringar. Bra, va?" Han slår ihop händerna och vågar sig på ett darrigt leende. Jag håller inte riktigt med honom.
"Vad händer nu då?" undrar jag.
"Öh, dina assistenter kommer med dräkten om några timmar. Okej?"
Jag suckar lätt. "Okej."

Mina stylister var nästan ännu värre än Mark.
Den ena hade färgat håret Apelsin gul och hade banan liknande saker i ansiktet. Han hade presenterat sig som Leopold.
Den andra kvinnan hade en katt bredvid sig som ironiskt nog presenterade sig som Katta.
Den tredje var otroligt vanlig för att vara en huvudstads bo.
Hon hade gröna kläder. Och hon sa inte sitt namn.
"Hon är en Avox!" Förklarade Katta för mig.
Efter otroligt många bad och salvor gick dom ut.
"STAYLISTEN KOMMER SNART!" Säger Leopold innan han skyndar ut.

Jag sitter i soffan och har ingenting att göra. Till sist kommer jag på att jag är väldigt hungrig. Jag granskar bordet, trycker på en knapp och plötsligt hissas en måltid upp. Ris och någon slags köttgryta, som skulle vara svårt att få tag på hemma, men här är det bara att trycka på en knapp. Jag glufsar i mig den medan jag väntar på Humphrey.


(Kommer du ha internet i Miami? Jag kommer sakna dajj ♥)

Stylisten visar sig vara ett kräk.
Med sina blonda lockar och bruna ögon är han sjukt snygg.
Men han är precis som Hamitch. Han vann för några år sen och jag kan inte släppa hur han var.
Elak och luktar sprit.

(DET ÄR KORT I NOW MEN KAN INTE GÖRA MER!!♥)

Någon timme innan slåtterceremonin ska börja kommer den rakade assistenten med min dräkt. Jag blir genast besviken.
"Är det bara det här?" suckar jag åt henne. Hon skrattar lågt och jag kan inte låta bli att tycka att det låter som ett morrande.
"Ta det eller var naken", flinar hon och försvinner sedan. Jag suckar igen, djupare den här gången. Dräkten består av en helt vanlig, tråkig, grå klänning. Den har någon form av svart mönster på som nog ska föreställa kugghjul, men har annars inga utsmyckningar alls. Dessutom är den väldigt, väldigt kort, bara som ett stort linne. Jag drar på mig den och stönar när jag ser att bara räcker mig halvvägs till knäna. Vad är den här dressen gjord för egentligen? En sjuåring? En sjuåring utan smak isåfall. Antingen det, eller så är den här dumma blandningen av slampighet och fulhet till för att skrämma bort så många som möjligt. Den kommer inte att ge mig några sponsorer i alla fall.