På andra sidan muren (öppet)

Så bra, då kan vi börja snart

Bara Helena Raven och Stranger som ska bli färdiga med sina mallar. ^^

Jag kommer göra färdigt min andra mall imorgon.

Åh sorry. Ska göra klart på bussen hem :3
Btw Helena Raven du är ju inte ens klar med din första mall. Kanske fixa det först?


Edit: done

När jag går med i rollspel så vill jag inte behöva skriva en lång mall om karaktären utan jag vill att allt rollspelat fram

Jag kommer komma på anledning och sånt om det är det du syftar på snart.

Jag syftade på syfte till att din karaktär skulle följa med på expeditionen och vad som gör henne kvalificerad att följa med.

[Okej, let the games begin. Jag tänker mig att de som är kommer ifrån staden redan befinner sig utanför muren så att de snabbare ska kunna träffas och vi ska komma igång snabbare.  Hoppas det känns okej för alla. ]

Amilia kastade en blick över axeln emot Riko med ett enormt leende på läpparna. Även om hon befann sig utanför murarna så kunde hon knappt tro att det inte var mer än en dröm. Det var så vackert och luften verkade så mycket renare, fast det kanske berodde på att hon inte befann sig i stadens fattigare delar. Det luktade inte alls illa i hennes och Rikos lägenhet eller ute på fälten vart hon fått göra en hel del samhällstjänst. Kanske var det friheten som fick det att bubbla i henens mage. Möjligheterna verkade oändliga.
Riko hade satt sig ned och talade med någon av sina forskar vänner. Amilia drog sig för att sätta sig med dem. Hon hade gjort det tidigare och de hade bara rantat om olika växter och deras uppbyggnad eller något liknande på en nivå Amilia inte alls förstod. Så för det mesta hade hon hållit sig på sin egen kant.
De hade stannat upp för att äta och vila vid en klar vattenkälla. Hon ville inte påstå att det var en sjö utan mer ett hål i marken ungefär tjugo meter i diameter och fyllt med vatten. Amalia gick fram till kanten och tittade upp emot de enorma träden. Skogen var aldrig tyst. Aldrig riktigt tyst även ifall det var helt annorlunda ljud än vad hon var van vid. Och med jämna mellanrum tyckte hon det som om skogen betraktade dem. I väntan på något.
Amilia drog en hand genom luggen, förde den ur sina ögon innan hon lätt greppade tag i vapnet omkring henne. Det var fortfarande ovant för henne att ha ett vapen och att hantera det. Hon var mer van vid att använda nävarna som fortfarande var spruckna, eller ifall vapen tilläts de två knivarna som satt fast runt hennes lår. Hon kastade en blick omkring sig på människorna men den fastnade vid Samantha, hon som hade befälet. Amilia gillade inte den äldre kvinnan. Första dagen hade hon gett sig av då de stannat för att utforska men när hon kommit tillbaka hade hon inte bara blivit utskälld inför alla de andra utan också blivit bestraffad med att inte bara bära sin egen enorma ryggsäck som Amilia misstänkte vägde mer än henne själv utan även en del av forskarnas utrustning. Tydligen ifall hon hade energi nog att bege sig av så bar hon inte tillräckligt mycket. Hon hade endast bitit ihop tänderna. De hade varit för nära muren och Amilia hade inte velat bli tillbaka skickad. Så istället hade hon gjort sina egna utflykter när Samantha inte varit uppmärksam nog. Oftast då hon sov och när Amilia inte hade vakten men det var oftast att hon inte hade vakt då Samantha sov. Som Samantha uttryckt det så var Amilia inte värd att befinna sig där. Hon var igen soldat, hade ingen träning och tillförde inte något. Enligt Samantha hade hon endast tagit någon annans plats, någon som hon hade varit tvungen att neka för att Amilia hade Riko. Så kvinnan litade inte på henne. Inte ett dugg.
Med en suck satte sig Amilia ned vid vattenkällan och lät sin blick vandra över grönskan igen. Det slet i henne. Det var som om skogen, djungeln, djupet kallade på henne men istället så befann hon sig här.
”Snart”, viskade hon till den och lade ned vapnet bredvid sig medan hon kupade händerna och slog upp vatten i ansiktet.

Hittills hade Tristan inte haft någon bra början på den här expeditionen. Han hade trampat ner i en djup lerpöl, han hade fått x antal grenar i ansiktet och på armarna, han hade snubblat minst femtioelva gånger, han hade blivit skiten på av en fågel, och värst av allt hade han glömt sin skyddande hatt på första raststället.
Nu hade de stannat igen, till Tristans stora lättnad. Ryggsäcken han bar var alldeles för tung, och det kändes som om banden skar in i hans axlar. Han hade dumpat den på marken vi första bästa tillfälle. Och fått en utskällning från professor Vecteor på grund av det. Det fanns tydligen ömtåliga saker i ryggsäcken. Tristan ångrade mer och mer att han följt med. Han var inte anpassad för det här. Hela fötterna kändes som en stor blåsa, och varje ljud i skogen runt dem fick honom att rycka till. Med hans tur skulle ha säkert bli uppäten av något hemskt djur.
Nu satt han nersjunken vid den lilla vattenkällan och funderade på om han skulle dränka sig i den innan något värre hände. Han såg långsamt upp när någon annan kom och satte sig där.
"Hej", sa han ömkligt till kvinnan framför sig som just skvätte vatten i ansiktet på sig själv.

Luke var liksom de andra soldaterna något irriterad över behöva gå så långsamt. Att ha med civila... Luke kunde verkligen inte se någon poäng med det hela. Inte heller kunde de andra soldaterna som inte stirrade på kvinnorna hälften av tiden. Han tyckte i och för sig att alla som inte kunde fokusera på sin plikt inte behövde vara där. Bland annat de soldaterna som hellre viskade om kvinnors kroppar än tittade efter fara.
Luke satt vid brasan och väntade mer eller mindre på att natten skulle komma. Han hade endast utbytt några få meningar med soldaterna han kände igen, och sin befälhavare såklart. Nu väntade han endast på natten då han hade den första vakten. Kanske den andra också ifall han lyckades övertala den kommande personen. Han kände inte för att sova. Han ville hellre betrakta hur skogen var på natten, känna till sin omgivning och försöka få övertaget i en omöjlig situation.
Han tittade bort mot vattenbrynet där två personer redan satt och reste sedan på sig med vapen i handen.
"Finns det någon fisk?" undrade han när han var framme och tittade på vattnet. "Ätbar och ogiftig helst", lade han sedan till som ett litet skämt, för det var människor brukade göra. Han kände inget men log ändå lite snett.

Mell tittade på figurerna. Hon hade aldrig sett dem förut. De var stora och välvuxna och hade stora vapen. På en vanlig jägartur hade hon stött på dessa underliga varelser. De såg ut som människor, men med annat än skinn på kroppen. Alla bar någon sorts skin på fötterna och konstiga saker i sin packning. Detta måste Mor få reda på.
Hon sprang hem och tecknade och hummade på det enkla sättet som skogsfolk, som de själva kallade sig för kommunicerade, att det var konstigt folk i skogen och att Mell trodde det var andar. Mor hummade lite och rörde vid sin sten hon hade runt handleden, för att skrämma bort onda andar. Mell gjorde likadant och mor nickade.