Doctor Who -PRS med Caty Delacour-

Nja, du får fantisera fram något

(Oki >:3)

Alice öppnade dörren och drog efter andan. Hon höll hårt i dörrhandtaget, nästan rädd för att falla ner. Framför henne såg hon universum. Tusentals blinkande stjärnor, fantatiska blå och lila formationer, spiraler och dimmliknande rosa moln. En stark röd stjärna lyste röd som blod och bländade henne nästan. Hon var helt tagen av utsikten. Det var exakt vad hon alltid viljat se. Evigheten. Mörker överallt men ändå så ljust. Hennes ögon tårades. Hon vände sig om mot Doctorn och log ett strålande leende.
"Tack." viskade hon.
I rymden fanns ingen luft, hon borde inte kunna andas. Men hon kunde andas, hon såg rymden, och hon var helt vaken. Om det var en dröm ville hon att den aldrig skulle ta slut.

Jag hörde Alice säga tack.
"För vad? Oh, jo hade du något att passa om inte så kan..." Jag avbröt mig själv, såklart att dem inte skulle vilja följa med. Alice kollade nyfiket på mig med jag vände. "Jag tar hem er nu, stäng dörren", sa jag och gjorde allt för att inte låta märklig.
(Skriver på mobil det är därför det blur kortare än vanligt)

Alice vände sig om och gick fram till honom. Hennes ögon lyste och hon log brett.
Hon höjde flörtigt på ögonbrynen.
"Jag har ingen tid att passa." sade hon lutade sig lätt mot konsollen.
I bakrunden kunde hon höra Stella fnysa.
"Ska jag lämna er ensamma eller... åh, vänta... jag är fast här!" sade hon med panik i rösten.
"Stella..." Alice kramade henne och snurrade på henne så att hon stod mot fönstret. "Är det inte vackert?" viskade hon.
Stella nickade. "Jo, det är bara... konstigt. Är det något vi ätit?"
Alice fnittade och knuffade till henne lite.
"Aj!" klagade Stella och knuffade Alice tillbaka.
Alice vände sig till Doctorn igen.
"Vad var det du tänkte säga?"

Jag stirrade på konsolerna, varför? Det var en bra fråga jag gärna hade ställt.
"Inget", mumlade jag. "Jag kör hem er och ni glömmer mig, ni kommer aldrig se mig igen och ni bara, glöm mig när vi landat", sa jag med förhöjd ton.

Alice backade besviket, hon visste att hon inte kunde protestera, det var ju hon som gjort överenskommelsen. Han såg så ledsen ut. Alice förstod att han var äldre än han såg ut, och att han sett en hel del.
Kanske var han inte ens mänsklig.
Hon skulle inte bli förvånad.
Tyst nickade hon och stirrade ner i marken. Hon satte sig på en stol och lät honom jobba ifred med konsollen.
Dörren stängdes, men bilden av universum var fast graverad i Alices minne.
"Jag kommer inte glömma dig." viskade hon och log svagt.

Jag suckade djupt.
"Om det bara gick att få till", muttrade jag. "Varför gör jag det här ens? Hon skulle blivit bra", fortsatte jag. Sedan slog jag till mig själv, VARFÖR prata högt!?

Alice såg förvirrat på, osäker på vad hon borde göra. Hon slog nervöst med fingrarna mot staketet. Hon kunde knappt höra vad han sa, så hon förstod att orden inte var menade till henne. TARDIS stannade, ännu en gång, men nu visste hon att det var dags att gå av. Hon försökte dra ut på det och stannade vid dörren för att vänta på Stella som såg fullständigt utmattad ut.

Jag suckade, snart var man i en äventyrlig ensamhet, IGEN!
"Så, hejdå, antar jag", suckade jag och ställde mig vid dörren. "Jag hoppas du får det bra i London, vad du nu ska göra här", avslutade jag och kollade sorgset på den söta, ehm, modiga, flickan.

Stella öppnade dörren och såg att de landat utanför London eye, glatt steg hon ut och vinkade åt Alice att komma.
Ovilligt följde Alice efter, hon log ett bittert leende och vinkade med handen.
"Hejdå." viskade hon och gick ut. Stella stängde dörren bakom Alice och stoppade händerna i sina jeansfickor.
"Nere på marken igen då!" sade hon och log. Alice nickade. Solen sken fortfarande, det såg ut som om inget förändrats, trots att så mycket gjort det. Det var då Alice märkte att inget verkligen förändrats. Hon såg sig själv stå i kön till pariserhjulet.
Då hade de alltså inte förlorat någon tid. Alice skrattade till.
"Jag är trött, kan vi inte bara gå hem?" gäspade Stella.
De gick i tystnad, när de kom till rummet rusade de upp. Stella slängde sig på sin säng.
Det var en speeciell känsla, att stå där och känna igen sig när hon visste vilka univerum som fanns där uppe. Det var en svindlande känsla. Hon behövde måla.