För ditt liv

Hon gled villigt ner på kudden igen och slöt ögonen.
"Vart är jag?" Hon lade handen mot huvudet och suckade.
"Jag kommer ihåg att jag skulle rida för att söka jobb och kom till korsningen till mörka skogen och en annan väg. Sen blev det mörkt" Hon skakade lätt på huvudet.
"Kan jag få lite vatten? Är så törstig" Huvudet ömmade och hon såg mot mannen med snälla ögon.
"Tack ni måste ha räddat mig." Försiktigt korsade hon händerna över magen och lade huvudet på sned och synade mannen noga.
Varför mindes hon inget?

Clive synade kvinnan. "Jag är rädd att du misstar dig. Den enda som räddade dig var herren av det här slottet. När du har tvättat och klätt dig väntar han i matsalen", svarade Clive medan han hällde upp ett glas vatten i rummet utanför.
Han kom sedan tillbaka och placerade glaset i hennes hand. "Önskar du något annat?"

Hon satte sig upp och drack av vattnet och lade huvudet på sned.
"Ska jag bada? Men det är inte jul än." Hon rynkade pannen men det gjorde det bara värre.
"Men har er herre kläder till mig?" En rodnad spred sig över hennes kinder medan hon ddrack av vattnet och räckte över glaset.
"Jag tackar för er vänlighet."

Clive log varmt. "Vi har råd att bada mer än en gång om året. Jag tror att herrn skulle bli förolämpad om ni åt så smutsig", sade han och pekade på kvinnans smutsiga hud.
Plötsligt ekade en röst genom slottet och Clive ryckte till.
"Clive, vart är min bok om minnen!?" ropade Dean och Clive suckade lätt. "Badrummet är på andra sidan rummet, ring i klockan om ni behöver något mer", sade han och visade på en liten mässing klocka, innan han ilade iväg.

Hon tog sig upp ur sängen och nickade. Försiktigt tog hon sig till dörren och slank in och tog av sig skjortan hon hade på sig. Lät den försiktigt glida av hennes axlar och la den på en stol och klev ner i karet och lät det varma vattnet värma henne och hon slöt ögonen.
Gud vad underbart det var. Hon lossade på bandaget och lät håret bli blöt. Snart Började Felicia skrubba sig och gned bort smutsen på kroppen och ur håret. När hon var klar klev hon upp och sträkte sig efter en handuk och torkade sig. Vem var herren om han hade råd och vågade bada mer än en gång per år? Hon hittade en klänning i hörnet och rodnade. Den här kunde inte vara till henne? Det var en mörkt grön sammetsklänning, lätt men ändå elegant. Hon fick på sig klänningen innan hon hittade skor vid dörren. Hon satte dem på sig och började gå ner mot matsalen där hon trodde den skulle vara.

Clive stod i dörröppningen till Deans rum med ett ögonbryn lyft. "Er bok ligger bredvid er herrn", sade han och nickade i riktning mot boken. Dean skrattade generat och viftade bort Clive. "Jaha, hehe, ja...", skrattade han medan Clive steg ut. Han läste snabbt igenom boken och memorerade allt innan han ställde undan den och rättade till den svarta skjortan han bar. Han ställde sig framför spegeln och betraktade sig själv. Det svarta håret som hängde ner över ögonlappen, det gröna ögat som stirrade på honom, hans bleka hy. Han undrade för ett ögonblick om hans utseende ansågs attraktivt för en människa. Han skakade upprört på huvudet som för att bli av med de löjliga tankarna innan han stormade ner till matsalen.

Hon stod unedanför trappan och såg sig om.
"Um ursäkta?" ropade hon medan hon bet osäkert på sin underläpp medan hon vred på sig. Hon hade redan tappat bort sig, inte så konstigt det här var hennes första gång här. När hon hörde steg bakom sig så vände hon sig om.
"Uhm.." Rodnaden kom tillbaka och hon såg genast bort.

Dean stannade upp. Vad gjorde kvinnan här?
Han stirrade på henne ett långt tag innan han kom på att han var ohövlig. Han harklade sig. "Vad gör du här? Du ska vara i matsalen", sade han tydligt och rynkade pannan.
Han såg sig omkring, men Clive var inte i närheten och kunde inte hjälpa honom. Han harklade sig igen och väntade på kvinnans svar.

Hon såg genast ner och sa i skamsen ton.
"Förlåt men jag vet inte vart den är. Hur skulle jag veta det? Jag bor inte här." Hon såg upp och hennes ögon gnistrande från eldens sken.
"Ursäkta om jag gjorde er upprörd. Det är inte meningen." Hon neg och log lite.
"ni måste vara den snälla herrn som räddade mig från att bli av med mitt liv."

Dean var osäker på vad det var meningen att han skulle göra. Skulle han också buga eller skulle han bara säga att det var okej? Det slutade med att han klumpigt bugade sig och log stelt. "Ah, självklart. Jo, jag antar att jag räddade dig", sade han och kliade sig i nacken.
"Men nog om det, låt oss äta", sade han snabbt och tog tag i hennes arm för att leda henne till matsalen där maten redan stod uppdukad och kristallkronan kastade ett varmt ljus över scenen.