Sista chansen

[ I WAS BEING STEALTHY DAMMIT! No, but that's probably good, yeah. ]

"Really? Vi har verkligen 'vad gjorde du för att hamna på death row'-grejen? Säkert? Vill ni verkligen veta vad alla fucked up jävlar gjorde? Då kommer ni fan inte vilja vara kvar här längre", säger Azalea och sedan tystnar hon när någon kommer in och faktiskt hoppar på det korkade förslaget. Det finns folk därinne som gjort såpass hemska saker att folk tyckte att dödsdom var för snällt. Azalea är en av dem i för sig. Vilket är otroligt roligt för Azalea tycker inte världen gjorde en förlust på de liv hon så osjälviskt tog... men deras familjer tycker annorlunda. Azalea ångrar fortfarande att stackars Mrs. Withers kom ivägen... men hon försökte stoppa henne så hon behövde dö hon med. Fast Mrs. Withers hade varit en otroligt bra lärare, faktiskt. De lekte och kollade på filmer på hennes lektioner, stackars kvinna. Var det Mrs. Withers? Azalea kommer inte ihåg... attans! Det står i någon rapport någonstans... som ligger någon annanstans. Azalea drar åt sig en stol och slår sig ned på den samtidigt som hon börjat äta kakorna hon hittat. Chokladkakor, hon hade saknat småsaker som dem. Var det Mrs. Withers? Azalea minns ärligt talat inte.

Oavsett, Azalea är skyldig och har erkänt till sju mord hon begick när hon var 17 år gammal och blev dömd till döden strax efteråt. Fast hon hade inte dött i alla fall. Azalea trodde att hon skulle få vänta tills hon var 18 men tills hon var 24? Åt helvete med rättssystemet.

(aia, har försökt i en månad och det går inte. Vet inte varför ._.)

Julies haka föll mer eller mindre bokstavligen så fort Ave började tala. Hon fortsatte betrakta kvinnan medan hon satte sig bredvid Julie och... Julie trodde det ärligt talat inte. Hon gissade på att denna Ave egentligen var en lönnmördare. För den där tjejen kunde inte var allvarlig, eller hur? Ifall hon inte dödade något med sin gladlynthet så måste hon åtminstone ha gjort det bokstavligen. Hennes snack måste vara någon slags täckmantel. En charad. Eller något.
Trots det gav Julie Ave sitt bästa rovdjursleende. "Beror på vilken sorts tatuering du skaffar", sade hon sockersött. Hon räckte fram sin hand. "Julie Andersen. Drottning över min hemstads kriminella liv. Gängen tyckte inte om att ha en tjej, speciellt inte en tjuv, högst upp, men när de började begrava kroppar och jag stal dem för polisen så började de inse vem som styrde."
Det var lite mer blod i historien egentligen. José hade råkat skjuta en av gängmedlemmarna, men när Kat och Julie riskerat livet och förhindrat någon stor last med vapen och droger så började de tveka. Ingen visste om att det Julie aldrig dödat någon med flit. Till och med Kat och José hade sina misstankar gällande kropparna till polisen.
Hon kastade en blick mot den mindre gladlynta kvinnan. "Det är inte ens meningen att vi ska vara kvar här. Så du kan väl tala om för oss fucked up jävlar ifall du är gruppens älskade mördare eller inte", sade hon lugnt. Hon var för fan en affärskvinna. Mer eller mindre åtminstone. Hon brukade ge order om mord ibland, eller förhindrandet av ett, men hon hade aldrig mördat någon. Hon styrde inte heller över gängen egentligen. De höll sig till sig själva i utbyte att Julie och hennes tjuvgäng gjorde likadant. Vilket de oftast gjorde.
Julie kände sig hemma bland dessa kriminella personer. I ett gigantiskt hus. Det fick adrenalinet att pumpa och så länge det fyllde hennes kropp så var hon hemma.

När Odd hör röster ute i köket kikar han ut från skafferiet. Köket är fullt med människor. Det satt två kvinnor på köksbänken, varav den ena pratade på som en kulspruta. Dessutom fanns det en kvinna till i köket, som verkade ha käkat taggtråd till frukost, och två blåhåriga personer som av utseendet att döma var tvillingar. Odd gick ur skafferiet med ett snett leende på läpparna och dumpade all mat han hade i famnen på köksbänken bredvid de två kvinnorna.
"Godmorgon", sa han glatt och gav dem alla ett strålande leende. "Är inte det här en underbar morgon, säg?"
Han kunde känna hur spänd stämningen var, men han brydde sig inte. Han var ganska säker på att Adams inte skulle låta dem slita varandra i stycken.
"Odd Tannen", sa han och höll fram handen mot kvinnan som presenterat sig som Julie, då hon satt närmast och den som faktiskt ställt frågan. "Råkade spränga en bank i luften". Han sa det som om det inte var något särskilt med det, och log ett snett leende. Men innerst inne mådde han ganska dåligt över att en hel del människor fått sätta livet till på grund av hans misstag, men det låg i det förflutna och för sin egna mentala hälsa försökte han att inte tänka på det.

Frej och Freja utbytte snabbt en blick och tog det de skulle ha från kylskåpen och kom till de andra som hade samlats.
"Tjenare små kanaljer." flinade de i kör och sträckte samtidigt fram sina händer för att presentera sig.
"Frej och Freja, dömd till mord, inte dömd för en del annat." sa de i kör. Det var deras tvillingrej som de brukade skämta med andra människor om, de avslutade det med ett klingande skratt. Vad det här än gick ut på fick de vara samman och leva i lyx. De skulle säkert inte tillåta att de dödade varandra så detta var verkligen välkomnat mot fängelsets tristess.

"Julie Andersen", log Julie när hon skakade Odds hand. "Tack och lov för råkade. Men, du kunde ha låtit mig följa med så skulle jag ha tagit pengarna", lade hon sedan till med en skämtsam ton. Hon tyckte bäst om Odd hittills. "Själv är jag dömd för en juvelstöld som resulterade till att jag indirekt råkade döda några personer när jag flydde polisen." Hon grimaserade aningen.
När tvillingarna kom fram så trodde inte Julie sina öron. Eller ögon. Men hon skakade deras händer ändå. "Julie Andersen", sade hon något osäkert. "Jag tycker om inte dömd för en del annat. Det betyder att ni är smarta", sade hon med en liten nick. En osäker ton fanns dock i hennes röst.
Hon skulle hålla sig nära Odd. Hon tyckte han verkade som en den enda vettiga personen just nu. Hon kunde såklart ha fel men hon hoppades inte det.
"Jag tycker om ert hår", sade hon sedan mot tvillingarna. Hon fortsatte att äta på sin andra macka och räckte den tredje till Odd ifall han ville ha. Mat hade de gott om i huset, det var bara frågan om den korta tiden att tillverka maten som spelade någon roll. Speciellt för en macka. Julie brukade dock inte dela med sig av sin mat i vanliga fall.
Detta var dock allt annat än vanligt.

Odd skrattade högt åt Julies kommentar. "Njae, skulle gärna tagit pengarna själv, men smällen slog mig medvetslös och jag vaknade av att en polis sparkade mig i magen. Dock har jag aldrig vilat så gott som jag gjorde på den pengahögen. Förutom inatt då", sa han och blinkade åt henne. Sedan vände han blicken mot tvillingarna.
"Wow, perfekt synkade", sa han med ett flin. "Det måste vara ett populärt partytrick". Han räckte fram handen för att skaka deras händer, sedan tog han emot mackan som Julie räckte honom.
"Man tackar", sa han och höll upp den mot henne som en skål innan han slukade den i tre tuggor. Han var som ett bottenlöst hål när det kom till mat.
Han såg sig om på personerna runt honom. Det verkade vara ett intressant gäng, och förhoppningsvis hade de många förmågor som skulle kunna komma till nytta. Inte för att han ville komma härifrån snart, det här huset var ju som ett paradis, men friheten lockade ändå.

Ave tog Julies hand och skakade den några gånger upp och ned. Något som även det brukade få hennes kära kusin att skratta. En lätt suck slapp ur henne när hon tänkte på honom. Hon saknade honom. Och var lite orolig över hur han skötte sina affärer utan henne men slog det snabbt ifrån sig. Enligt de källor hon hade klarade han sig fint. Eller till större delen.
”Drottning, huh?” sade Ave frågande emot Julie för att sedan åter igen tystna då en ung man kom ut ur skafferiet.
Ave himlade lätt med ögonen. Och folk tyckte att hon verkade oskyldig och naiv. De här människorna, ungdomarna var allt annat än vad hon hade förväntat sig.
”Gosh, vad söta ni är”, utbrast hon då hon inte längre kunde hålla sig ifrån att avbryta deras samtal. ”Jag undrar varför Adams valde ut er men jag antar väl att det kommer att visa sig. Eller jag kan ju hoppas det. För om någon av er får mig dödad i det här kommer jag att hemsöka er.” Ave log stort och insåg inte förolämpningen i hennes ord.
Ave drog upp benen under sig där hon satt och lutade huvudet emot sin ena hand.
”Så hur tror ni att det här kommer att fungera?” Ave gav ifrån sig ett litet leende men fortsatte då nästa tanke slog henne efter att ett kort skratt for ur henne. Vände sig emot emot den unga kvinnan som mer eller mindre ratat Julies idé och den enda av dem som inte presenterat sig ännu.
”Är det inte ganska ironiskt att efter nästan alla gjort den där death row- grejen”, hon lånade kvinnans ord, ”att jag känner mig säkrare här än både i och utanför fängelset?” Hon stannade åter igen upp i sitt talande då nästa tanke slog henne, ”Fast det kan ju bara vara en fasad …”

"Oh, titta, någon säger något vettigt", svarar Azalea ironiskt och äter en kaka till. Hon har dragit slutsatsen att Smurfarna kommer ge henne migrän, Smiley kommer irritera henne mer i slutändan, Matvraket kanske skulle vara kul... troligen inte och Tattoo låg i lä för de hon träffat i fängelset. Underbart... nu är frågan bara vad hon skulle kunna säga och inte säga för att göra det till en sämre eller bättre situation. Ärlighet fungerar men Azalea tycker inte egentligen att hon gjort något fel... förutom Mrs. Whiskers... nej... vänta... vem var det? Azalea rycker till lite när hon inser att hon faktiskt är med andra personer. Andra personer som inte vet vad hon gjort eller vem hon är... skam var det inte i för sig. Azalea hade bara tyckt om sin status som råskinn på fängelset... det hade varit roligt att bara gå in i ett rum och alla tystnar...

"Jag heter Azalea Yard... och jag gillar kakor", Azalea säger det och ser faktiskt väldigt allvarlig ut innan hon börjar äta på sina kakor igen. Just det, hennes kakor. De är hennes nu, hon kommer slåss för dem. Egentligen inte, det är inte värt det. Fast det är fortfarande hennes kakor... nästan.

Julie var fortfarande hungrig. Hon hade tänkt att tre stycken mackor skulle ha gått över gränsen men hon visste inte hur länge hon sovit. Vilket betydde att hon kan ha missat en måltid.
Hon hoppade ner från bänken och började göra i ordning en till macka.
"Alla har vackra namn", log hon lätt för sig själv. Hon visste att hon kunde vara blödig, men på någon front tyckte hon att det var okej. Även om det innebar att några små ungar satte henne i fängelse och därmed helvetet. Det hade dock varit hennes fel för att hon ens låtit småbarn vara med i gänget. Men... de hade inte haft någon annan.
Julie förberedde aningen nervöst två mackor till. Hon skulle inte dö av att äta, det värsta som skulle ske var att hon spydde upp allt. Hon kunde klara sig. De hade inte helt svält henne. Dessutom var hon stark.
"Det är konstigt att vi har så mycket mat", tänkte Julie högt. "Ifall han verkligen vill att vi ska testa hans system så borde han väl ha lite mat så att vi försöker ta oss ut så snabbt som möjligt? Kanske vill Adams att vi är i toppform?" Julie ryckte på axlarna och återvände till sin plats bredvid Odd innan hon började äta.

(Selma... kan du klistra in Alex mall på första sidan så slipper man leta på den )

Frej och Freja satte sig vid den lilla gruppen som samlats i köket och började äta. Maten här var himmelsk, aldrig förr hade de ätit så bra. Även om det var dåligt ställt med maten på fängelset så var det bättre än maten de var uppvuxna med. Mat som de fått stjäla och som fadern tagit allt av. Det var kanske därför de alltid varit långa, smala och seniga, något magert som aldrig hade gått bort.
De båda tackade artigt om komplimangerna för deras hår som både Ave och Julie uttryckte.
"Inget att oroa sig över." svarade Freja med ett litet flin åt Julie.
"Vi är dömda för ett mord på vår far och det andra.......tja, det var saker för att överleva, få mat och pengar för dagen." svarade Freja med ett flinande. Hon ville inte gå in mer på det, men deras uppväxt hade inte varit en dans på rosor och utan Frej hade hon inte orkat leva, hon visste att han kände detsamma.
Ett skratt hörs från Frej och han flinar åt Odd.
"Jo, det går hem hos de flesta. Tvillingtelepati vet du." skrattade han och Freja stämde in i skrattet. Oskyldiga som lamm kunde de se ut och det var de väl på sitt vis. Livet hade bara bestämt sig att sätta dem på en plats som inte var vänlig mot dem och för att överleva måste man gå över lagens gränser.
"Varför ska vi ens ta oss ut?" frågade Freja lugnt och log.
"Jag menar, då går vi ju bara rakt i hans armar, gör som han vill. Här kan vi leva som kungar och vi har bara sett en bråkdel av vad huset kan erbjuda. Därute väntar bara svält, fattigdom och kyla och vi kan åter bli fast. Varför inte stanna? Åtminstone ett tag tills vi ätit upp oss och fått tillbaka vår styrka." sa hon lågt, hon förstod dem verkligen inte.