Döda eller bli dödad (prs)

Nicolaus njöt av kyssarna medan han höll händerna vid hennes rygg eller över. Förutom brösten. Han visste verkligen inte vad han skulle göra. Hans första instinkt hade varit att ha sex men han började undra ifall det var rätt.
Han rätade på sig så att han mer hade henne i knät än över sig. Han avbröt kyssarna, drog sig undan och strök henne lätt över kinden. "Du är helt fantastisk", mumlade han och såg på henne. "Och vacker. Otroligt vacker", andades han. Han visste inte hur hon skulle reagera på komplimangerna men han började lätt kyssa henne först vid munnen och sedan ner mot halsen medan hans armar automatiskt drog henne närmare.
Han ville ha henne alldeles för mycket och det skrämde honom. Samtidigt lät han sig bara hänge sig i stunden och alla tankar omkring situationen skulle han låta ta över hans hjärna senare.

Vanessa verkade inte nämnvärt reagera över komplimangerna.
"Mmm, de säger det." mumlar hon med dov röst. Hon verkar inte glad över det, bara ett konstaterande från alla, från henne och nu från honom. Hon visste att hon var vacker och hade i hela sitt liv strävat efter att se perfekt ut, vacker. Många bekräftade det med, men ibland önskade hon något mer, vad visste hon inte. Hon bara trodde att det var en sak han sa för att få ut något av henne, det brukade vara så därför brydde hon sig inte om komplimangerna.
Det var då hans läppar nuddade hennes hals hon flämtade till och något började röra inom henne.
"Nico" flämtade hon till och verkade omedveten om smeknamnet han nyss fått. Istället drar hon sig närmre honom, låter sina fingrar borra sig in i hans hår.
Hon visste att de borde sluta, allt för stora känslor rörde inom henne. Det kunde bli farligt, det skrämde henne.

Nicolaus skrattade till, men med en strävare röst en vanligt. Han drog sig undan igen. "Nej, Vanessa, kära du. Du är vacker. Dina ögon är fantastiska och skenet du utstrålar nu gör dig vackrare än någonsin." Han lutade sig närmare hennes öra och nafsade retsamt. "Ditt utseende är inte det som lockar mig som mest. Det finns mer hos dig än endast det ögat kan nå, och det är det som gör dig vacker. Det är det jag vill upptäcka", mumlade han precis intill henne och fortsatte sedan kyssa henne. Hennes fingrar vid hans lår tog han som ett litet ja, att han fick fortsätta röra vid henne. Och det var det han gjorde medan han fortsatte att kyssa henne och rörde henne där han kunde och där det fanns hud. Att smeka henne över kläderna verkade inte riktigt som någon vits, så hans händer letade sig till slut upp till hennes hår istället, och därifrån mot ryggen igen. Han ville hellre ha henne nära. Gud, han älskade att ha henne nära.
"Säg det igen", mumlade han medan han blottade hennes axel och började kyssa henne där också. Men han verkade om och om igen återvända till hennes hals. Kanske för att han var en vampyr.
Men det som egentligen störde honom var att han om och om igen hörde henne flämta hans nya smeknamn och, fan, han älskade även det. Det här var alldeles för många känslor. Han borde sluta. Borde sluta nu. Men sluta var verkligen det sista han ville.

Vanessa tystnade av hans ord, hon var förvånad, häpen och visste inte vad hon skulle svara. Hennes blick mötte hans och den utstrålade den tacksamhet hon inte fick fram i ord.
"Nico...du är." hon flämtade fram orden och hennes händer far under hans skjorta in under hans bara hy. Sakta gjorde hon det för att veta att han var med på det.
"Du är underbar." mumlade hon fram och tryckte sig mot honom.
"Du får dricka om du vill." ler hon mjukt och sakta är det hon som för kyssar längst hans hals. Hon upptäckte nya sätt och att säga ärligt hade hon aldrig upptäckt det såhär innan. Hon hade aldrig upplevt att man kunde vara såhär snäll och fin, ta det lugnt och enbart skänka njutning åt varandra.
Därför erbjöd hon honom att bita henne och dricka. För att hon njöt av den känslan och säkert han med.

Nicolaus log samtidigt som han knäppte upp sin egen skjorta och lät den falla.
"Inte dricka", mumlade han, "men du får om du vill", lade han till. Att bita henne skulle inte vara... rätt. Inte för honom. Det skulle påminna om en jakt och hon var ingen jakt. Kanske skulle han bita henne i framtiden, ifall det fanns någon, men i den stunden så fann han inte den tanken särskilt lockande.
Han hade sett tacksamheten i hennes ögon tidigare och det var den sidan han ville locka fram ännu mer. Mördaren inom sig gömde han så väl han kunde. Just nu ville vara den man han egentligen var.
Han fingrade lätt vid slutet av hennes vita tröja och böjde sig fram, vilket innebar att han kom ännu närmare. "Får jag?" viskade han i hennes öra och lät fingrarna smyga sin in under tröjan och smeka lätt vid hennes hud.

Vanessa log mjukt och hennes kyssar stannade sakta vid hans hals, där hon brukade bita. Hon kunde både känna och höra hans puls, känna den lockande doften av hans blod. Hon andades tungt och stötvis fram, men lät enbart tungan röra lätt vid halsen. Skulle han inte göra det, ville inte hon. De måste ändå dämpa sig inte släppa lös hela sin vampyrstyrka. De var på ett ställe där de inte fick lämna spår, men en annan gång kanske? Kanske de skulle kunna ta lite ledigt åka till hennes herrgård?
Vanessa log vid tanken nästan spann, dels för den välbehagliga tanken och dels för hans fingrar börjat leta sig vid hennes tröja och hans skjorta åkt av.
Vid frågan om han fick ta av tröjan nickade hon medgivande och sträckte upp armarna då han skulle dra av.
"Vet du? Jag har inte varit med om något liknande, men jag älskar det." viskade hon fram och log mjukt, tacksamt och upphetsat, allt med en gång. Hon ville ha honom, hon hade aldrig förr velat ha någon på sådant vis förr.

Han kunde känna hennes hud mot hans, hennes kyssar och hur bra det kändes att vara med henne.
Han tvekade inte en enda sekund när hon lät honom ta av henne tröjan.
"Jag har aldrig velat ha någon på det här viset tidigare", viskade han tillbaka vid hennes kommentar och han lät händerna vandra, endast som en mild beröring. Han visste vad han gjorde, även om han sällan gjorde det. Vissa kallade honom manipulativ, och på det viset som han endast svagt rörde vid henne kunde han väl hålla med. Han visste att tankar på hur det skulle vara ifall han verkligen tog i henne skulle komma upp i hennes huvud, eller åtminstone borde, och ifall hon tyckte om den tanken så skulle han inte hålla tillbaka. Men, hans vaga beröring gav henne även tid att ångra sig.
"Jag älskar det här", mumlade han medan han lade henne på rygg och började kyssa hennes nakna, lena hud. Han började undra hur det skulle vara när, eller om, de båda var vana vid varandras kroppar, visste vad den andra gillade och inte höll tillbaka. Tanken på att få träffa henne igen, kanske till och med lära känna henne ordentligt, spendera tid med henne... de tankarna tillsammans med situationen fick hans hjärta att slå hårdare av något som inte var begär. Även om hans begär blev starkare och han märkte att han inte längre rörde lätt vid henne utan hade arbetat sig upp mot hennes mun igen.

Hans lätta beröring mot hennes bara hud fick henne att känna något hon aldrig känt förr. Hon njöt vekligen och ville ha mer, ville ha honom. Villigt la hon sig ner och lät honom vara över sig. Denna lilla obetydliga sak var enorm för henne. Hon hade aldrig låtit någon ta kommandot såhär sedan hennes man tog henne. När hon sedan var vampyr tog hon alla människor på samma brutala sätt innan hon dödade dem. Hon visste inte bättre, hade inte varit med om annat och det var väl en hämnd med.
Nu kunde hon inte förstå vad som tagit åt henne hennes andning blev tyngre och hjärtat slog snabbare. Han visste vad han gjorde och hennes läppar mötte ivrigt hans då han kom upp till henne. Hennes armar höll om honom om ryggen och den ena i hans hår. Hon visste inte vad hon skulle göra av sig själv, men ville ha mer, ville ha av hans vackra kropp. De som båda nu låg i byxor och hon i sin bh, men hon ville ha mer. Hon var bara en fullständig novis i hur hon skulle göra utan att tvinga och göra illa.

Sanningen var den att han inte kunde hålla sig längre. Hans självkontroll började liksom försvinna för var sekund som han fick vara vid hennes sida...
"Gud, du är en gåva. Och att du är odödlig är endast rättvist", skrattade han lätt när han drog sig undan. Hans ögon var mjuka. Egentligen alldeles för mjuka för att vara Nicolaus.
Han bet sig själv i läppen, kände fortfarande smaken av henne. Han kändes hennes hand på sin rygg och undrade om hon revs? Det var något han gillade för det mesta. Han förstod inte riktigt varför men det gjorde liksom aldrig ont. Dessutom började hans kropp hela sig själv så fort den fick chansen.

Han smekte lätt hennes kind med handen. Han ville definitivt fortsätta, han undrade bara ifall han fick. Hela hans kropp ville dock. Han hade en väldigt pinsam buckla på sina byxor som skvallrade om vilken effekt hon hade på honom.

Nicolaus lät sedan handen glida ner till hennes höft och hans fingrar trängde sig lätt in under byxlinningen. Han kysste henne samtidigt som han talade. "Hur långt vill du gå? Jag respekterar vilket svar som helst. Känn dig varken pressad eller tvingad, även om jag tvivlar på att jag kan få dig att känna dig någotdera om jag så ens försökte", lade han till. Han gick fortfarande runt på glas i hennes närhet. Osäker på ifall hon skulle bli förolämpad eller inte. Trots det reagerade hans kropp som om de var gamla vänner. Mer än vänner. Mycket mer än vänner.
Fan också. Han hade lovat sig själv att inte ha sex utan några fler känslor än endast attraktion.

"Åh, shit. Jag har inga kondomer på mig." Självklart hade han inte det! Det var inte meningen att han skulle stöta in i underbar dam som han skulle älska att laga frukost för samtidigt som han betraktade henne medan hon sov, förhoppningsvis avslappnad.
Förutom att de var på ett hotell. Och det förmodligen skulle bli rumsservice än något annat. Skulle han få träffa henne igen efter idag? Och i sådana fall, hur skulle det då vara?

Fy sjutton. Hon hade faktiskt lyckats väcka några slags riktiga känslor och tankar inom honom. Och hans gentlemanna-fasad började också falla. Han agerade så runt hos främlingar och folk han inte tänkte försöka komma nära. När han väl låtit fasaden falla... Tja, då blev hans leenden faktiskt äkta och vampyren försvann och lät människan inom honom träda fram. Människan som alltid försökt hitta riktig kärlek.

Det här skulle sluta dåligt. Och han skulle förmodligen vara den med det krossade hjärtat. Och trots det tänkte han bara på hur vacker hon var och hur fantastiska hennes läppar kändes mot hans. Att han var lyckligt lottad.

(Och jag som satt och beklagade mig över att jag inte visste vad jag skulle skriva i ungefär tio minuter XD)

(Hahaha xD Och så blev det aslångt xD Håller på och packar till Firebolt (läs försöker ) så kan vara lite seg att svara )

Vanessa skrattade mjukt och lätt då hon inte visste vad hon skulle svara på ett sådant påstående. Hon var förundrad hur han var. Hon kände väl av hans behov men ändå frågade han om lov. Att han kunde sluta? Hon förstod det inte, nej verkligen inte. Hon förstod i att en tog oavsett den andre ville. Men nu ville de båda?? Märkligt.
Leende för hon sin hand över hans utbuktning under jeansen och ser på honom med glitttrande ögon.
"Jag fortsätter gärna hela vägen om du vill. Säg bara till vad du finner skönt, jag vet inte om sådant." sa hon uppriktigt och lyfte sig så pass ur sängen att hon kunde kyssa hans hals och nacke samtidigt som hon försökte knäppa upp hans byxor.
"Och kondom behöver du inte oroa dig för, jag kan inte bli med barn." viskade hon mjukt i hans öra även om det var något som tagit henne hårt.
Hon hade fött sin make två välskapta flickor och en son men han dog i barnsäng och var på väg att dra sin mor med sig. Flickorna hade på olyckliga vis dött, men hon visste att hennes man låg bakom det. Då sedan sonen dött hade han slagit henne så hårt att var gång hon skulle fått barn hade det blivit missfall.
Hur det var nu efter hon blivit vampyr visste hon inte, men hon hade aldrig fått barn i alla fall. Hon hade inte velat heller så bra var det med det.
Hon såg upp på Nicolaus och undrade hur han skulle ha gjort? Hur hade han varit som far?