Spring innan de tar dig (Öppet)

Någon nynnade. Emory stod kvar en stund övervägde vad han skulle göra medan ljudet kom närmare och närmare. Ena handen vilade lätt på kniven vid bältet men så drog han den genom det blöta håret och tog ett steg emot diket. Sedan ett till för att börja skynda sig innan personen som befann sig på vägen skulle se honom. Ovanför honom lös en blixt upp natten och slog ned inte långt ifrån.
Han hukar sig under några grenar och han snubblar över något eller någon. Det känns som något levande. En svordom slipper ur honom medan han landar med en svag duns och han rullar runt, sätter sig med ena knäet uppe och pistolen dragen medan han försöker lokalisera vad han ramlade över.

good

Tystnaden bröts av en vacker melodi långt där nere i dalen. Mina blickade ut så mycket hon vågade mot trädtopparna. Var kom ljudet ifrån? Mina började utan förvarning nynna med den glada melodin. Det var ändå ingen risk att nån skulle höra henne. Hennes hörsel var som sagt utmärkt och åskans muller störde henne inte när hon letade efter den glada melodin bär den slutade.

(Holytail ska du skriva i jagform skriv då med karaktärens namn över så blir det lättare för oss andra att minnas namnet )

Aravis stirrar på mannen som snubblat över henne, men visar ingen rädsla för honom. Hon är inte rädd, inte för honom, inte för pistolen han riktar mot henne, men för åskan ovan dem. Hon kunde direkt se att mannen inte var en vanlig människa, efter år i moderns jobb och senare sitt eget hade hon lärt sig att urskilja det.
Etterligare en smäll hörs och Aravis kryper samman med ett kvidande. Trots att hon visste att mannen skulle döda henne var hon rädd för åskan. Hon var inte rädd för att dö, hon var rädd att bli infångad. Det var bättre om hon dog för en genmanipulerads hand och inte någon i regeringen skulle fånga in henne och tortera henne. Hon hade redan varit med om det och sviterna fanns kvar, hennes mor hade dött. Nej, hon ville inte tänka på det, inte nu. Ytterligare ett muller hörs, nu allt närmare och skrämd kryper hon samman, blundar hårt. Hon är helt handlingsförlamad och skräcken grep tag i henne. Hon var annars duktig, hon kunde både anfall och försvar. Hon kunde hantera de flesta av situationer och kunde klara sig i skog och mark. Hon hade tränats till en överlevare och kunde de knep de tränat de genmanipulerade med. Att hennes ögon kunde se i mörker var bara det en fördel. Men hon var trots allt enbart en människa, en som behövde mat, sömn och vila, en som inte var otroligt stark och snabb. Hur mycket hon än hade velat och hur mycket hon än hade tränat som barn hade hon inte kommit upp i deras nivå.
Nu var hon enbart en kvinna på ständig flykt från allt och alla. En kvinna som undrade om det var bäst att avsluta sitt liv och återförenas med modern som hon saknade så. En kvinna som just i detta nu var livrädd för åskan.

Hm.. Jag gör inte jag-perspektiv.. Hon HETER Mina men jag kan byta namn om det är förvirrande

[ Yeah! Happy melodies bring people together! ]

Dakota kommer av sig när det knallar av åska på en hög not och han suckar irriterat åt sig själv. Han börjar vissla för att hitta melodin igen, på fiol brukar det gå lätt. Fast han vill inte att den ska gå sönder. Han hittar den inte, han hatar att komma av sig! Dakota har lärt sig otaliga kombinationer av noter och låtar men improvisation är hans svaghet, han kommer aldrig ihåg det! När nästa knall slår ned ser han plötsligt ingenting för han var korkad nog att glo rakt upp i himlen. Han blinkar otaliga gånger samtidigt som han snubblar på någonting och landar på knä på marken. Han förstår sig inte på sig själv ibland. Han ska precis försöka resa sig när någon ramlar över honom och Dakota var inte beredd. Så när han rätar upp sig ordentligt och hamnar öga mot pistolsmynning.
"Skjut inte!" Blir det första han ropar ut när han ser den... varför tappade han bort sin? Hur tappade han bort den? Klantigt!

[*Sätter in min karaktär i det hela och låtsas att det var menat*]

Celaena såg på personerna längre bort samtidigt som musiken plötsligt tog slut. Så tyst som möjligt drog hon sig tillbaka till trädet med alla hennes saker och tog upp dem igen medan hon beväpnade sig.
Hon andades lugnt och hennes hjärta slog bara aningen hårdare än normalt på grund av adrenalinet som kom lättare hos henne och hennes syskon.
Hon smög sakta fram och använde regnet som skydd för hennes ljud. Hennes kläder var tack och lov diskreta. Trots det hade hon en känsla av att vara iakttagen hela tiden. Kanske fanns det några fler i närheten?
Hon svor inombords. Varför var hon inte en prickskytt? Det var så mycket lättare än att vara läkare när hennes logiska sida alltid sade åt henne att döda och inte lämna några spår efter henne.
Men, om någon faktiskt skulle avfyra ett vapen skulle hon springa till den skjutne istället för att döda den som sköt istället. Hon dödade inte så länge hon var i direkt fara. Vilket var väldigt sällan.
Dumma gener, tänkte hon irriterat för sig själv medan hon betraktade personerna.

[Signe tha toast, pling, pling.  ]

Emory kunde se i mörker men inte alls lika bra som i dagsljus. Han kunde nu se den lilla bollen av en människa framför honom och andades något djupare. Det var något bekant över den unga kvinnan och det tog bara några sekunder för honom att placera henne. Hur kunde han inte känna igen henne? Det var inte bara alla affischer som satt upp med hennes bild och namn utan de hade även gett honom en tjock pärm på henne. Hon hade aldrig varit hans mål, aldrig direkt men de hade velat ha honom uppdaterad ifall det hände att hon skulle korsa hans väg. Trots att hon inte var mer än en människa så hade tydligen än ingen fångat henne eller dödat henne.
Emory sänkte inte sitt vapen utan höll det stadigt riktat emot henne även om det var tydligt att det var något fel på henne.
”Jag vet vem du är”, andades han fram fortfarande medveten om att någon befann sig borta på vägen. Det hade varit så lätt att döda henne där och låta regeringen förlora henne. De ville ha henne levande och det betydde att de behövde henne till något. Men samtidigt ifall de ville något av henne, ifall hon visste något …
Emory lade ett finger över sina läppar.
”Var tyst”, viskade han. Han kunde inte tänka sig att hon kunde vara ett hot till honom. Inte som hon verkade helt förlamad.
Istället vände han sig uppmärksamhet emot vägen var han kom ifrån. Han hör hur någon ropar ut, skjut inte. Han har nu ställt sig med ryggen emot kvinnan med vapnet riktat emot vägen ifall någon skulle komma att upptäcka dem.

Gwens sinnen for genast upp på helspänn när hon hörde någon skrika skjut inte. Det lät ganska avlägset, men uppenbarligen tillräckligt nära för att hon skulle höra det. Hon svängde runt benen så de hängde ner från grenen hon satt på och kollade ner mot marken. Hon satt ungefär sju-åtta meter över marken. Hade det varit ljust ute hade hon kunnat bedöma avståndet mer korrekt, men mörkret och regnet gjorde att allt blev suddigt och otydligt.
Hon funderade över rösten hon hört. Egentligen fanns det bara en vettig förklaring. Personen som skrikit var någon som hon, en genmanipulerad. För ingen vanlig människa skulle frivilligt befinna sig ute i det här vädret. Om det inte var en som var utskickad för att döda de genmanipulerade. Så egentligen fanns det väl två förklaringar, rösten som skrikit kunde vara vanlig, men personen bakom vapnet var definitivt en genmanipulerad.
Då var frågan om hon skulle konfrontera dem eller inte. Skulle det bli en eldstrid var det bäst att hon höll sig undan, och egentligen behövde hon inte sällskapet, men hon ville ha information. Hon hade inte pratat med någon sen hon flydde, och hon kände sig oskyddad och naken utan det konstanta informationsflödet hon brukade få.
Gwen bestämde sig för att åtminstone ta sig lite närmare, så hon kunde se vilka de var. Sen skulle hon bestämma sig om hon skulle ta kontakt eller inte. Hon klättrade smidigt ner från trädet och landade med en svag duns på den våta lövtäckta marken. Hon strök sitt blöta hår ur ansiktet och började smyga sig närmare stället därifrån hon hört rösten, samtidigt som hon lossade sin pistol från bältet.

[AlexZz, uhm, mate? Vem skriker din karaktär skjut inte till? XD ]