Medeltida hemligheter (prs)

"För... Rose, vi träffades idag. Det kom aldrig upp och... och jag har redan en plan. Alicia ska komma hit inom en snar framtid och jag tänker försöka para ihop henne med en av riddarna som kommer från vår grannby. Vilket ger mig ungefär tre alternativ och Hector råkar vara tillgänglig och... jag ska försöka para ihop dem. Sedan... Om du vill kan vi gifta oss", mumlade han till svar.

Rose nickade. De träffades idag, allt har gått väldigt fort. Vill han gifta sig med.. Mig? Rose kunde inte hålla sig. Hon log brett och flätade in hennes fingar i hans.
"Jag vill vara arg på dig", sade hon och flinade. "Men det går inte. Jag vill spendera resten av mitt liv med dig. Vad som än händer så kommer jag alltid att finnas här. Men.. Vad ska du säga till pojken?"

(måste gå för idag, men jag svarar så fort jag kan imorgon cx)

[Okej ^^]

Maximillian log och placerade en kyss på hennes panna. "Det låter bra det. Och Tobias... Han får hålla tyst eller så mister han jobbet. Jag sade väldigt specifikt att han inte skulle blanda sig in i mitt privatliv när jag anställde honom som lärling."
Han grep tag i Roses händer och förde dem mot sina läppar. "Vi kommer bli lyckliga. Låt mig försöka en gång, och sedan kan du hjälpa mig. Jag tänker inte be om hjälp förrän jag misslyckats. Och vi kommer gifta oss", lovade han henne.

Rose tänkte precis kyssa Maximillian när hon hörde Tobias röst.
"Vad hände med gubben?", sade han. Hans.. Rose gav istället Maximillian en lätt puss på kinden.
"Vi måste tillbaka. Känner jag Hans så är han redan igång med att förstöra något."

"Du skulle ju vakta stället, för guds skull Tobias!" utropade han medan han hade lust att slå in den yngre pojkens huvud i en vägg. Ärligt talat skulle det nog förmodligen behövas.
Maximillian vände om och fortsatte att muttra svordom efter svordom medan han gjorde i ordning hästarna och ryckte ifrånprinsens ssvärd från Tobias.
"Inget gjort idag, på grund av dig. Nöjd nu?" muttrade han och såg hur pojken bleknade.
"Men..."
"Nej. Reglerna var tydliga. Sumpar du något mer någon mer gång så tar jag en annan lärling under vingarna."
"Inte ett knyst lämnar dessa läppar", svor Tobias och såg högtidlig ut.
"Man får hoppas", andades Maximillian ut och skakade på huvudet medan han spände fast svärdet vid Zeus. "Jag ligger efter i så mycket arbete", beklagade han sig sedan och hoppade upp på hingsten.

(Ursäkta alla eventuella slarvfel x) skrev från mobilen för första gången och den vill inte riktigt samarbeta )

(känner igen det där haha xD)

Maximillian pratade till Tobias som om han var hans son, tyckte Rose. Det fick henne att le. Han skulle bli en bra förälder. Tanken på att Rose kanske skulle bära hans barn någon dag fick henne på ännu bättre humör. En gång hade Hans sagt att han ville att hon skulle vara mor åt hans barn. Rose hade skrattat osäkert som svar, men hon var säker på att hon aldrig skulle det. Hans.. Rose slutade dagdrömma och fick Glimmer att fatta galopp. Desto närmare byn och slottet de kom hörde Rose människoskrik. Lite närmare och hon kände doften av brandrök. Det bildades en stor klump i magen men hon stannade inte Glimmer. Snart kunde Rose även se eldsvådor. Åhnej. Till slut kunde hon se vad som brann. Stallet.

"Ingen tänker låta mig göra mitt förbaskade jobb idag", muttrade Maximillian förbannat och slängde sig av Zeus. Tobias bara stod och stirrade på den stora elden medan han höll i tyglarna till sitt sto. Maximillian räckte den stackars pojken tyglarna till Zeus och förväntade sig faktiskt att pojkens skulle kunna klara av den panikartade hingsten.
Han sprang fram till elden och lyssnade. Ingen gnäggade. Ingen skrek. Allt han hörde var bara trä som föll ihop och brakade.
De enda skriken han hörde var från folk i närheten som försökte släcka elden.
Han skrek åt dem att sluta. "Låt det vara! Det kommer brinna oavsett vad, känner ni inte lukten? Alkohol! Stället är dömt! Riskera inte att skada er själva!" skrek han så högt han kunde och folk började faktiskt lyssna.
Trots sina egna ord tänkte han inte låta sin smedja brinna ner. Det huset var gjort av tegel jämfört med stallet, och visst var det helt - hittills.
Maximillian rusade in och med hjälp av några andra så lyckades han blöta ner marken i närheten av smedjan så att den inte skadades åtminstone.
"Hästarna?" frågade han en kvinna.
"Alla utom fyra är ute."
Maximillian bet ihop. Zeus hade ännu inte någon egen plats och endast Glimmer och Stjärnfall var ute... ifall inte någon hade tagit ut de två andra så var de döda. Han hoppades att riddarna använde hästarna. Men... då skulle väl också ha blivit räknade?
"Okej. Tack", nickade han bara åt kvinnan och såg på medan hans älskade lada brann ner. Och han kunde inte göra något åt det. Vissa försökte fortfarande, men vissa hade tagit sitt förnuft till fånga och lyssnat på honom: stallet var dömt.
Han satte sig ner på marken, en bit från elden, och suckade djupt medan han kisade mot lågorna. Han skulle förmodligen stinka rök i en vecka efteråt, men han hade ingen större lust att slipa ett svärd medan hans stall brann ner till grunden precis intill.
När en förbigående man passerar så frågar Maximillian snabbt "Har några blivit skadade?" varefter han endast får en huvudskakning som svar.
Maximillian nöjer sig med det och går tillbaka till Tobias för att klura ut vad de ska göra med resten av hästarna under tiden och så måste de gå ner till byn och anställa några nya, och trä behövs... och... Arbetet blev just mycket mer än att endast slipa svärd och mata hästar.

[Det blev längre än menat XD]

(älskar långa inlägg :33 såå ty, nu kanske du får ett långt tillbaka xD)

Rose visste inte vad hon skulle göra, så hon bara satt kvar på Glimmer och såg stallet brinna ner. Stallet.. Hon hade spenderat mycket tid där när hon var liten men inte alls lika mycket som Maximillian. Rose letade efter Maximillians ansikte bland folkmassan. När hon hittade honom hoppade hon av Glimmer och gick fram till honom.
"Jag.. Jag..", mumlade hon. När Rose mötte hans blick drabbades hon av så mycket medlidande att hon vara nära att kasta sig in i elden. Men hon fick en bättre idé.. Hon mumlade: jag kommer strax till Max och gick runt huset för att se om det var någon häst i hagen. Rose skulle precis ge upp och gå tillbaka när hon hörde ett svagt gnäggande. Det kom från elden. Plötsligt kunde hon se en stor figur mitt bland flammorna. Rose kände igen hästen. Det var vallacken Storm. Tätt bakom honom kunde hon också se lite fuxfärgad päls. Merida.
"Storm! Merida!", ropade Rose och kunde se hur hästarna reagerade på ropet. Hon förstod att det var kört. Storm började plötsligt gå rätt igenom elden och Merida följde efter.
"Nej!", ropade Rose. Men hästarna blev inte skadade. Storm böjde sig ner framför henne och Rose placerade försiktigt ena handen på hans hjässa och den andra på Meridas mule. Hon tog chockat tag i deras grimmor och började leda dem till säkerhet. Roses ögon var stor som golfbollar när hon kom fram till Maximillian. Hon kände något rinna från hennes näsa, och när hon kände på det förstod hon att det var blod. Rose stapplade fram och halkade. När hon försökte resa sig så föll hon bara ihop igen. Hennes synfält färgades svart och ljudet av skrik försvann sakta.

[Yay! Vad bra :3]

Maximillian svor högt och kastade sig fram och fångade Rose precis innan hennes huvud slog i marken. Folk, andra stallpojkar, kom och grep tag i hästarna och förde bort dem. De äldre vuxna började skälla ut folk för att ha missat hästarna och började gå runt stallet nu för att se ifall de missat några människor också.
Det var först nu ett ordentligt kaos bröt ut. Han visste inte vad han skulle göra, men sträckte sig efter Glimmers grimma när hon kom närmare och bar sedan upp Rose på stoet igen. För andra gången idag.
"Herre, du kan inte må bra efter allt det här", muttrade han för sig själv och ropade till de äldre att de hade ansvaret medan han tog henne till slottets livmedikus och hoppades att han var där.

"Rose..", viskade någon. Eller snarare något. En svart rökstrimma letade sig fram till henne och hon kunde känna en lätt vindputs.
"Va-r är jag?", frågade Rose förskräckt och tog några steg bakåt. Hon stängde ögonen hårt. När hon öppnade dem igen var rökstrimman borta och en kvinna stod framför henne. Rose kunde genast se vem det föreställde. Hennes egen mor.
"Rose!", sade mamman och omfamnade sin dotter. Rose blev först chockad och skrämd, men kramade till slut tillbaka. Det var underbart att vara i armarna på någon som älskade henne.
"Var är jag?", frågade Rose. Hennes mors ögon spärrades plötsligt upp och hon började springa, bort från Rose. Rose ville följa efter henne men hennes fötter var fast i marken.
"MAMMA!", ropade hon. Ögonen tårades. PANG! En mörkröd fläck började sprida sig över mammans bröstkorg. Rose kunde äntligen röra sig igen och hon sprang fram till hennes älskade mor.
"V.. Var försiktig", viskade mamman samtidigt som hennes ögon stirrade rätt igenom Rose.

Rose vaknade svettig i sängen. Hon grep krampaktigt om bordet bredvid henne och tittade sig omkring. Väggarna var prydligt kritvita och täckta av hyller med små burkar i. En man kom in i rummet och gick fram till Rose.
"Hämta.. Honom", viskade Rose hest.