Den flammande bägaren

Melody Malfoy men alltså, typ idag eller om en månad?

Idag

Okej

Namn: Lucy Red
Ålder: 15
Utseende:
Skola: Hogwarts
Har din skola elevhem?: ja
Vilket i så fall tillhör du?: Gryffindor
Två kompisar: Tyler Mendes och Dylan Swift
Familj: Lucys familj kommer ursprunligen från Usa men dom flyttade till London när Lucy var 5 år gammal. Hon bor med sin mamma och två äldre bröder ( Felix och Oscar 18 år). Hennes pappa dog i en brand så hon pratar inte om det med någon förutom Dylan och Tyler.
Trollstav: Ek med kärna av drakhjärtsträng, 10 tum.
Husdjur: Sin katt William
Speciel kraft?: nej

Awesome ^^ Vem börjar?

Inte jag

Om inte soony sonny love heller vill så kan jag börja

ska jag börja?

gör det iaf:
Jag satt och stirrade ut genom fönstret i våran vagn som drogs av flygande hästar.
-Ehh principale Maxime sommes-nous encore là ? frågade jag.
-Oui bientôt manquer Myttle, svarade madame Maxime.
Jag suckade, var vi inte framme snart?
-Je vois O'gwarts , je vois O'gwarts! uttropade Aridian Freaneci

Då skriver jag nu, sedan Melody Malfoy och vi fortsätter i den ordningen? Förresten soony sonny love du behöver inte skriva på franska, skriv istället att de pratar på franska


”Kom fram nu Aleksey, båten har börjat resa sig!”
”Kan du inte säga till när vi är helt uppe istället?” viskade Aleksey plågat. Han låg på mage i sin säng med ansiktet gömt i kudden. Sedan båten först hade åkt ner i vattnet hade han gömt sig i sin och Larisas hytt. Båten hade ett luftrum runt sig undervattnet, och det var helt säkert. Aleksey tyckte ändå det var riktigt obehagligt. Han blev klaustrofobisk och illamående. Larisa hade kommit in och tittat till honom några gånger, men hon verkade inte ha någon större lust att uppmuntra sin länk. Marko hade kommit in en gång, men eftersom att han inte hade mycket till tålamod försvann han lika snabbt igen.
”Nej” sa Larisa bestämt. ”Du måste ju komma och visa stolthet för Durmstrang, och för vår kedja! Annars kommer alla ångra att de skicka oss.” Aleksey stönade lågt, hon hade så klart rätt. Han hade tur som blev utvald till en av Durmstrangs representanter, drygt halva skolan hade bett om att få följa med till England. Aleksey var en av de ca tjugofem lyckligt utvalda. Han behövde visa stolthet och inte kasta bort sin chans att ge både skolan och den artonde kedjan stolthet.
”Okej” sa Aleksey bestämt och satte sig upp. Han kände hur trycket hade ändrats runt honom. Det kändes som om han höll på att mosas. Han blev blek i ansiktet och grep tag om överkastet med båda händerna. Larisa skakade på huvudet. Hennes långa bruna hår gungade runt henne. Hon sträckte fram handen emot honom. Aleksey tog den och lät henne hjälpa honom upp. Uppe på fötter skakade Aleksey i hela kroppen, hans grepp om Larisas hand hårdnade. Han kände hennes ring och tittade ner på sin egna hand. Den artonde kedjan hade bronsfärgade ringar med tre länkar som prydnad högts upp. Att se den fick Aleksey att känna sig mer bestämd. Han gick något mindre skakig ut på däck där resten av eleverna redan stod, fortfarande med ett stadigt grepp om Larisas hand. Masten skulle komma upp över ytan närsomhelst. Snart skulle de se slottet.
”Äntligen uppe?” Marko kom fram till dem. Aleksey kände att han inte borde öppna munnen, utan nickade bara stelt. Marko verkade road.
”Låt honom vara Krupin, annars kanske han spyr på dig” fnissade Larisa. Marko kom från en av de finaste renblodsfamiljerna i hela östeuropa Han var med i kedja 40, vilket helt klart var den finaste kedjan. Alla visade honom extra respekt. Till och med Aleksey och Larisa var tvungna att tänka på hur de pratade med honom när folk var omkring. När de var ensamma kunde gick det bra och kalla honom Marko, men annars såg de till att kalla honom vid hans efternamn. Ofta också med mr före. Även om Marko knappt märkte vilken benämning de använda fanns annars risken att få resten av den fyrtionde kedjan efter sig, och det ville man verkligen inte.
”Aleksey!” Nadia kom fram och slog honom kraftlös i bakhuvudet. ”Du skämmer ut mig!” Hon pratade på ukrainska. Eftersom att både Marko och Larisa kom från Ryssland brukade Aleksey prata ryska i skolan. Men med sin kusin pratande han alltid sitt modersmål.
Innan han ens hann försöka svara sprack masten upp från vattnet.
”Ställ dig längre back! Och rätta till uniformen!” Nadia gick raskt iväg. Hon brukade inte vara så sträng, det märktest att hon var nervös.
Aleksey stod redan ganska långt bak, och skulle inte vara första personen Hogwarts eleverna. Han rättade försiktigt till den röda uniformen, utan att släppa Larisa.
Skeppet fortsatte åka uppåt, och snart försvann vattenväggarna runt det och Hogwartsskolområde blev synliga. Aleksey kände det som om en stor tyngd försvann från bröstet. Han var inte lika instängd längre. Medan båten närmade sig stranden började Alekseys ansikte få tillbaks sin färg, och hans självsäkerhet växte.

Lucy stod mellan Dylan och Tyler och väntade på att eleverna från Durmstrang och Beauxbatons skulle komma.
" Fatta att vi liksom kan vara förkämpar för våran skola i år snacka om coolt" sa Tyler. Hon suckade och kollade på Tyler.
" Ty fattar du vad farligt det kan vara kan inte fatta att jag gick med på att jag ska lägga mitt namn i bägaren" sa hon och blängde surt på honom.