Fight four elements (Öppet rollspel)

Om alla är på så kör på ^^

Kan man fortfarande vara med? Eller är det för mycket? c:

Alex såg på en anslagstavla och suckade och rev ner bladet med sitt ansikte på. Han var efterlyst av eldnationen var han död så kunde de styra jordriket utan att folk vågade göra motstånd. Han knycklade ihop papperet och kastade iväg det i buskarna och gick vidare han skulle här i närheten träffa gruppen som han skulle "rädda världen" med. Varför är det ens någon ide att försöka rädda världen. Eldnationen var ju så mycket mäktigare varför ens försöka skapa motstånd tänkte Alex. Han klev ut på ängen där de skulle träffas han gick fram till ett träd och studerade det. Han suckade bara ett vanligt träd tänkte han och satte sig lutad mot trädet och väntade på att gruppen skulle anlända.

Tierra gick genom skogen till platsen de skulle mötas. Då hon alltid levde på fri fot och sällan stannade på ett ställe mer än ett dygn var det märkligt att de fått tag i henne och hon fått denna uppgift. Varför hon fått det visste hon inte, men hon hade sett mycket utav världen och hon älskade nya äventyr. Hon älskade att vakna var morgon och inte veta vad hon skulle komma här näst, vad hon skulle se.
Det fanns dock mycket som inte var bra med detta. Hon hade aldrig mer än flyktiga bekantskaper med människor och var rädd att slå sig ner på ett ställe och fästa sig vid en eller flera personer.
Då hon klev ut från skogen, ut på ängen såg hon sig snabbt om för att se om kusten var klar, att ingen fara hotade. Det enda hon såg var en människa lutad mot ett träd. Hon såg inte vem det var men började gå över ängen för att möta upp denne.

Alex tog upp en vitsippa från marken vitsippan hans favoritblomma den påminde honom så mycket om hans mamma. Jorddrottningen Vikela hade alltid en krans av vitsippor i håret. Alex log då han tänkte på sin mamma och la ner blomman på marken igen. Han såg upp och såg då en kvinna gå emot honom. Han såg på kvinnan med en misstänksam blick.

Tierra studerade mannen allt mer ju närmare hon kom. Då hon kom allt närmare kunde hon avgöra att han likt henne hade någon nyans av brunt hår och likt henne gröna ögon. Kläderna även dem gick i jordens färger, de var från samma rike, samma element.
Snart stannar hon rakt framför honom men med ett par benlängders avstånd.
"Var hälsad." sa hon med en lätt men elegant bugning. Hon kände inte igen honom och visste inte vem det var. Eller visste hon? Mannen som var efterlyst? Var han deras lillprins?
Tierra försökte erinra sig, men hon hade varit för liten för att minnas honom. Sedan var det en sak hon hade lärt sig i sitt liv så var det inte att fjäska för högre stående än hon själv.
"Lillprinsen?" frågade hon istället, varken ohövligt eller otrevligt, mer som en jämnlike. Hon tänkte inte tilltala honom på ett annat vis och det hade hon visat här.

Kaen vandrade på en stig igenom skogen. Han kom ut till en äng där han såg två personer stå. Kaen blev plötsligt nervös, tänk om de tyckte han såg för mesig ut och bara struntade i honom. Kaen hade alltid varit kort för sin ålder och de hade satt sina spår efter alla hånord från hans gamla klasskamrater. Du är inte sju år gammal längre, tänkte han och sträckte på sig samtidigt som han och började gå snabbare mot trädet.

" Lillprinsen jo kanske " sa Alex och såg på kvinnan. Han studerade henne hon verkade helt lugn.
" Så hur vet du vem jag är? Låt mig gissa eldantionens affischer ? " frågade han och såg på kvinnan. Nu var frågan var hon en sån som direkt skulle ge honom till eldnationen eller vara en klok kvinna och låta honom vara.

Luli sprang med energi i benen mot mötesplatsen. Hon skulle på äventyr, hon skulle "rädda världen" nu, hon hade världens tyngd på sina axlar och hon älskade det. Visst visste hon att det var hennes nation som främst skapat missöde och disharmoni över landet, men det var ingenting hon själv kunde ro för. Det var trots allt för att hennes nation har varit så stark som hon har levt det fina livet hon har levt upp till nu. En säker barndom, tak över huvudet och mer än tillräckligt med mat på bordet.
Hon ser två siluetter nära den sagda mötesplatsen en liten bit bort och en till siluett, lite närmare henne, påväg mot samma håll. Hennes tävlingsanda kickar nu in då hon börjar springa ännu snabbare mot trädet, för att komma ikapp den andre som troligen har samma mål. Med ett stort leende på läpparna känner hon vinden vina i hennes hår, hon känner sig fri och adrenalin rusar i kroppen.

"Du var liten, förr." sa Tierra enkelt och la huvudet på sned då hon studerade honom, hans kroppspråk. Hon nickade sedan långsamt till hans fråga och kastade en blick bak och såg ännu en kort blek liten sak med brunt hår. En manlig yngling till utseendet att döma, troligen en från eldnationen.
"Annars skulle jag aldrig känna igen dig. Det var ett tag sedan jag såg dig, jag minns det knappt." sa hon med ett halvt flin till lillprinsen men studerade ännu nykomlingen.
"Dumt av dig att visa dig. Är inte hela iden med att du ska hålla dig vid liv att vara gömd?" frågade hon med rynkad panna. Vad hon hade lärt sig var han deras enda hopp att få sitt land åter.
Hon höjer blicken och med ett roat leende såg hon något som liknande en virvelvind komma springande mot dem. Tierra fick något glatt i magen då hon såg det. Någon som betedde sig som henne, glad och äventyrlig. Kanske detta trots allt kunde bli kul och inte en bunt med gamla stofiler.