Under ytan [ROLLSPEL] (12+)

Det är en till, men hon hoppar in senare, så det är bara att köra på! Jag ska börja skriva strax.

*lägger inlägg här så att du kan skriva sen*

*Poke
Vad väntar vi på?

WOOPSIE! XD Jag hade i princip glömt bort det här! Nu börjar jag då! Kom ihåg att skriva namnet på toppen av ert inlägg om ni väljer att skriva i jag-form.
__________________________________

Ophelia suckar tungt där hon sitter i botten av det djupa havet, mörkret har fallit ovanför vattenytan och då blir allt runtomkring så mycket tystare och grumligare. Hon gillar tystnaden, men avskyr mörkret. Hon lägger sina armar om sig och 'kryper' ihop med sin hajfena, allt känns ensamt och kallt. Hon undrar när människor kommer att börja bygga hus under vattnet, men det kanske aldrig händer, då det är såpass få positivt smittade och det är många överlevare på land fortfarande. Ophelia har fått klara sig genom att sova i hål i sandbotten och äta rå fisk. Rå fisk, som hon aldrig skulle ha ätit förr, om det så var det sista hon åt... Nu var det mer av ren instinkt som hon åt det. Hon spanar runt sig efter annat liv, men allt hon kan se är en blå, tom och mörk yta. Månens sken tränger sig inte lätt igenom havsytan, så det är inte mycket ljus som sträcker sig såhär långt ned. Inga mobiler, inga datorer, inga kameror, ingenting. Allt är hemskt.

------

Lo sitter vid storstadens strandkant, han har gjort upp en eld där han sitter och grillar dagens fångst. Han skulle kunna äta den rå, han skulle kunna äta småflugor ifrån ytan som hans instinkt nu säger åt honom, men han har kvar sitt forna sug efter grillade skaldjur från när han var en fullkomlig människa. Han klarar sig inte allt för länge på land och därför ligger han med sin orange:t skimrande fena halvt i vattnet. Om han känner sig torr, är det bara att dra sig längre ut i vattnet och ta ett uppfriskande dopp. Det enda han får se till är att vågorna inte lyckas fånga elden, då han har tänt den så långt in mot vattnet.
Lo ler mot brasan och beundrar dess lågor. Han har faktiskt inte brytt sig mycket om att han är hälften fisk, det har inte stört honom. Nu får han äntligen komma nära havets varelser utan att de flyr sin väg, det är intressant. Den enda skillnaden är att han inte kan gå till affären längre och att han inte kan använda någon slags teknologi i vattnet. Men han har aldrig varit ett stort fan av teknologi i alla fall, och maten fixar han ju själv med sina fiskekunskaper. Även om han inte gillar att döda sina nu... Medhavsdjur, skulle han aldrig klara sig på att bara äta vegitariskt i havet. Han äter torkat sjögräs när som han kan lyckas torka det, men annars är det svårt att få tag på. Lo tittar ut mot havet, som speglas så vackert i månljuset, och har aldrig känt sig mer levande.

~Clara

Jag sitter på en av de sjögräsbetäckta stenarna långt nere i djupet av havet. Varken sol eller annat ljus når ner hit och det kolsvarta vattnet omringar mig men kyla och ensamhet. Jag har efter förvandlingen utvecklat mörkersyn och ser klart även fast det är helt svart så långt havet når, såklart är det natt och det grumlar mig syn.
Jag ser en flock små blänkande silverfiskar simma förbi i långsam fart och känner min hungrande mage. Jag tittar äcklat men inbjudande på de små fiskarna. De är egentligen väldigt goda eftersom att min aptit har ändrats drastiskt. Jag gör ett utfall och dyker snabbt mot en av de simmande fiskarna. Jag lyckas få tag på en men resten simmar skrämt iväg och jag tittar missnöjt på fyndet. Jag är fortfarande ny på det här och detta med att skaffa fram fisk är inte min starka sida.
Jag lägger min simhudsbetäckta hand på fiskens nacke och vrider snabbt till och fiskens sprattlande minskar snabbt medans jag för fisken till min mun för att ta en tugga. Det är gott och mina vassa huggtänder tränger genom fiskens fjäll lätt och köttet lossnar snabbt. En efter en glupsk tugga är allt kött borta och bara ett vitt smalt fiskskelett singlar ner mot bottnen. Jag är lång ifrån mätt men är van och simmar iväg till den lilla undervattensgrottan som jag hittade bara några dagar efter min förvandling. Där har jag kunnat lägga mig för att vila och andas av den kalla luften i grottan.

Loch tittade något äcklat på sina fingrar då de blev längre och smala för att sedan göras mindre och tjockare. Även om han började lära sig hur han hanterade, vad det nu var han var så blev han något illamående utav att se förändringen. Hur han kunde ändra längden och tjockleken på sina lemmar även om han försökt så kunde han inte ändra sina annars mänskliga utseende. Åter igen gjorde han sina fingrar långa och lika så fötterna. Det gjorde det lättare för honom att simma i havet som han på något sätt funnit. Dock var han trött på det. Och ensamheten. Havet var enormt och utan Jake som blivit ett monster kände han sig ensammare än någonsin.
Han nådde ytan och drog in luft för första gången på länge. Hur det kom sig att han fortfarande kunde andas och på något sätt syresätta sin kropp utan att andas under ytan var för honom ett mirakel men han klagade inte över det.
Hans dåliga syn fångade upp något, ett ljus längre bort. Det drog honom dit. Ljus, fladdrande ljus precis invid stranden. Troligtvis bara några festande ungdomar. Men det var bättre än inget. Ifall de inte försökte döda honom men han trodde inte det. Trotts allt så såg han relativt mänsklig ut så länge han inte började ändra sin form. Eller gjorde det där med tungan. Vilket han inte heller hade riktigt fått kontroll över.
Loch kortar ned sina fötter, tår, händer och fingrar tills de liknar de som han en gång hade och börjar crawla emot platsen var det fladdrande ljuset skymtas.