Ghost Hour [Rollspel]

"Mierda." Svordomen lämnade lätt hennes läppar medan hon såg den unga killen närma sig.
"Clarissa, uppför dig nu", viskade hennes pappa lågt och lade en hand vid hennes svanskota, som för att stödja henne. Egentligen tänkte han inte låta henne slingra sig undan.
"God kväll", sade pojken med en lätt antydan av en fransk brytning när han var framme vid Clarissa och hennes far. Hennes mor var redan och minglade med en av sponsorerna till hennes nya skola som snart skulle öppnas.
Clarissa skakade mentalt på huvudet och pressade fram ett leende mot den främmande pojken som hon förmodligen kände och som förmodligen var son till... någon viktig person i alla fall. "God kväll", svarade hon och nickade lätt.

Hennes pappa skrattade lågt samtidigt som han flydde fältet och närmade sig Elise. Clarissa vände på huvudet och följde honom med blicken.
Pojken lade en iskall hand på hennes nakna axel och log stort mot henne. "Titta här nu, kära vän", viskade han mjukt i hennes öra. "Jag ska förstöra ditt liv."
Clarissa hann precis vända tillbaka blicken för att se hur hennes pappa föll ihop, tätt följd av hennes mor. "MAMÁ!" skrek hon för allt hon var värd.
Kaoset bröt genast ut och de klingande skratten och klirret av glasen dog genast ut. Skrik började fylla salen men allt Clarissa kunde höra var pojkens hysteriska skratt medan hon själv föll mot golvet. Oskadd, jämfört med sina föräldrar.

Hennes knän orkade inte längre bära henne. Bära vikten av livet. Hennes föräldrar låg helt stilla fyra meter ifrån henne, mitt i allt kaos, båda med ett rött märke i pannan där kulan träffat.
Det här kunde inte vara sant. Nej. Inte under några omständigheter skulle det här kunna vara sant. Livvakter brukade alltid omringa dem vid sådana här galor. Vart var de nu?
Hon kände den kalla handen på sin axel igen och skrek för allt hon var värd, vilket inte kan ha varit mycket med tanke på att det här var andra gången.
"Och nu, Gül, ska vi förstöra dig", fnittrade han och använde hennes mammas smeknamn på henne. Han lade hårt handen över hennes mun och näsa.
Han fortsatte att skratta medan hon grät, slogs och försökte komma loss. Hon försökte bita honom, och trots att hon kände blodsmaken så verkade han inte känna av smärtan. Och snart så började även hans skratt ebba ut i takt med mörkret övertagande.

_________________________________________________________________________

[Hoppas det här blev rätt så okej åtminstone ^^ vet inte riktigt hur jag tänkte när jag tyckte att skriva efter midnatt var en bra idé x)]

Coy låter både sitt kropp och sinne vakna i sin egen takt. Han har inte bråttom någonstans idag, för den här dagen ska det bli en dag han spenderar med hans 8-åriga lillasyster, Ada. Han hade lovat att steka pannkakor som frukost till henne innan han nattade henne igår kväll.
Först när han sträckt på sig och vaknat till ordentligt märker han att rummet är mörkare än vanligt, det har ett slags kusligt ljus lagt över sig. Det tickande, lugnande ljudet av hans retro väckarklocka som han alltid hör vid huvudet hörs inte som vanligt heller. Tickandet är tungt och ojämnt, vilket stressar honom en aning. Han för sin blick mot klockan och får syn på en mörk skepnad som speglar sig i dess glas. Coy rycker till och blickar snabbt mot det öppna sovrummet efter vad det än kunde ha varit som speglade sig i glaset men hittar ingenting där.

Plötsligt hör han ett illvrål från andra sidan väggen som gör så att han automatiskt flyger upp ur sängen, slänger upp sovrumsdörren och rusar in till Adas lilla sovrum precis bredvid hans eget. Han låter sina ögon svepa vilt över sovrummets alla mörka siluetter men han hittar ingen liten flicka någonstans. Vart är Ada? Paniken växer inom honom och svetten börjar rinna längs pannan då han ryckigt vänder sig om och kollar runt. "ADA?!" ropar han ut i den tomma, mörklagda lägenheten så högljudd som hans lungor någonsin klarar av. Inget svar, inget tecken på liv, ingenting. Han börjar springa i sökandet efter hans lillasyster, allt han har, allt han lever för och fortsätter skrika hennes namn, i hopp om att hon snart svarar. Plötsligt möts han av ett bländande, vitt ljus och hinner inte stanna i farten, utan springer rakt in i det.

Ljusprickar täcker Coys synfält då han sätter sig upp, anfådd och kallsvettig. Han knuggar sig i ögonen och kollar runt igen. Ljusprickarna glider fortfarande envist runt i hans synfält, men han kan lätt tyda att platsen han nu befinner sig på inte är någonstans han känner igen. En enda fråga cikulerar fortfarande i hans huvud... Vart är Ada?

Glenn ruskar på huvudet en extra gång för att förstå vad som händer. Han försöker förstå var han är och han gör det inte. Han förstår inte förrän han reser sig och torkar de tårar som dykt upp på kinderna. Han ville inte ha dem där och han hade inte ens märkt dem.

När Glenn väl tar bort händerna från ögonen så kan han ta in detaljerna av rummet. Det är mörkt, mörkt golv, mörka röda väggar, soffgruppen i hörnet matchar rummet perfekt. Fönstren är täckta med tunga röda gardiner och Glenn går fram till dem. Han drar dem åt sidan och de släpar i golvet när han försöker släppa in dagsljus. Hans möts av utsirade fönster men inget ljus. Det är natt ute uppenbarligen. Glenn vänder sig om och lägger märke till ett vitt papper som ligger på en av de mörka möblerna.

Glenn tar ett långt kliv och lämnar gardinen öppen när han går fram till det och plockar upp det.
"Känn dig som hemma." står det i kursiv stil och under det så står det präntat in i pappret: G.H.

De röda initialerna ger Glenn en mixad känsla av hopplöshet och rent hat. Han vet var han är nu.
Han är fast i Ghost Hour.

Ljuset sticker Belle i ögonen och hon blinkar häftigt för att vänja sig. När rummets konturer börjar klarna upptäcker hon att ljuset kommer från en kristallkrona. De glittrande kristallerna gör så att ljuset dansar på väggarna när de svajar lätt. Att kristallkronan svajar var ett olycksbådande tecken. Blicken vandrar vidare till själva rummet. Det är ståtligt nästan som i ett slott eller en herrgård. Vinröda tapeter, mahogny golv med matchande bokhyllor fyllda med böcker. På en kolsvart matta står den röda sammet soffan som hon hade vaknat upp i med ett bord av valnötsliknande trä och i hörnet finns en kamin men brasan är inte tänd. Även om rummet är mysigt ligger det något olycksbådande och spöklikt över det.

Belle vänder sig om och ett fönster kommer inom hennes synfält. Gardinerna svajar lätt även fast dem är tunga. Hon rusar fram och rycker upp dem. Hon stirrar ut genom fönstret i hopp om att se hus, gator, liv. Men hon ser ingenting. Antigen är det för mörkt ute för att se något eller så ligger det här huset mitt i ett öppet landskap. Hon suckar djupt.

Det blir plötsligt kallt i rummet. Då märker Belle att hon endast har en tunn sidenklänning på sig, hennes andra kläder är försvunna. Hennes hår var dock fortfarande lockat från festen. Hon tar en lock och virar den runt fingret. Då hörs en sval röst:
"Hoppas att du ska trivas." Rösten kom från ingenstans, Belle ser varken radio eller högtalare. Plötsligt blixtrar två bokstäver upp framför henne och när hon blundar lämnar dem avtryck bakom ögonlocken.
G.H

Clarissas huvud dunkade som aldrig förr och hon kippade efter luft, som om hon höll på att drunkna.
"Mamá? Papá?" Hon satte sig upp och tittade runt, väntade på att få höra deras röster eller tv:n, eller något tecken på att de var vid liv. Det var fortfarande mörkt i rummet och allt hon hörde var sina egna andetag.
När hennes ögon väl vande sig vid mörkret så kunde hon urskilja konturer. Skrivbord, lampor, garderob, två fåtöljer, och andra saker hon inte riktigt kunde klura ut vad de var för något. Hon låg på en säng. Inte hennes.

Hon kände hur paniken började närma sig. Hennes hjärta slog snabbare, hennes andetag blev mer ansträngda, och hon kunde känna svetten medan hon försökte hålla tillbaka tårarna. Hon började nästan sväva iväg från sin egen kropp när hon insåg en sak: hon kunde röra på sig.
Allt försvann på ett ögonblick och hon reste på sig, skyndade sig mot dörren. Om hon hade blivit kidnappad så skulle de vara klokare än att inte hålla henne bunden.

Dörren gick att öppna. Trots det stängde hon den så snabbt som möjligt tillsammans med ett skrik. När hon vände sig om kunde hon se laser-röda ord på väggen.
Hoppas du trivs i ditt nya rum. G.H.
Hon viskade orden och kände hjärtat sjunka samtidigt som hon kände sig lättare än en fjäder.
Ghost Hour var diskreta. De skulle aldrig ha kidnappat henne på en gala med tidningar och tv och allt där. Hon hade inte ens på sig sina gala-kläder. Bara pyjamas. Allt var en illusion. Hon... Hennes föräldrar levde.
Hon hade dock en känsla av att hon inte skulle göra det så länge till. Speciellt inte med tanke på det blodiga spöket utanför dörren vars gråtande nu började att fylla tystnaden.

Taket är mycket högre än i hennes egna hus. Hon låter sin blick vandra över rummet. Vackert. Den vackra stora garderoben i något mörkt träslag. Två enorma röda fåtöljer. Ett enormt fönster som vette ut emot en mörk natt. Vacker röd matta. Bord. Blommor. Och sängen, den enorma sängen som stod på en liten upphöjning.

Maggie ställer sig upp och testar sina ben lite genom att gå runt i rummet. Det tar ett tag innan hon ser brevet som ligger på ett av sidoborden. Nyfiket går hon fram till det och läster.
Hemma bra men borta bäst. G.H
En flämtning far över hennes läppar och hon tappar det vita pappret samtidigt som hon tar ett steg bakåt. Snubblar lätt över matten men återfår balansen i sista stund genom att greppa tag i en av fåtöljernas ryggstöd.

Några svärord slipper ur henne innan var hon verkligen är sjunker in och hon tystnar snabbt. Tänk om hennes barnbarn hörde henne svära men längre hinner hon inte i tankarna förrän någons gråtande drar till sig hennes uppmärksamhet.

Hon tar sig tassande fram till dörren. Kastar en blick på sin klädsel, en vacker vit klänning med blåa och rosa små blommor på. Det känns främmande för henne att bära klänning. Hon känner sig något naken och utblottad och tvekar en stund vid dörren men gråtandet tilltar.

Dörren öppnas först bara lite och sedan lite till. Hon tycker sig se en skugga i slutet av korridoren. Korridoren som är mörk. Mörkare än rummet hon just befunnit sig i och Maggie vet inte ifall det hon ser verkligen är någon. Hennes nakna fötter möts av en mjuk matta då hon tar steget ut i korridoren.
”Är du okej?” frågar hon ut i den men stannar kvar där hon står.

Då allt nästan svartnar för hennes ögon känner hon någon eller något trycka inhalatorn i hennes mun. Hon andas in och känner hur det börjar lätta med andningen. Då hon åter orkar lyfta ögonlocken är hennes zombieliknande bror borta och rummet verkar ligga i något halvdunkel.
Sakta tar hon sig upp, men allt verkade åter normalt. Eller så normalt det kunde bli för hon visste inte var hon var. Rummet var något hon aldrig sett förr. Det var som om antikaffären hade fått ett riktigt fint och gammalt rum. Som om hon befann sig i en herrgård eller slott.
Hennes tankar slutade där och hon känner en kall kåre längst ryggen. Hon insåg precis en sak och den vita lappen på dörren bekräftar detsamma.
"Hemlängtan? Det är lugnt, du kommer nog att trivas."
//GH
Hon hör röster där utanför och utan att tänka öppnar hon dörren och kliver ut i en mörk korridor.

[Såatteh... Jag vet att ni redan har börjat, men jag såg att en av er inte har skrivit sin mall än och... helt plötsligt hade jag en mall framför mig (dunnu var den kom ifrån, jag svär. Jag tittade bort i en sekund och sedan var den bara där!) vilket i sig är ganska ghostly...
Nah, men jag tänker att jag droppar mallen och håller tummarna? Om ni absolut inte vill ha med mig så lovar jag att inte störa mer, deal?]

(( Ja, din mall är bra och jag vet att du är en bra rollare så för mig är det helt okej. Go wild! ))

Glenn tvingar sig till att andas normalt när ilska och rädsla bubblar honom. Två lika delar som kämpar om makten över hans huvud. Glenn väljer att mata ilskan.
"Hur vågar dem? Hur vågar ni! Jag ska inte vara här, jag behöver inte vara här!" Han kastar ilsket undan lappen och den kommer hela två decimeter innan den singlar ned till marken. Glenn är snabbt nere och knycklar ihop den och kastar undan den. Han hatar dem! Han har tittat på den här showen själv. Han vet hur den går till, nästan i alla fall. Ingen vet hur den egentligen går till. Det är bara hur... grundarna känner för att det ska vara!

Han rättar till sina glasögon, drar frustrerat en hand genom håret och sparkar hårt till en av möblerna.
"Aouch!" Utropar han eller snarare piper han för att han inte förväntade sig smärtan. Glenn bestämmer sig för att lämna helvetesrummet under tiden som han svär högljutt. Glenn lämnar rummet i samma stund som han har ett skrik och hoppar högt så fort han kommer ut. Han ryser när han aktivt väljer att gå åt det motsatta hållet från skriket. Skrik är inte bra i Ghost Hour.

Claude Schmidt vaknar till det öronbedövande ljudet av tystnad. Han vet var han borde ha varit, på parkbänken där han somnat med en bit kartong över sig, men avsaknaden av sagd parkbänk får honom att känna sig farligt disorienterad. Mörkret gör det inte direkt bättre - i dunklet har han ingen aning om var han befinner sig, eller ens om han för närvarande stirrar upp i himlen eller ett tak. Claude gissar dock på det senare och rullar över på sida för att ta sig upp på sina stela ben.
Rullningen får honom att ligga ansikte mot ansikte med vad som egentligen inte ens kan betraktas som ett ansikte längre, och Claude skyggar förskräckt bakåt och försöker kräla bort från liket. En kall hand hugger tag i handleden och plötsligt är det halvt bortsprängda huvudet över honom, droppar ner i Claudes ansikte och rinner nedför hans ansikte liksom tårar.
"Ditt fel", viskar liket utan mun, och ordet ekar väsande fram och tillbaka.
Ditt fel.
Ditt fel.
Ditt fel.
"Vårdslöst", fortsätter rösten.
Vårdslöst.
Vårdslöst.
Vårdslöst.
Ekot trycker luften ur Claudes lungor, får hans trumhinnor att dunka tills det känns som om de ska sprängas.
"Bort!!" hör Claude sig själv skrika genom de viskande ekona. "För guds skull, bort!!"
Med ett ansikte förvridet av smärta tar han i med all sin kraft för att knuffa bort liket.
BOOOOOOM!!!
Ljudet av explosionen dränker alla andra eventuella ljud och det gör även den pipande tinnitus som kommer efteråt. Båda två är så välkända för Claude att han knappt ens märker av dem. Istället reser han sig på ostadigt darrande ben och hinner precis ta stöd mot väggen innan hans magsäck vänder sig ut-och-in.

Det är först när pulsen tillslut återgått till det normala och smaken av galla i munnen nästan försvunnit som Claude inser att hans ögon har vant sig vid dunklet i rummet. Det han ser gör honom dock på inget sätt lugnare. ovanför spyan som fläckar den blommiga tapeten på väggen finns något inristat, och så fort Claude har läst det önskar han att han hade låtit bli.
Hemmet är där hjärtat är.
För ett kort ögonblick tycker sig Claude se ett riktigt hjärta uppspikat och droppande bredvid texten, men när han tittar igen är det bara två mörkröda bokstäver: G.H.
Till och med en hemlös man som Claude Schmidt visste vad Ghost Hour var för något, och för första gången på mycket länge var han inte glad över att ha ett tak över huvudet.