PRS mellan cool-machoman och cute-tönt

Dave hade hört att det var dåligt för hjärnan att göra flera saker samtidigt, och i så fall var hans huvud i kapitulationstillstånd. Han fortsatte lätt mekaniskt med sin träning samtidigt som han sneglade åt Toms håll och besvarade både komplimanger och gliringar från den lilla klungan runt honom.
"Hur jävla länge har du tränat egentligen?"
"Han är fan dopad, jag svär"
"Jag skulle kunna göra fler pin-ups än sådär, kan du låta nån annan köra eller?"
Dave släppte stången och tog sin tröja, torkade sig i pannan med den och upptäckte Tom som studerade honom. Han såg ner på sin bara överkropp och kände sig lätt generad, men han hade absolut inget emot det. Han bestämde sig för att titta tillbaka var det enda rätta. Granskade den smala nacken, de fylliga läpparna, ögonen.

(dåligt men jag är inspirationslös, förlåt)

Tom höjde ögonbrynen när Dave slutligen slutade med övningen. "Blev du trött, eller?" sa han med ett retsamt flin på läpparna, knuffade till honom lätt.
"Lunch!" hörde han att någon ropade. Han följde efter ledet som var på väg mot en stor lokal som var matsal, kök, sovsalar till de vuxna och kontor kombinerat.
De gick alla in i matsalen, tog sina brickor och tog mat. De serverade tomatsoppa, vilket ändå var helt okej, enligt Toms tycke. När han tagit sin mat gick han till ett tomt bord nästan längst bort i salen, började äta.
När de flesta ätit upp så ställde sig en instruktör längst fram.
"Okej allihop, nu kommer ni få ha en 40 minuters lång rast. Efter det ska vi ha en teoretisk lektion, ni ska få lära er att hantera en pistol." sa han. Tom, som redan ätit klart, gick för att lämna sin bricka och gick sedan ut. Han såg att en grupp killar hade hittat en fotboll och höll nu på att spela. Han himlade med ögonen, fortsatte gå mot stugan.

Dave log tillbaka, det var som om hans läppar instinktivt drogs uppåt när Tom log mot honom på det där sättet.
"Som om" sade han med ett skratt.
Vid lunchen satt han ensam, hade lust att sätta sig bredvid Tom men vågade inte riktigt. Han var inte särskilt taggad på lektionen i pistolskytte, vapen gjorde honom osäker. Han var starkare än många, men vem som helst kunde skjuta med pistol och det skrämde honom.
Under rasten gick han till stugan för att vila - han hade ju trots allt inte sovit något inatt - och fann Tom.
"Hej" Sade han med ett snett leende, drog handen genom håret. "Känns det bättre? Med skadan menar jag." Han svalde, satte sig på sängen och såg på Tom. Han försökte se ut som att han väntade intresserat på ett svar från pojken, men egentligen studerade han bara hans ansiktsdrag.
Hm.

Vid Daves fråga så kollade han ner på sina händer, studerade skrapsåren. "Uhm.." började han, svalde. "Det känns mycket bättre nu." Han kollade upp och mötte hans blick, gav honom ett lätt leende. Tom reste sig upp, gick fram till hans säng och satte sig bredvid honom. Han kollade ner på hans hand, lade försiktigt sin på hans. Han kände en plötsligt värme sprida sig inne i bröstet. "Du borde vila lite grann, du ser helt slut ut." sa han tyst, kollade på honom. Han reste sig upp igen, gick med snabba steg mot toaletten och gick in, låste efter sig. Han tvättade ansiktet, torkade det och mötte sedan sin blick i spegeln. Vad var det för fel på honom? Vad var det för slags känslor som han fick när han var runt Dave, som fick honom att glömma allt hemskt och dåligt som de var tvungna att gå igenom? Han började bli galen - hur kunde han börja tänka på någon dum, idiotisk kille när de var i krig?
Tom skakade på huvudet åt sig själv, tog ner toalettlocket och satte sig. Nej, Dave var ingen idiotisk, dum kille. Han var inte som alla andra.
Tom tog upp sitt lilla ritblock som han hade i sin ficka, tog även upp sin penna och började rita mönster. Efter ungefär 5 minuters tid så gick han ut igen, satte sig ner på sin säng och fortsatte rita.

Vid Toms kommentar kände Dave hur trött han var och nickade med ett snett leende. "Jo, jag borde väl det." Sade han mjukt och drog bort täcket från sängen för att lägga sig. Han hejdade sig plötsligt när dörren slog upp. In steg Kyle, Scott och Jason. Självklart.
Dave suckade lågt, vandrade över till Toms säng och satte sig bredvid honom. Bring it on då, så får jag sova sen.
Han var inte rädd för någon av dem - han skulle antagligen vinna mot alla tre samtidigt om det blev slagsmål - men han oroade sig lite för Tom. Pojken var så... Skör. Kyle vände sig till Tom.
"Vi ville bara att du ska ha jävligt klart för dig att det som hände inatt inte var okej. Och säger du ett skit till någon kommer vi se till att ditt liv blir ett helvete." Dave frustade till av skratt men låtsades hosta för att dölja det. Deras hotelser var så otroligt klyschiga, och han hoppades att Tom också förstod det och tog det med en nypa salt. Men uppenbarligen var Kyles lilla krigstal inte slut än, och han fortsatte: "Dave, håll dig borta från honom. Du kan få riktiga vänner - som oss." Han sträckte ut sin öppna hand mot Dave som reste sig, sträcker ut sin hand han med och gav honom en örfil.
Kyles kind färgades snabbt röd och så även resten av hans ansikte. "Var det något mer?" Frågade Dave lugnt och Kyle ryckte tag i Scott och Jason, stormade ut. När Dave såg dem försvinna - inte utan en viss tillfredsställelse - kom han att tänka på några rader ur en låt han hört någonstans.
De kunde säga vad som helst om mig, de kunde dra åt helvete. Men ett enda ont ord om dig har alltid fått mig upp ringen.

Dörren öppnade så plötsligt att Tom ryckte till och ritade ett hårt streck över hela pappret så att han förstörde teckningen. En klump bildades i bröstet - teckningen föreställde Daves ögon i detalj, han ville ge den till Dave när den var klar. Han stängde igen blocket och satte sig på den, ville inte att de skulle se den.
Tom mötte Jacks blick och svalde hårt när han pratade med honom. Det tyckte du inte igår kväll, det blev ju lite trångt i byxorna, tänkte han och flinade åt tanken, rodnade. Då han började prata med Dave sänkte han blicken i tystnad och bet sig i läppen, kollade ner på sina händer. Han kollade chockat upp igen och flämtade till när han gav honom en smäll, studerade Jacks ansiktsuttryck och vände sedan blicken mot Dave. Blicken vändes tillbaka mot killarna som var på väg ut.
När de gått ut lutade Tom huvudet mot hans axel, suckade.
"Du borde lyssnat på honom. Du är inte.. värd mig. Du ska inte behöva släpa runt på mig som en hundvalp." mumlade han, mötte hans blick och höjde sin hand, strök honom försiktigt på kinden. "Men, nu måste du vila lite, bråkmakare." sa han med ett falskt leende på läpparna. För han visste att det Jack hade sagt var sant. Vad var det egentligen Dave såg i honom?
Tom tog hans hand, reste sig upp och drog upp honom på fötter. Han puttade ner honom i sängen, drog täcket över honom och satte sig ner på sängkanten. Han strök honom över håret och böjde sig fram, placerade en mjuk kyss på hans panna. Han reste sig upp igen och satte sig ner på sin säng igen, öppnade sitt ritblock igen och påbörjade en ny teckning.

Dave log när Tom lutade huvudet mot hans axel men en klump växte i halsen när han hörde vad pojken sa. Detta var precis vad han hade oroat sig för. Gå inte sönder, snälla. När han blev nerputtad i sängen protesterade han bara lite lamt och värmen i bröstet växte när Tom kysste honom på pannan.
Ärligt talat sov han inte så mycket nu heller, han var alltför medveten om Toms närvaro och snart ljöd en visselpipa över området. Han satte sig upp och hans blick föll på Tom som var djupt inne i sitt tecknade. Han började känna sig lätt beroende av pojken. If you are not very carefull, your possessions will possess you

När dagen äntligen led mot sitt slut ramlade han och Tom in i sin stuga. Kyle, Scott och Jason hade bestämt sig för att sova i sina kompisars stuga - hade han hört på träningen - så de var ensamma.
Tom kom in genom dörren efter honom och när han stod i dörröppningen lutade sig Dave mot dörrkarmen och hindrade på så sätt pojken från att passera. Deras ögon möttes och tystnaden sänkte sig. Dave bet sig i läppen. Herregud, han ville verkligen kyssa honom! Istället satte han handen under Toms haka, vände upp hans ansikte mot sitt och lät tummen röra vid hans läppar. "Godnatt då." Hans röst var oväntat raspig, av upphetsning? Med bultande hjärta försvann han in på toan för att duscha.

Tom höjde ögonbrynen när Dave ställde sig i vägen, flinade. Det var spänt, men inte på ett obekvämt sätt - utan mer elektriskt. Han sänkte osäkert blicken och bet sig i läppen. En flämtning lämnade hans läppar då han äntligen fick beröring från honom, men han blev lite besviken när han inte kysste honom. Han bet sig i läppen igen, suckade djupt.
"Godnatt." viskade han, följde honom med blicken. Med sänkt huvud gick han in i sovsalen, började ta av sig sin uniform. När han bara hade kvar kalsonger på sig la han sig i sin säng, drog över täcket och lyssnade på ljudet av duschen. Fantasier om Dave, naken, i duschen började visa sig för honom.. Herregud, vad håller du på med?! tänkte han, kände hur han rodnade av sina egna tankar. Efter ett par minuter kände han hur ögonlocken blev tunga och han somnade.

Han var i ett stort, mörkt rum. Den enda ljuskällan var ett spotlightljus som var riktat mot honom, resten av rummet var omringat av mörker.
"Hallå?" viskade han, men det enda han hörde var ekot av sin egen viskning. "Du har ett val, Thomas." sa plötsligt en okänd röst. Ett spotlightljus tändes framför honom, och det ljuset visade var en pall - där en pistol låg. Han svalde hårt när han såg vapnet. Ännu ett spotlightljus tändes, en längre bit framför honom. Han såg personer, och hans hjärta stannade. Hans familj. "Mamma!" ropade han, kände hur ögonen tårades av glädje. "Nathan, Michael, Miranda!"
Men de stod bara där med tomma blickar och neutrala ansiktsuttryck. Han kände hur hjärtat bokstavligen krossades i bitar. Med en sammanbiten min vände han blicken mot vapnet istället. "Du har ett val, Thomas." sa rösten igen. "Du kan välja mellan att döda din familj - eller dig själv. Du har en minut på sig att välja. Om du vägrar så kommer hela rummet att explodera och döda er alla när en minut har passerat. Om du istället väljer att döda er alla kommer pistolen att inte funka."
Tom bet sig hårt i läppen, stirrade på pistolen. "Och för att göra det ännu svårare - om du väljer att döda dig själv finns det en chans att vi kommer döda din familj, och då har du dött i onödan. Men om du väljer att leva kommer du vara tvungen att döda din egen familj."
Tom stod stum, hade inga ord att säga. Tårar föll ner för hans kinder. "Minuten börjar nu."
Efter ungefär 15 sekunder så gick han fram och hämtade pistolen, studerade den. Han vägde den i handen, kände hur det var att hålla den med fingret på avtryckaren.
Han backade ett par steg, mötte sin mammas blick.
"Jag älskar er allihop. Jag kommer sakna er massor. Men, vi kanske ses en dag igen. Jag hoppas ni kommer sakna mig." viskade han, bet sig i läppen för att inte bryta ut i gråt.
"15 sekunder kvar." sade rösten. Tom tog ett djupt, skakigt andetag. "Hejdå." sa han, med en röst tjock av gråt.
Det sista han kände var den kalla metallen mot sitt huvud, innan han kramade om avtryckaren, hörde smällen och allt blev svart.

Tom vaknade av att han skrek, satte sig upp i ren panik och andades snabbt, pulsen var hög. Han såg sig chockat omkring i rummet, men det enda han såg var mörker. Han visste inte att han grät förrän han kände smaken av saltvatten i munnen och snyftade. Han la sig försiktigt ner igen, bet i kudden för att Dave inte skulle höra honom gråta.

Dave duschade klart och gjorde sig redo för att gå och lägga sig. Han blick föll på Tom som redan sov, och han log lite för sig själv. Han somnade nästan genast när huvudet träffade kudden.
Han vaknade med ett ryck, osäker på vad som hade väckt honom. Klockan på sängbordet visade på 03:46. Han såg sig förvirrad omkring i rummet och hörde plötsligt en dämpad snyftning skära genom luften. Tom?
Dave reste sig, famlade i mörkret tills han hittade Toms säng och sjönk ner på den. Han sade inget, drog bara in pojken i sin famn och höll honom hårt. Vad har hänt? Vem har gjort dig illa? Paniken över att se Tom så förstörd övermannade honom nästan, men han vägrade visa det.
"Det är okej, schh, ingen fara" mumlade han lågt.


(förlåt för superkort, inte på humör ♥)

(det är ok! ♥)

Tom öppnade ögonen när han blev uppdragen och lindade sina armar runt Dave, sin trygghet. Han lade försiktigt sitt huvud på hans axel med ansiktet mot hans varma hals, grät tyst ut. Efter en stund hade han gråtit klar, och satt bara still i hans famn. Han tog djupa andetag och andades in hans doft för att lugna ner sig ytterligare.
Slutligen gled han ner i sin säng, lade sin ena arm runt hans nacke och drog ner hans huvud så att deras pannor möttes. Tom svalde hårt och suckade tyst.
"Kan du bara lägga dig ner här en stund med mig?" frågade han, bet sig i läppen. "Du kan stanna hur länge du vill, du kan gå när jag har somnat.. Men du får även stanna, om du vill, alltså." Han flackade osäkert med blicken, smekte med sin fria hand hans kind och lät tummen stryka över hans kindben. Hans ögon mötte slutligen hans, slogs av hur fin han var. Det var ganska så konstigt att tanken slog honom nu, Dave var ju alltid fin. Men, det var något speciellt med ljuset. Eller hela situationen. Eller alla känslor..
Deras läppar var så nära att han kunde känna värmen från hans andedräkt och han ville verkligen kyssa honom då - men det var något som hindrade honom. Han ville inte förstöra det fina i denna stunden, han ville inte att Dave skulle misstolka det hela.