The wolves (öppet)

Artemis studerade det hela och hennes bruna ögon glittrade då hon mötte sin brors bruna. Dock gillar hon inte den andre sätt och morrar dovt men bara som en varning. Hennes broder möter hennes blick och skakar på huvudet varpå hon himlar med ögonen åt honom. Deras tysta samtal slutade i att hon erkände honom rätt men sa att han var dum. Artemis var så van att de var som ett team att hon aldrig tänkte honom som alfa eller fruktade andra.
"Du skrämmer flickan, det är inte snällt." säger hon milt åt den andra alfan och vänder sig mot flickan.
"Tvillingarna kallar man oss, jag är Artemis och detta är min tvillingbror Atlas vår flock är NII." sade hon enkelt varpå Arlas flinar till.
"Ni andra då, detta verkar ju bli ett helt möte." skrockar han lätt båda väl medvetna om den i buskarna.

Kate kollade på flickan som sa till henne och höjer ögonbrynet och skskade på huvudet tyst bara på huvudet som svar, hon granskar området tyst och lyssnar runt på saker. Hon var på sin vakt och snart visade hon sitt mer sanna jag. "Katherine"Sa hon kort bara och kollade runt samtidigt, hon var en sån som höll koll runt sig vid såna här situtoner.

Sandra suckade tungt och reste sig upp. Även om de missat hennes doft var de iallafall säkert att de var medvetna om henne nu.
"Goddag", sa hon och neg försiktigt. Det var bäst att vara försiktig nu, inte hamna i bråk med de andr klanernas alfa. "Det var inte meningen att spionera på någon, jag var bara nyfiken på bloddoften. Mitt namn är Sandra Lotus, jag är omega från Lunar."

[[[ Vi måste möras]]]]
Bella gick hem och somnade... När hon vaknade stod det en konstig man vid min säng.

Minerva Snape Vi har ju en del som har möts i skogen just nu.)

Katherine kollade direkt på flickan som visade sig vara omega, hennes leende kom direkt då hon verkade vara högre i rang. "Alfa över flocken Rose"Sa hon kort och suckar tyst och drgog handen genom håret då hennes minne drogs till hennes barndom då hon såg sin bror slitas i stycken av andra varulvar när han bara hade anfallit dem som varg. Hon hade lite fobi för att vara bland öfr många eftersom han dödades bosktavligen framför ögonen på Kate.

[Får man hoppa in? (a)]

Aia jadå!

----
Freya nickade långsamt och stannade på sin plats.
"Trevligt att råkas. Mitt namn är...Lilia." Lilia var hennes andranamn så det var ej en lögn - inte helt och hållet. Hon var ej bekväm med att ge ut sitt riktiga namn, inte än i alla fall; hon visste ej fall hon kunde lita på dessa. Även om de alla var av samma art så visste hon ej fall någon av dom stod på människornas sida; och då ville hon verkligen inte att någon från staden skulle tro att Freya var involverad i människans död eller - i deras tro - försvinnande.
"Ni kan ta människan fall ni nu vill, är ej speciellt hungrig. Dessutom är det nog bäst att äta honom än bara låta han vara; fall de ej hittar någon kropp så kan de ej se honom som död." hennes röst fick tillbaks samma vanliga ton som ofta kunde beskrivas som vass. Hon gick smått på sin plats och kände sig oerhört obekväm i den hela situationen; hon brukade ej vara runt andra, speciellt inte andra av högre rang än henne själv.

Tack!

Min mall

Bild/beskrivning:
Såren i hennes ansikte är nu vita ärr men ändå tydliga. Hon har svart, långt hår med självfall. Brunagröna ögon som kan se båda gröna, bruna och gyllene utberoende på hur ljuset ligger.
Har efter förvandlingen en väldigt vältränad kropp med fina former. Ett födelsemärke som ser ut som ett hjärta finnes i hennes högra armveck och som också syns i hennes vargform som en teckning i hennes päls i svart som annars är vit eller ljus beige. (se bild ovan)
Namn: Eryn McLain
Ålder: 17 år.
Flock: NII (ifall det är okej?)
Rank: Omega
Personlighet: Rollas.
Övrigt: Eryns familj var adlig. Hon växte upp i en enorm herrgård med tjänare och var menad att gifta sig med en ung och passande man då hon blev ”förvandlad”. Efter en fruktansvärd tid lämnade hon sitt hem och tillbringade sin tid endast i vargform i några månader tills hon hittade sin flock. Tillbringar fortfarande större delen av sin tid i sin vargform och undviker människor för det mesta. Är något av en ensamvarg även om hon känner behovet av att ha en flock.
Har även en riktig varg som följer henne och gjort det sedan hon träffade på den som valp i skogen. Hon kallar honom för Samir.
Rollspelare: Aia

----

Eryn flög fram genom skogen. Tassarna nuddade knappt vid marken utan något ljud innan de åter igen var i luften. Spring. Spring. Spring. Tankarna, känslan ekade i henne och hennes kropp lydde tills hon kände lukterna. Alfa. Alfa. Alfa.
Samir kom ikapp henne. Inte lika tyst. Inte lika snabb. Inte lika smidig. Inte lika graciös. Hon vädrade i luften igen. Flock. Flock. Flock. Känslan var ny. Hon var ovan vid den men känslan av att tillhöra något gjorde henne mer hel, mer lycklig än vad hon varit på länge och hon hade återfått en del av mänskligheten som flytt henne.
Vinden vände och en ny lukt nådde hennes nos. Hon morrade svagt till och Samir kröp ihop något bredvid henne. Han vädrade i luften likt henne.
Flock. Inkräktare. Revir. Instinkterna satt djupt och hon reste ragg. Blottade sina vita tänder.
Åter igen satte hon av. Samir föll snabbt efter men hon var inte oroligt för honom. Lika ljudlöst som tidigare flög hon genom skogen men med en helt annan sinnesstämning. Revir. Flock. Alfa.

Jag sprang in i skogen och möre en folkgrypp. hon tog fram pilbåge

Kate står bara tyst och kollade på henne och kolalr sen bort som bevis de andra kunde ta människan, hon kunde ju lika bra jaga sen hon älskade få jaga hon hade än problem med det att skska av sig sn instikt att jaga. Därför bodde hon ien övergiven stuga längre bort för att undvika det, hon ville itne döda flera hon öddade ne för några människor. Hennes ögon skiftar emmeln människa och varg det syntes på henen nu när hon kolalde på de andra högre rang paret och sen på den lägre lugnt