Öppet fantasyrollspel

(Jag tror inte jag hinner, så jag är inte med )

Kat stod där och kollade sig runt, hon kände sig som dn främling. Med tanke på att hon brukade vara ute med ärenden från hennes mästare så brukade hon träffa människor från staden, fast denna gången kände hon ej igen någon människa, det var endast obekanta ansikten i denna krogen.
Hennes ögon fastnade på en människa vid ett av borden.
Kat såg ej mycket av människans utseende, knappt något för att vara exakt; dock var det något med denne som skrämde - och exalterade - henne.
Kat tryckte sig hårt mot väggen och studerade främlingen.

Efter en stund kurrade hennes mage och hon släppte blicken en stund och kollade ner på knytet i hennes famn, hon var tvungen att gå tillbaka till sin mästare snarast. Regnet hade inte slutat och det verkade nästan som att det ej skulle sluta någon tid snarast.
'Ska jag stanna här en bit längre än planerat, eller skall jag gå tillbaka till min mästare?' Tanken på hennes mästare fick henne att gå tillbaka ett steg. Mästarna var ej den trevligaste människan, i alla fall Inte mot Kat. Hon lär Kat bo i huset men hon lät aldrig henne göra som hon ville; det var ej för att hon brydde sig om henne utan för att hon genuint trodde att Kat ej kunde göra något på egen hand. Dessutom kom hon alltid med hot om att hon skulle slänga ut Kat; och det gjorde bara Kats längtan om att få flytta allt större.
.....

När Will åter igen kom hem till sin lilla stuga så möttes han av dennes stekande värme. Han slängde av sig sin dyngsura mantel som hade skyddat honom någorlunda mot den kalla duschen. Han slängde snabbt in ved i brasan och satte sig på pälsbädden som låg på golvet.
Det enda som hördes i den lilla stugan var Wills mjuka andetag.

drar mig nog ut

Nyx mötte kvinnans blick och ler tillfredställande för sig själv att hon skrämde henne. Det var meningen, att skrämma och hålla undan folk från sig. På så vis kom aldrig någon inpå henne och kunde avslöja henne.
Men någonstans långt inom henne fanns det något som längtade ut. Att tala med någon att få en vän, någon att älska. Men sådana känslor var sedan länge begravda och undanskuffade. Hon hade sedan barnsben tränats till detta och var ytterst skicklig. Lönnmördare var vad hon var och dessa handlade alla inom lönndom.
Då kvinnan gått kommer en man snart in och går mot hennes bord. Hon visste att han skulle komma och han visste att hon var där. Detta var ännu en kund hon skulle utföra ett uppdrag åt.
Dessa kunder skulle hon aldrig röja och hon skulle döda sig om hon blev infångad. Hon tog alltid stora risker då det ofta var högadligt folk som råkade i hennes väg. En osämja inom olika släkten och de tillkallade henne, på så vis fick hon även bra betalt.

Klara satt kvar där på golvet. Hon ville egentligen inte vara här. Hon ville ut. Hon ville träffa sin syster. Inne i värmen kände hon sig säker, men inte bekväm. Hon ville så gärna ut igen. Hur skulle regnet kännas mot hennes ansikte? Hur skulle vinden kännas i hennes hår? Hon borde gå bort från fönstret, sluta fundera. Men hon kunde inte. Hon ville bara ut och hon kunde inte släppa det, även om hon visste att hur mycket hon än funderade skulle hon inte få gå ut så länge alla mörka skuggor lurade bakom hörnet.

Medan regnet öste ute undrade Ali om hennes föräldrar verkligen var döda. de kunde ju ha kommit undan i sista sekund. Men tanken brast direkt. Deras grav stod vid kyrkogården. Där hade Ali varit ofta för att lägga blommor. Även om hon inte mindes mycket av dem, bara den tanken att dem en gång hade varit hennes föräldrar. Med en suck så reste sig Ali upp och tog på sig en kappa. Hon gick ut ur rummet, ut ur huset ut i regnet. Hon styrde stegen mot kyrkogården.
Det tog ungefär tio minuter att komma fram. Där stod den, den fina graven med blåa och vita blommor. Det hade varit deras favorit färg, hade mamman hon bodde hos nu sagt. Hon hade stått de nära.
Alizem kände att hon kunde stått där hur länge som helst. Om inte regnet hindrade henne det vill säga.

Kat fortsatte stirra på människan och nyfikenheten bubblade inom henne. Trots hennes blyga natur så tog hon ett steg framför det andra då gick hon fram till människan.
"Godkväll." Sade hon med en nigning. Kat stod framför denne rakryggad men höll sitt avstånd.

Nyx och mannen diskuterar snabbt något med låga röster och en pengapung som rikligen var fylld med guldmynt far obemärkt ner i Nyx ficka. Hälften nu och resten sedan, så var avtalet. När Nyx gjort sitt, hennes uppdrag var löst skulle hon få resten. Det var ingen som våga göra något annat, den senaste som förvägrat hennes andel hade förlorat ett öga tills denne ändrade sig.
Mannen lämnar henne och Nyx beställer ytterligare in ett stop öl och tänder sin pipa. Långsamt blåste hon ut röken och tog djupa klunkar av ölet. Hennes värv skulle snart vara gjort här, en viss adelsdam skulle snart missta sitt liv och hon skulle få mer pengar för att leva.
Men detta skulle ske imorgon kväll så att hon sedan kunde fly, denna kväll hade hon hyrt in på krogen här.
Hon ser kvinnan komma mot henne och drog huvan mer över ansiktet så inget syntes. Hon var förvånad av att kvinnan våga sig dit, det gjorde inte många. Antingen var hon mycket modig eller enbart dum om hon inte hade ett ärende.
Hon nickade kort till kvinnan och blåste ut rök innan hon drog ytterligare ett bloss. Vad ville denna kvinna ens? Ville hon ha ett jobb utfört? Men ingen visste vad Nyx gjorde här eller vem hon var.

Trots rädslan för mördarna och farligheterna reste sig Klara upp. Hon tittade snabbt ut genom fönstret, sen öppnade hon det och sprang. Hon sprang och sprang och sprang. Hjärtat bultade hårt i henne, när som helst kunde hon stöta ihop med en människa och då kunde det innebära slutet för henne. Men hon fortsatte springa, ända tills hon inte orkade mer. Då började hon undra vart hon var. Hon tittade sig snabbt omkring, och efter att ha sett bergen långt borta förstod hon att hon inte hade sprungit i den riktningen. Hon hade sprungit mot människornas rike.

Det här var farlig mark. Hon borde inte vara så här nära gränsen. Men å andra sidan kunde hon inte hitta hem heller.

Kat studerade människan i försiktig tystnad innan hon åter igen yttrade sig.
"Ursäkta mig, är denne platsen ledig?" frågade hon mjukt och hänvisade mot en av dom tomma stolarna.
Hon bet sig i läppen och kollade sig runt i rummet; detta kanske var en dum idé ändå när hon ej kände någon från detta rum och ingen i hennes närhet visste exakt hennes position.
Dock ville hon verkligen inte gå tillbaks till sin mästare; även om hon visste att hon en gång måste.
"Mitt namn är Katharine, må jag vara så fräck att be om ditt namn?" frågade Kat och höll sin rygg rak.