Naturens under (Privat)

Indra hade hört hennes ord, men kom inte åter. Hon visste inte om det var sant det Emelie påstod, men hon var rädd om sitt liv med. Haltandes tog hon sig fram i skogen, för att ta sig till stugan. Hon visste att hon måste vila foten då det inte var bra att stödja på den. Nu hade hon både hare och bröd så hon skulle klara sig en tid. Det hela kändes overkligt att hon skulle träffat prinsessan, kanske kvinnan bara lurats? Men varför skulle någon frivilligt tala med henne utav hennes börd? Indra förstod det inte.

Emelie kände sig ledsen. Hon visste inte hur hon skulle göra nu. Hon ville inte gå tillbaka till slåttet, så hon bestämde sig för att blocka lite blommor innan hon begav sig tillbaka.
Hon gick genom skogen, snyftandes plockade hon massor med vackra blommor och la i sin korg. Hon kände sig så skamsen, varför hade hon gjort sådär? Emelie ångrar så djupt att hon avslöjat vem hon var. Hon skulle väntat med det till senare, så Indra inte hade gått iväg sådär. Bara lämnat henne.

Med dem tankarna surrandes i huvudet, satte hon sig ner på en tjock trärot och grät. Emelie visste vad konsekvenserna var för att gråta och visa känslor i slottet. Det betydde att ett oskyldigt litet barn skulle få ta smällen, och hon tvingas se på. Därför var hon så bra på att dölja sina känslor. Men nu brast det för henne. En liten droppe fick Emelies bägare att tippa, utspillandes en tidvåg med känslor. Känslor som hon aldrig tidigare fått uttrycka.

Då de tog sig genom skogen stannade Pan plötsligt upp och skällde till.
"Vad är det Pan?" viskade Indra fram då hon verken hört eller sett något. Hon spänner sin båge, men Pan vänder bara snabbt om och tar sig tillbaka. Kanske det hänt något med Emelie? Med prinsessan? Indra haltade snabbt efter Pan som tog sig tillbaka. Indre ville ingen människa förnär och helst inte att någon som verkade vänlig skulle råka ut för något.
Då hon närmade sig hörde hon snyftaden och snart kom Pan upp vid Emelies sida och la tröstande sitt huvud i hennes knä.
Indra stannade upp, men visste att Emelie redan hört henne så hon kommer fram.
"Miss...prinsessan, hur är det fatt? Har ni gjort er illa?" sa Indra med oro och knäböjde vid kvinnan.

Emelie rätade på ryggen och svalde. Ingen hade någonsin frågat hur hon mådde, ingen hade någonsin tröstat henne.
"D-d-du gick i-i-iväg", grät hon. Emelie förstod hur fjantigt det måste ha låtit, vem gråter över det? Men hon kunde inte förklara det, det bara vällde fram.

Där satt hon, kronprinsessan Emelie själv och grät, framför en främling. Patetisk. Det var vad hon var, patetisk.
"O-o-om ändå f-f-f-far skulle se mig nu", skälvde hon, managing (insert swedish word here) ett litet leende. Hon gnuggade sig i ögat, som ett litet barn någon tagit godiset ifrån.

Hon var rädd att Indra skulle tycka att hon var konstig. Att hon skulle gå därifrån igen, lämna henne ensam.

Indra ser chockat på Emelie. Grät hon för att Indra gått? Varför grät man för en sådan sak?
Det börjar rycka svagt i hennes mungipor som om hon dolde ett skratt.
Istället tar hon mod till sig och kommer fram till henne. Sakta tar hon sina händer och stryker bort tårarna från hennes kinder.
"Prinsessan...." sa hon trevande men med en mjuk vänlig röst.
"Inte kan det bara vara det inte, något mer måste det vara." sade hon enkelt som ett konstanterande.
"Varför får inte din far se dig?" sa hon en aningen oförstående. Fäder var väl snälla och förstående? Som hennes far, eller ja han som tagit hand om henne.

"Om mina f-f-f-fäder ser n-n-när jag gråter m-m-misshandlar de ett litet barn och t-tvingar mig att titta på", Emelie snörvlade till "jag är inlåst i ett slått där ingen frivilligt konverserar med mig, och om ett år blir jag bortgift till någon jag knappt känner!"
Emelie var så ledsen, aldrig förr hade gon gråtit såhär mycket inför någon. Aldrig hade hon fått berätta vad hon tyckte, hennes enkla jobb var att sitta tyst och se vacker ut.

Indra såg på henne och visste inte vad hon skulle säga. Nog för att hon gissat att allt som adel och kunglighet inte kunde vara kul och att de hade plikter. Men detta? Det med barnet var barbariskt och bortgift?
"Bortgift? Du kan inte vara äldre än mig." sa Indra oförstående. Inte för att hon visste hur gammal hon var heller och inte kunde hon räkna. Det där med barnet ville hon inte ens gå in på, hon visste inte vad hon skulle säga.
"Får jag krama om dig prinsessan? Man brukar må bättre då." sa hon milt och försökte vara som en vanlig medmäniska för henne.

"Jag är sjutton år gammal", sa Emelie och såg ner på sina fötter. Hon strök en lock gyllenblont hår ur ansiktet och såg sedan frågande upp på Indra.
"Öh.. Vad är en krama?", frågade hon osäkert, tysta tårar skårade hennes ansikte. En kram hade Emelie aldrig tagit del av, ty ingen i slottet (oops) hade någonsin gått nära henne förutom när de klätt henne.

Sjutton år sa inte Indra mycket så hon kommenterade det inte. Ett svagt leende for över Indras ansikte, men det verkade sorgset.
"Inte en krama prinsessan. Man kramas, eller man vill krama någon." försökte hon förklara då det lät fel då Emelie sa det.
"Så här gör man." fortsatte hon mjukt och sakta för att inte skrämma henne la hon armarna om henne och kramade om henne. Hon började sakta stryka hennes hår och la hennes huvud mot sin axel. Sedan började hon nynna på en mycket gammal och nästan bortglömd vaggvisa som gubben hon bott hos brukade natta henne med då hon var liten.

Emelie blev först stel, men slappnade sedan av. Det kändes på något sätt bra, väldigt.. Mysigt. Hon visste inte riktigt vad hon skulle göra, så hon bara blundade och lyssnade på när Indra nynnade.

Efter ett tag slutade Emelie att gråte och hon började sndas normalt igen. Indra hade rätt, en kram fick en att känna sig bättre.