Varför, Varför inte?

Ska jag lägga upp ett lite kortare ikväll elr ett längre imorgon?

väl själv!! Jätte bra!!!

Super!

Gillar hur du beskriver förvandlingen, att varulven tar över och allt det där.



Jag tycker längre imorgon =)

Jag läser det är väldigt spännande

Superdupermegabra!

Kapitel 3:

En orange sol kittlade horrisonten. Remus kände fortfarande smaken av blod i hans mun när han sprang och letade efter andra varulvar. Hans egna tankar började långsamt komma tillbaka när han krympte till en vanlig treåring igen. Hans klor sköt in i handen på ett obehaglit sätt och hans nos krympte in i huvudet. Tillslut så stod han i hans egen skepnad igen. Han la sig ner i skogen där han var och grät sig till sömns. Det hade varit en lång natt.

Maia sprang tillbaka till deras lilla stuga ihopp om att Joanna fortfarande levde. Hon hade inte kommit ut och Remus hade varit blodig runt munnen när han sprungit ut i skogen. Hon öppnade dörren med ett ryck och mitt på golvet låg Joanna i en pöl av blod. Hon hade bitmärken i halsen. Remus tänder hade missat halspulsådern med en halv tum. Joanna andades små snabba andetag så hon levde, men Maia visste inte hur länge till. Hon sprang fram till Joanna och tog upp henne i sin famn. En kniv låg på golvet strax bredvid dem. Maia tog upp den och granskade den. Den var en lång och sylvass köttkniv som Ylva brukade skära fisk med. Den hade redan dränkts i blod flera gånger så varför inte några gånger till. Maia riktade den mot Joanna. Hon ritade ett kryss på hennes bröst där hjärtat borde ligga, med fingret. Hon satte försiktigt ner kniven där. Det är bättre att göra övergången snabb. Och hon höjde kniven för att hugga till.

Remus vaknade med ett ryck. Det var fortfarande morgon och solljuset bländade hans småbarns ögon. Han hann undra vad han gjorde där innan han mindes de senaste dagarna. Eftersom att han inte ville tänka på hur han säkert mördat Joanna så började han gå. Han hade inte gått så långt förut så att han blev snabbt trött och var tvungen att vila. När han satte sig ner så grep paniken tag i honom. Han hypoventilerade, grät och huttrade trotts att det var över tjugo grader varmt. Han slutade tvärt gråta när någonting prasslade längre bort.
-Mamma? sa han tvekande, Pappa?
Men ingen av de var där. Istället så stod Maia mitt framför Remus. Han blev lättad innan han såg den. En stor kniv. Den var dränkt i blod och Maia höjde den utan bekymmer eller rädsla i blicken. Hon log ett snett leende. Sedan kastade hon.

JÄTTE BRA!!!

Så braaaaa!

JÄTTESUPERBRA!

SUPERAWESOME!