But what have i done? (ORP)

(nyehallaärsoproochsåkommerjaghärheltnoobig)

Aaron ~
Jag fuktar läpparna och lyssnar intresserat på vad de har och säga. Är det nu tystnaden spricker? Efter två hela veckor? Är de nu de i cellen börjar förstå att de är dömda för att sitta här i något som kommer kännas som en oändlighet? Hm.
"Trevligt samtalsämne", muttrar jag från mitt hörn och börjar pilla bort smuts från under nageln, inte för att jag riktigt bryr mig men... Man kan säga att jag har har brist på saker att göra. Var det inte Claire, grannflickan jag hade när jag var runt åtta, som alltid brukade skämta om att jag skulle hamna i fängelse för att jag var en sådan satans stökig unge som alltid var i vägen och gjorde massa hyss?
Jag småler åt ironin drar handen genom de smutsiga och rufsiga håret. Några i cellen tror att vi blivit "brainwashed" eller något, andra är bara tysta. Vilken intressant liten "grupp" vi är. Som "the breakfast club", fast i fängelse. Hah.

Jeninah~
Vad fan har jag gjort? Är den första tanken som kommer in i mitt huvud, jag sitter här med fem andra personer som alla förmodligen har gjort mycket värre saker en jag. Någon pratar, jag bryr mig inte, jag känner bara väggarna som sakta kryper inåt mig. Jag vet att de inte gör det men jag har världens största klaustrofobi så allt är bara skit. Jag förstår inte vad jag har gjort men jag vet en sak, jag SKA ta mig bort härifrån om det är det sista jag någonsin gör. Jag bryr mig inte om de andra fångarna men jag bestämmer mig ändå för att säga något. "Så, vem följer med bort ifrån den här städskrubben?"
~
Skit kort och inte bra men what ever

Adam:
Jag suckar och en av kvinnorna som vill bort från " städskrubben".
" Ja jag är på! Men snabb fråga... Hur?"
Säger jag och himlar med ögonen
" Jag menar det är mest bara att inse att du är instängd i en klaustrofobisk cell med 5 mördare eller kanske rånare, sånna som misshandlat eller vem vet.."
" Magi."
Säger jag och höjer ironiskt på ögonbrynen
" Det är som en dålig skräckfilm från nittiotalet...."
Jag suckar pch petar meningslöst sand ut ur en spricka i golvet.

(Kanske allas mallar kunde klistras in på första sidan så att man lätt kunde hitta dem? )

Stryx satt i sitt eget hörn i en annan del av den lilla cellen. Det var väl inte hennes hörn, men hon hade satt sig där och tänkte inte röra sig ur fläcken.
Hon hörde de andras samtal, men deltog inte. Hon var inte den som talade och ville heller inte tala. Hon var inte en sådan som talade eller delgav något för någon annan.
De talade som om de vore galna, minnen raderade? Stryx ville skratta åt det hela, hur kom det ens till den tanken?
Sakta vände hon blicken mot den lilla gruppen, dem som hon delade Cell med men knappast visste något om. Inte för att hon gjort något för att känna någon heller.

Brittany
En av dem i cellen, en man, säger: "Jag menar det är mest bara att inse att du är instängd i en klaustrofobisk cell med fem mördare eller kanske rånare, sådana som misshandlat eller vem vet.."
Mina knogar vitnar meden mina naglar gräver sig in i min handflata. Jag får nästan lust att slå till honom. Som om jag, eller vi tänker jag när jag kollar upp på dem andra i cellen, behöver bli påminda om våra brott på det viset. Jag vet redan vad jag har gjort och vilken person jag faktiskt är. Och jag hatar mig själv för det. Jag ger mig själv straff värre än denna fångenskap i mina tankar. Och bilderna. Åhh, dessa återkommande jävla bilder som jämnt behöver påminna mig om vad jag har gjort. Om hur hemskt det kunde ha varit. Kunde dem inte bara ljuga och säga att jag hade rånat något istället? När de väl har raderat mitt minne så skulle jag ju ändå inte kunna göra annat än att tro dem. Kanske har dem redan gjort det, tänker jag plötsligt. Tänk så har jag begått något ännu hemskare. Något som känns som en liten sticka jämfört med ett mord. Tänks så ljög dem om att jag har mördat någon bara för att göra det enklare för mig. Jag märker snabbt hur min tankar börjar fara iväg och jag försöker istället att fokusera på nuet.
"Våld." Säger jag och jag blir så chockerad över mig själv att jag sätter handen över munnen. Jag harklar mig lite och förklarar "Våld är nog den ända vägen ut härifrån... Men jag vill inte stå för mer brott eller ens skada någon, igen." Skyndar jag mig att säga. Jag fattar inte ens att jag gav det förslaget. Jag vill inte göra något sådant igen. Bara tanken på att jag kunde säga igen gör så att jag ryser.

(NNu skriver jag i jag-form och i nut-tid istället xD)

( jag ska till Spanien nu tills på söndag och vet inte om jag har wi-fi eller liknande så då vet ni varför jag inte svarar om det blir så... Kram ♥ )

(Okej, hoppas det finns wi-fi! Ha det bra i Spanien )

(Jag tror tyvärr jag måste hoppa ur för jag känner att jag har alldeles för mycket att göra med skolarbete och sånt just nu! Sorry guys! Ha kul utan mig! )

( inne på burgerking med wi-fi- yey ^^)

Adam:
Jag höjer en ögonbrynet och kollar på kvinnan som just pratat.
" Hur menar du...?"
Säger jag.
Jag kliar mig i skallen och lutar mig mot väggen.
Det är bara så jävla surt att inte kunna veta någonting om att man gjort något hemsk brott.
Jag suckar och kollar på väggen.
14 streck. Hur många är det kvar... Det är så många så man inte vill tänka på det.

( Trädkatten, Kim Potter, Vildvittra,Safir Hängslebyxor ? )

Aaron ~
Min blick glider över till flickan vars namn jag inte kan. B någonting? Britney? Bella? Beatrice? Hm, minns inte.
"Våld är nog den ända vägen ut härifrån... Men jag vill inte stå för mer brott eller ens skada någon, igen!", säger hon.
Det är nästan skrattretande att dessa människor tänker på att rymma.
"Det spelar ingen roll om vi rymmer iallafall, vi skulle vara landets mest efterlysta och aldrig kunna slå sig till ro, utan ständigt på flykt", muttrar jag, mest till mig själv.


(kort jag vet men ah, puttar upp tråden lite )