Förbjuden romans ~ Avslut (Professor/Elev)

OMFG JAG BARA DÖÖÖÖÖÖÖR!!!! Så himla bra och när jag såg att det fanns redan ett kapitel så fick jag världens glädje rus!!!! Snälla lägg upp ett nytt kapitel snart så att jag kan läsa mer innan jag dör av glädje!!!

Superduper!!

Åhh, vilket härligt första kapitel! Jag gillar verkligen att de liksom har vuxit in i sin relation och sitt liv tillsammans! Det är så fint med en ny sida av Severus. Och en Penelope som kan få lov att kanske börja känna lite säkerhet i sitt liv

Jag förstår dock att det är en aningens skum sits för dem nu när de ska fika med sin fd professor haha. Längtar efter att få reda på hur det går! Lika fantastiskt som vanligt i alla fall ♥

Hej finisar!
Här kommer kapitel nummer två som är ur Snapes perspektiv! Hoppas att ni ska tycka om det! Är så glad att jag bestämde mig för att göra en del tre för oj vad jag har saknat Penelope och Severus! ♥



~Kapitel 2 – Snapes Perspektiv~

Jag ser ner på Penelope, ett leende över mina läppar. Det lyser verkligen om dig idag.
”Allt för dig Duvan.” svarar jag henne och går efter henne ut till bakgården. Hon har dukat upp på bordet och trädgården ser ljuvlig ut. Jag förundras gång på gång över hur mångsidig Penelope är. Först köket, sedan vardagsrummet, sen sovrummet, hennes egna biblioteksrum och nu trädgården. Finns det inget du inte klarar? Tänker jag, en värme har senaste månaderna virats om mitt hjärta där en taggtråd tidigare befann sig. Allt tack vare kvinnan som nu sätter sig mitt emot Coraline och Joshua. Jag måste medge att en stelhet är närvarande och jag vet ärligt inte hur jag ska bete mig. Det har varit så enkelt när det bara varit jag och Penelope, men inför andra kryper min fasad fram. Jag godkänner inte den känslan. Känslan av att tvingas gömma allt som Penelope lyckats locka fram inom mig.

Jag ruskar mitt huvud en enda gång, tankarna faller bort och jag gör de andra sällskap runt trädgårdsbordet. Coraline och Joshua har placerat sig i en av de två sofforna, jag och Penelope sitter i den andra. När hon tar tag i den kalla bringaren droppar lite kondens ner på den vita duken.
”Oj då, så det kan gå.” fnittrar Penelope, hennes fnitter beblandas med fåglarnas kvittrande och vindens mjuka bris. Ljudet är ljuvligt och jag känner hur mina axlar sänks en aning av avslappning.
”Ska jag hälla upp åt dig Sev?” frågar hon, hon ler upp mot mig. Det sluttande soltaket skuggar henne lite men hennes hår sprakar i en kaskad utav rött och lila ändå. Hennes fylliga röda läppar ramar in det vita leendet som är i skarp kontrast till hennes sommarbruna hud. Jag nickar lite kort. Men på insidan vill jag dra in henne i min famn och känna de där ljuvliga läpparna mot mina.

”Så... Detta är ditt liv nu?” hör jag Coraline fråga nyfiket medan hon sträcker sig mot kakfatet och tar en pumparulett. Jag småler lite när jag ser den chockade minen på Coralines ansikte medan hon stoppar kakan i munnen. Jag vet hur utsökta Penelopes bakverk är, de är orsaken bakom att jag råkat lägga på mig något kilo omkring midjan senaste året. Alltid är de där plåtburkarna fyllda med något gott till eftermiddagsfikat.
”Pene! Jisses! Du kanske borde bli bagare istället? Detta är utsökt!” säger Coraline glatt innan Penelope ens hunnit svara på Coralines föregående fråga.

Penelope fnittrar lite ännu en gång. Hennes blick lite generad då hennes kinder blir rosenröda. Jag tar en utav hennes Drömkakor, jag har flera gånger sett henne baka dem men aldrig lyckats lista ut hur hon får dem så smältande goda. Jag lägger anspråkslöst min arm på soffans ryggstöd och smeker med mjuka drag hennes bara axel. Hon blickar upp mot mig, jag kysser henne försiktigt på kinden. I min ögonvrå ser jag hur de andra stelnar till ett kort ögonblick. Jag förstår deras ovana att se mig som en kännande och faktiskt älskande människa. Min förståelse för kontrasten mellan mannen jag var för ett år sedan och mannen jag är idag är stor och deras förvirring välgrundad.
”Så, Coraline, Joshua, hur var resan?” frågar jag och ser mot dem, ett litet försiktigt försök att vara Penelope till lags. Jag kan känna Penelope slappna av lite under min beröring vilket gör mig mer avslappnad.
”Jodå, den var bra. Ganska smidig faktiskt.” svarar Joshua och Coraline nickar instämmande.

Alla tar varsin ny kaka, spänningen är lite tryckt och jag känner mig mer och mer obekväm i sällskapet. Men samtidigt så byggs en nervositet upp inom mig. Jag tittar ner på Penelope, jag kan se att hon pratar animerat med Coraline om något. Hon skrattar. Hennes ansikte ser ljuvligt ut, det lyser om henne. Jag kan se de där små rynkorna som bildas vid hennes ögonvrå var gång hon skrattar hjärtligt och hur hennes kinder blir runda som körsbär när hennes mun är så öppen under skrattet. Jag stänger ute alla ljud medan jag ser på henne. Som om jag lämnar min kropp och ser på situationen från en annan plats. Jag älskar dig Penelope, av hela mitt hjärta. Jag kysser henne mjukt på tinningen när hon lyssnar på Coraline. Hon ser upp på mig lite snabbt och ger mig en snabb puss på läpparna, fullt engagerad i samtalet med sin bästa vän. Det fyller mig med otrolig glädje över att se henne såhär. Det tar mig tillbaka till tiden då vi var professor och elev.

Jag lutar mig tillbaka lite i hörnet av soffan men håller kvar min hand på samma plats. Jag tar en klunk av lemonad och minns det som om det var igår. Tiden då hon satt i Stora Salen, skrattade med sina vänner och diskuterade animerat och glädjefullt något ämne jag inte kunde uppfatta. Långsamt zonar jag ut ur situationen framför mig och kliver in i minnet.

Stora Salen är halvt fylld utav hungriga elever efter dagens lektioner. Det sjuder av samtal och höga röster. Jag placerar mig vid honnörsbordet och låter min blick vandra till Ravenclaws bord. Där sitter hon, mitt emot sina två vänner. Min blick fastnar på hennes skrattande ansikte. Kaskaden utav lockigt långt hår studsar upp och ner när hon talar uppspelt om något. Jag låter min blick vila på henne, undersöka hennes profil och njuta av att se henne lycklig trots att jag inte är anledningen till hennes lycka.

Jag ser ner på min tallrik, maten har uppenbarat sig och jag tar en tugga. Den smakar inte särskilt mycket, sen hon uppenbarade sig i mitt liv har allt blivit annorlunda. Jag har aldrig talat med henne om annat än skolarbete men hon har en sådan dragningskraft att allt känns mer grått och trist än vanligt. Dofter känns svagare om det inte är hennes doft jag känner, smaker känns suddiga och oklara i min mun för tankarna vilar på hur hon skulle smaka. Jag sväljer tuggan och vrider upp huvudet för att se på henne igen. Min blick möts av hennes, något händer inom mig. En gnista tänds, mitt hjärta bultar och luften känns svår att få ner i lungorna. Hon ger mig ett generat leende, blir röd om kinderna och viker hastigt av med sin blick. Men det är för sent. Min blick är fäst vid henne och jag kan inte släppa henne ur mitt synfält. Vad gör du med mig miss Lovegood?

Hon ser upp på mig igen, denna gången uttryckslös i ansiktet, hennes blick borrar sig intensivt in i min och jag känner mig konstig. Det känns som min insida ska fatta eld vilken sekund som helst och långsamt känner jag hur murarna raseras. Hon har en påverkan på mig som ingen annan haft. Hon blinkar några gånger, hennes långa ögonfransar fladdrar förföriskt. Jag tror inte hon tänker på det men hon biter sig sensuellt i underläppen och jag får tankar som är förbjudna. Jag viker av med blicken och reser mig hastigt från stolen. Jag ser på henne igen, hennes huvud lagt på sned lite diskret och mina tankar blir överväldigande. Jag lämnar Stora Salen i all hast...

Minnet viker undan för nutiden, Penelope skrattar vid min sida. Jag drar ett djupt andetag. Redan innan du blev en del av mitt liv hade du mer påverkan på mig än någon annan och det blir bara starkare. Jag vet inte vad jag skulle göra utan dig vid min sida Penelope... Jag tänker tillbaka på gårdagens natt, hur hennes läppar klättrade över min kropp, hennes fingrar som drar genom mitt brösthår och hennes lena hud mot min. Det var alltid du, du skulle vara den jag delar allt med. Utan dig hade jag varit vilse och ofullständig. Jag kan känna min puls öka och längtan efter henne, att få sluka hela henne. Kropp och själ, den är överväldigande. Jag kan känna hur det pulserar på högst opassande platser i min kropp.

Jag skakar mitt huvud och trycker lite med min hand på hennes axel. Penelope ser upp på mig och lägger anspråkslöst upp sina ben i soffan medan hon halvt lutar sig mot mig. Känslan är ljuvlig och stillar min hunger efter henne lite.
”Älskar dig hjärtat.” viskar jag i hennes öra innan jag kysser toppen utav hennes huvud. Doften av vanilj penetrerar min näsa. Hon fnittrar lite,
”Jag älskar dig med Sev.” viskar hon tillbaka och låter sig sedan slukas utav samtalet runt bordet. Jag låter dem prata och sitter mest stilla och tyst. Bara mina fingrar smeker Penelopes axel och jag tar då och då en klunk från mitt glas. Allt känns så rätt. Så varmt och så vardagligt. En känsla jag strävat efter hela mitt liv och nu med Penelope har jag funnit den.

Åh ♥ ♥ ♥

Så ljuvligt vackert och fint!! Vet knappt ens vad jag ska säga. Förutom att det är så härligt att läsa om en glad Penelope och en kärleksfull Severus! Det är så härligt! Jag har en oroande känsla av att det inte kommer hålla i sig dock. Nu tänker jag bara njuta och läsa om för den fina stämningens skull.

Fantastiskt ♥

Mawww, tack så mycket gumman! ♥
Ja jag håller med dig om att det är ljuvligt att läsa om paret i en positiv stämning... I alla fall för tillfället. ^^

TACK ♥

OMG! MORE!

Hihi, glad you like it!

Bra!!!!!!!