Vi ses i dina drömmar

Kapitel 8
"Miss Moran? Miss Moran, vakna! Rose! Vakna det är bara en mardröm!" säger någon och Rose vaknar. Den som hade väckt henne är professor Mcgonagall som ser oroligt på henne. Då börjar Rose att gråta. Hon gråter för att hon har ont armen, för att Clara och hon bråkar, för att Ross är död, för att hennes faster hatar henne och för att hon inte orkar vara ensam mer. Allt är hopplöst och sorgligt. Så hon gråter. Mcgonagall ser först förvånat på henne som att hon inte vet vad hon ska göra.

Sen kramar hon om Rose och tröstar henne. Rose tycker att det känns skön att bli tröstad. Dom sitter så en lång stund tills Rose har slutat att gråta.

"Hur har du hanterat allt?" frågar Mcgonagall och ser Rose i ögonen. "Hur har du det hemma hos din faster?"
Mcgonagalls fråga är uppriktig och Rose förstår att hon faktiskt bryr sig. Hon vill veta. Så Rose berättar. Allt. Om hur hennes faster struntar i henne, hur hon känner sig och hur hon har hanterat allt. När hon är klar sitter Mcgonagall i tystnad ett tag.
"Rose, varför har du aldrig pratat med någon? Du kunde ha fått hjälp."
"Jag vet inte... Det bara kändes som att... Jag vill inte sitta och prata med någon som ska sitta och säga åt mig hur jag ska känna och vad som är normalt."
"Men Rose vad är det du vill, då?"
Rose suckar och sluter sina ögon. Vad vill hon? Hon vill ha ett plats att kalla hem och någon som faktiskt brydde sig. Ett riktigt hem, utan hennes faster.
"Ett hem," svarar hon tillsist. "Jag vet att det låter löjligt men det är vad jag vill ha. Vet du vad klockan är?"
"Den är tjugo i fem. Hur ont gör din arm?"
"Lite ont men om jag går nu kan jag hinna hämta mina saker och gå till mugglarstudier," säger hon och ser på Mcgonagall. "Vi ska bara ta det lugn i dag"
"Jag följer med och hjälper dig att bära dina saker," säger Mcgonagall strängt och Rose förstår att det inte är någon ide att säga imot.

Tillsammans tog dom Rose saker och går mot gryffindortornet under tystnad. Roses arm gör inte lika ont längre men, trots tystnaden, uppskattar hon sällskapet. När dom kommer fram till porträttet säger Rose lösenordet och kliver in. Hon hade aldrig sätt Mcgonagall komma igenom porträttet men när hon väl vänder sig om står Mcgonagall där. Klättar hon in som alla andra? Rose har lite svårt att föreställa sig det. Rose vänder sig igen och låter sin blick svepa över gryffindors umgås rum.

I ett hörn sitter några förstaårselever och stirrar på henne. När dom ser att hon tittar vänder dom sig till varandra och börjar att viska. Rose skulle slå vad om sin vänstra arm om att de viskar om slagsmålet. Utan att visa något går hon mot sin sovsal och Mcgonagall. Där inne tar hon sina mugglarstudiesaker.
"Så. Nu har jag allt." säger hon och börjar röra sig mot dörren. Innan hon hinner fram så öppnas den och där står hon. Clara.

Vad läskigt men endå roligt ses i dina dråmar xD

Tack! Kul att du gillar det

Du måste göra mer

I know! sorligt nog har min inspiration hamnat i my addictions (en grej jag gör i skolan) jag ska skriva så mycket jag kan iallafall

okej

Jag lovar att en stor sak kommer snart så don't worry

yay!

soo good!

Sååååååååååååååååååå BRA!!
*bevakar!*
Du skriver helt underbart! Och storyn är fantastisk!!