prs Dragon Fantasy

AI var osäker på hur hon kände inför att jobba med Rizzo. De skulle lägga upp priser vid ett lotteristånd. Det var ett väldigt enkelt jobb, som oftast gav till de som kom nya. Helt klart bättre än AIs vanliga tyngre jobb. Men Rizzo var AI inte alls lika säker på. Efter att de hade hälsat i lastbilen hade AI inte sagt ett ord till henne, hon hade knappt sagt ett ord alls efter det. Bara enkla ja och nej. Men hon hade observerat Rizzo en hel del. Reaktionerna från nya personer som böev en del av tivolit var oftast väldigt olika, men för det mesta väldigt negativa. Rizzo gick omkring och log hela tiden. AI hade svårt att föreställa sig ett liv som blev bättre av tivolit. Speciellt när det kom till Rizzos position. AI förstådd att Rizzo måste varit väldigt trasig redan innan hon kom, men hon hade fortfarande inget att le åt.
"Det här ett ett simpelt arbete" mumlade AI till Rizzo. De var på plats och skulle just börja jobba. "Du kan hänga upp dem där" AI pekade på en svart sopsäck som var fylld av små vita billigt tillverkade nallar. AI visade hur man skulle göra för att nallarna skulle hänga stadigt och inte gå sönder. Hon hade intet tänkt säga något mer, utan gå till andra sidan och sätta upp gosedjur där själv. Men utan att hon planerade det själv stod hon kvar bredvid Rizzo.
"Hur trivs du här än så länge?" mumlade hon tyst, som hon berättade en hemlighet för Rizzo som hon inte ville att någon annan skulle höra. Det var inte långt ifrån saningen. AI småpratade inte, hon pratade knappt alls. Hon ville inte att folk skulle få för sig något annat. AI kunde själv inte avgöra varför hon pratade med Rizzo mer än nödvändigt. Kanske tyckte hon synd om henne? Eller var hon nyfiken på riktigt?

Rizzos känslor var blandade i att de var framme. Hon hade tränat inför uppträdanden med sina konster, men hon var nervös det gick inte att förneka.
Hon tände en cigarett och såg på ståndet och nallarna. Hon nickade åt flickans instruktioner och satte cigaretten i mungipan så hon kunde tala samtidigt. Hon drog ett djupt bloss och blåste ut, men detta var enbart vanliga cigaretter. Hon fick dessa som betalning av ägaren. Hon satte upp nallarna fint så de alla såg ut att trivas och log lite för sig själv. Hon gillade dem, de såg alla så tanigt förstörda på något vis. Hon blir förvånad av att kvinnan.... AI tilltalar henne. Rizzo hade inte tagit henne för en pratsam person. Rizzo var det däremot även om det aldrig var djupa samtal, bara glada, lätta.
"Det är väl bra, får både mat och värme." sa hon enklet, log och ryckte på axlarna. Hon hoppade upp på bänkskivan för att knyta upp nallarna högre upp.
"Man ska inte klaga har haft det värre." sa hon och blåste ut ett stort rökmoln.
"Själv då?" frågar hon AI.

AI ogillade starkt att Rizzo rökte vid henne. Vanliga cigaretter var något hon aldrig använt sig av och alltid hatat. Det luktade bara illa och hade inga tillfälliga positiva effekter. AI var inte heller sugen på skaffa sig ett beroende. I brist på annat i sitt liv skulle det vara det ända som fick henne att reagera, och hon ville inte det. AI tyckte också var ganska hänsynslöst att få priserna att lukta äcklig rök. Det var säkert några stakars barn som skulle vinna priserna, och bli fånigt glada bara för att inse att de var värre än de först trott. Det var väl ingen förälder som skulle släppa in stinkande nallar i hemmen? Antagligen borde det vara det sista som AI brydde sig om. Om några bortskämda unga fick några värdelösa leksaker eller inte. De skulle säkert glömma det efter några timmar. Saken var att AI såg sig själv i barn, eller personen hon hade varit. Hon ville bara att de skulle ha det bra och vara säkra. Hon ville att de skulle gå nöjda ifrån tivolit och aldrig komma tillbaks. Det fanns inte mycket logik i det hela.
AI höll inte med Rizzo. I lägen som dessa var det okej att klaga vare sig man haft det värre eller inte. Fast AI hade inte någon rätt att lossas ha mycket erfarenhet om saken. Hennes liv hade gått från bra till hemskt på en natt.
AI var nära att ironiskt skratta till åt Rizzos fråga, sedan kom hon på att hon var faktiskt fysiskt oförmögen att göra det. Men hon lyckades fnysa till.
"Tro det eller ej, men trivs inte särkilt bra här" mumlade AI ironiskt medan hon hängde upp ännu en nalle. Hon undvek att titta på Rizzo. Det kändes så konstigt att faktiskt säga något på det här sättet. Något personligt och inte på något sätt viktig information. "Så du ångrar inte att du skrev på kontraktet?" AI sa det så tyst att det knappt var hörbart.

Rizzo hoppade ner och backade ett par steg för att skåda deras mästerverk. Hon ler snett mot AI och kisar mot den starka solen, det skulle bli en fin dag. Trots detta drar en kylig morgonbris över dem och huden på Rizzos bara mage knottrar sig lätt.
"Ah, trodde du älskade det här stället." sa Rizzo ironiskt och drog ett bloss varpå hon hostade djupt och länge. Hennes lungor hade börjat ge vika och hon hade svårt vid alltför fysiska saker, som att springa.
Vid frågan om kontraktet är Rizzo tyst en lång stund och drar lätt in röken.
"Tja, livet mitt är inte så mycket förändrat. Nu ägs jag förvisso av någon, men det ger mig även bostad och mat. Inget av det har någonsin varit självklart i mitt liv." sa Rizzo erkännande utan att se på henne.
"Jag vet att jag inte kan bli något annat än det jag är. Jag har aldrig gått i skolan, aldrig jobbat med ett normalt jobb. Jag har ingen familj och har heller aldrig haft någon." ortsatte hon med en röst som sa att hon var långt bort i tankarna och att detta egentligen inte var menat för AIs ögon.

Medan Rizzo hosta var AI orolig för att det var något allvarligt fel. Hon började fundera på hur hon enklast kunde få uppmärksamhet från andra som kunde hjälpa henne. Som tur var behövdes inte det.
AI trodde först inte Rizzo hörde frågan om kontraktet, eller struntade i det. Så när hon fick ett svar blev hon förvånad. AI hade alltid undvikt att tänka att hon ägdes av någon, hon föredrog att se sig som en fånge, det fick henne att känna sig mer som en människa. Fast hon antog att Rizzo var i en position som inte blev bättre av att man påmindes att man var helt mänsklig. I alla fall skulle AI inte gillat det. Hon var verkligen glad över att ha ett så annorlunda liv jämfört med Rizzo fast de var på samma ställe.
"Jag skulle föredra att vara fri och utan mat över att inte äga mig själv." AI pratade även denna gång väldigt tyst. Hon hoppades egentligen att Rizzo inte skulle höra henne. Hon menade verkligen vad hon sa, men hur mycket frihet hade Rizzo egentligen haft i sitt tidigare liv? Hur fri kunde man vara om man var tvungen jobba hårt för att kunna få mat dag till dag? Trotts den vetskapen skulle AI heller bo på gatan än att vara kvar här ännu längre. Även om det betydde att hon sakta skulle vittra bort på grund av matbrist. Det var inte som om hennes liv betydde särskilt mycket för henne längre.

Rizzo drog ett nytt bloss men hostade till då hon hörde AIs svar. Hon drog efter luft och flämtade fram för att åter andas normalt.
"Du vet inte vad du säger. Är man fri fast utan mat gör man allt för att få mat eller ersättning för mat." sa hon kraxande fram och nickade åt ciggaretten fast hon menar de tyngre sakerna.
"Du gör allt för att få pengar, fast du inte vill gör du det. Du blir aldrig fri det blir som en ond cirkel." säger hon och bara skakar på huvudet åt flickans idioti medans hon packar ihop lådor och säckar ståndet och nallarna låg i för att lämna dem och hitta något annat att göra.

AI tittade mot Rizzo medan hon städa upp. De hade lite fler priser att sätta upp. Med tanke på att Rizzo sa att hon gjorde ungefär samma saker innan hon kom till tivolit hade hennes ord inte riktigt nått fram till AI. Skulle Rizzos jobb också ha förbättrats skulle AI till viss del förstå henne, men nu gjorde hon bara samma sak som innan utan att ens äga sig själv. Det var inte ens hon som skulle få alla pengarna. Visserligen fick hon mat och husrum, men det var antagligen inte en jämn betalning. AI var inte helt säkert, men hon fick intrycket av att ägaren var ganska rik, alla arbetare förtjänade mer än de fick.
"Möjligheten att bli fri finns i riktiga världen, även om det är svårt. Den finns inte här, ända sättet att komma härifrån är att dö..." Åter igen pratade AI knappt hörbart. Hon ville så gärna dö och komma härifrån, men hon vågade inte. hon hade kvar för mycket hopp om att faktiskt kunna se sin familj igen, fast det var omöjligt.
AI var ganska säker på om hon kunde välja mellan tivolit och gatan när hon flydde hemifrån skulle hon ha valt tivolit utan att tveka, även om hon kände till allt det skulle innebära. Efter att ha varit fast här i sju år nådde hon en gräns. Säkerheten blev tillsist helt oviktig när hon hela tiden var tvungen att lyda order. Rizzo verkade ha mer livskraft än AI, så hon kunde inte räkna med att hon skulle fatta. Deras liv hade varit för olika.
AI gick till nästa vägg och började hänga upp en annan typ av nallar. Hon räknade med att Rizzo tog hand om skräpet. Det var så lite kvar att AI klarade av resten själv. De låg bra till med tidsplanen.

Rizzo nickade och skrattade till.
"Döden är inte dumt det heller." sa hon roat och flinade till innan hon gick sin väg med skräp och cigaretten i mungipan. Hon visste inte varför hon reagerat så. Men hon såg verkligen döden som en befrielse från denna värld.
Hon gissade att AI var en av dem som haft det mycket bra innan hon kom hit och Rizzo anklagade inte henne för att tänka som hon gjorde. Det var bara ovisshet om hur hårt livet var på gatan, att var dag var ett slagfällt. Hon kunde dock inte neka att det hade sina ljusa stunder, härliga sommardagar med vännerna, värmen och vänskapen i gänget.