Klaine [PRS]

[Och till dig som läser detta roll: Du kanske tänker "Men Gud vad orealistiskt, så skulle de aldrig göra!" Till dig säger jag bara: Jag och Alma shippar Klaine alldeles för mycket. Det här är mycket lite fluff jämfört med vad vi vill skriva... Vi försöker. Okej?]

Blaine ler och tar Kurts hand igen. Den är varm, och nätt. Sådär som pianohänder brukar vara. Gud, han är så vacker.
"Do not deprecate yourself, that's not you. You have a LOT of confidence, and you don't have to pretend that you don't. I appreciate that you think I'm pretty, besides I'm not, but that doesn't mean you're not pretty too", fortsätter han, inte en aning om vad han säger för nu talar han bara öppet, precis som han tänker. Och Kurts ögon är lite distraherande. "Look, I love you. I know we haven't literally said that before, but I meant what I said for a few days ago. You move me, and I have been in love with you since the first day we met. Please, say that you love me too. Or I'll probably kill myself or something." Det sista låter lite destruktivt, men Blaine kan inte kontrollera vad han säger nu. Bara rakt ut vad han känner.

[*instämmer* Om ni vill läsa ett roll där Kurt är lite mer Kurt än här, så sure! Jag skriver bara av mig lite fluff ♥]

Kurt blir...ja, varm i hjärtat är en total underdrift. Han blir mycket mer än så. Hans hjärta kokar, i hela kroppen flaxar fjärilar runt, pulsen går upp och hjärnan blir trög.
Han vill säga till Blaine att han älskat honom ända sedan första gången de möttes, att han är så obeskrivligt glad över att ens kunna vara nära honom. Men endast fyra, korta ord slinker över Kurts läppar:
"I love you too".
Han försöker förmedla alla dessa tankar i orden, göra dem så innerliga som möjligt. Säga allt som han skulle säga om det var sista gången de träffades någonsin.
Kurt kan bara hoppas på att budskapet går fram.

[Ja, detta är inget bra roll... Såvida man inte galen-shippar Klaine och står ut med dålig engelska...]

Blaine känner hur lättnaden sprider sig i hans kropp. Han märker även att hans konstiga förhäxning som fick honom att tala helt öppet bara försvann. Synd. Det var skönt att prata av sig.
"Thank you so much." Han skakade på huvudet mesan han log ända upp till öronen. För så glad var han.

[Inte i Paulis inlägg, däremot har jag en extremt dålig engelska.]

"Oh, you don´t need to say thank you", säger Kurt. "Or yes, if you don´t want to say anything else of course."
Så kommer han in på denna diskussion igen. Äsch då. Kurt misstänker starkt att deras samtal kommer handla om hur mycket de älskar varandra, smicker, genans och om igen. Inte för att det störde han själv, men efter ett tag vill han kunna prata sådär öppet igen, så som ha alltid gjort innan de där första kyssen.

[Haha neeee...]

Blaine hostar till och ser sig om i rummet. Det är ovanligt mycket folk här idag, oftast brukar det bara vara halvfullt. Men kassamannen såg glad ut, han fick ju ta emot fler beställningar.
"So, um, have you met Rachel or Mercedes or Finn or any of them for a while?" frågar han för att faktiskt börja prata om något.

Kurt tar en djup suck av lättnad. Tacka Blaine för att han kom på något vettigt att prata om.
"Yes, Rachel", svarar Kurt. "She is such as annoying as always. It's quite nice to not go to the same school as Rachel because of that."

[Kan inte skriva längre, sge logga ut...]

[Nooooooooo!!! Need yah! Need Klaine!!]

Blaine skrattar till åt Kurts kommentar om Rachel. Han höll med om att hon var irriterande, men eftersom han faktiskt har kysst henne borde han tycka om henne lite. Fast, nej.
"Yeah, last time I mer her she was only babbeling about her and Finn's relaionship." Blaine suckar. "They're totally in love."
Han försöker dricka mer av kaffet, men sedan märker han att det är slut. Wow, tiden går verkligen fort när man vill att den ska vara för evigt. För han vill uppleva det här för evigt.

"I agree", säger Kurt. "But she is better than for one year ago. For one year ago... She was terrible".
Han skrattar lite lätt och minns hur Rachel och han alltid tävlade om alla dessa solon. Om det är något bra med att gå på Dalton är det att slippa henne (dock slår ingenting att vara med Blaine dagarna i ända).

"Oh, really?" Blaine suckade. "I don't even want to imagine that."
Deras konversation har flyttats tillbaka tillser här normala. Blaine tycker att det är lite synd egentligen. Han minns hur det var innan de blev ihop, då hade han bara suttit där, försökt att inte börja stirra på Kurts underbara läppar och försökt svara efter varje mening. Men rädslan för hans kärlek hade varit för stor.
Nej, han längtar inte tillbaka till hur det var innan.
"But I like her though", lade han till, "she's a powerful woman and she has an amazing voice."

[Haha, man blir besviken när man loggar in på mugglis och ser att du var inloggad 2 F*CKING MINUTER INNAN!! That's freaking terriböl.]

[Haha, ja...xD Den känslan...]

"Oh, of course I like her", lägger Kurt hastigt till. "She's one of my best friends. But I was really jealous when you where 'together'. I remember when you kissed each other. I think I put the coffee in the throat."
Kurt skrattar lätt och minns det ögonblicket. Den där känslan av djupaste svartsjuka var inte svår att frambringa, men att hålla kvar den var inte det lättaste; ingenting kunde göra att han tappade humöret när han var med Blaine, ensam och för han själv.

[VET DU, VET DU, MAMMA HAR BESTÄLLT SÄSONG 5 SOM DVD OCH DEN KOMMER INOM TRE DAGAR!!]