Nya halvgudar

Nathaniel skakade på huvudet åt henne. "Jag borde varit beredd, det är det jag ska ha ADHD:en till, att snabbt kunna ta in nya situationer. Och det är det jag blivit tränad för", sa han, missnöjd med sig själv. Men han log åt henne. "Okej, vi är kvitt"
Han kom tillbaka med biljetterna och ställde sig bredvid henne. Han höjde på ett ögonbryn när hon påpekade om pengarna.
"Ingen fara", sa han och ryckte på axlarna. "Det är ändå inte mina pengar, jag fick en summa av Keiron för att kunna klara av det är uppdraget. Så du är inte skyldig någonting". Han log ett uppmuntrande leende.
Han hade inte särskilt mycket pengar själv, han hade ärvt en summa av sin mamma, men de hade inte varit särskilt rika. Och en del hade gått till att ge henne en ordentlig begravning. Han visste att han borde gå tillbaks ut till den andra världen, och fortsätta studera eller skaffa ett jobb, men än hade han inte förmått sig själv göra det, och Keiron tjatade inte på honom, vilket han var tacksam för.
Bussen kom och svängde in på hållplatsen framför dem.
"Då far vi härifrån", sa han med ett leende och räckte Estelle den ena biljetten. Plötsligt kom han att tänka på en sak. "Just ja, dina saker..."
Han slog handen för pannan och suckade. Hur kunde han vara så dum? Hon skulle säkert inte vilja åka härifrån utan sina ägodelar. Men han hade ingen lust att vända nu, han ville bara komma tillbaka till lägret.
"Du, vi åker till lägret nu, och så lovar jag att vi kommer tillbaka en annan dag och hämtar dem, eller skickar någon annan att hämta dem", sa han något oroligt, även om han inte försökte visa det. "Okej?". Han försökte le ett uppmuntrande leende.

Estelle skrattar lätt.
"Vi är kvitt." intygar hon med ett av henne sällan använda skratt och äkta leenden. Hon visste inte hur, men det var som Nathaniel för stunden gett henne nytt hopp på livet, en vilja att leva. Det skulle säkert ändra sig och hon skulle åter få dåligt samvete för icke utförda förpliktelser och räkningar och skulder som skulle samlas.
Då han sa att pengarna var från någon vid namn Kairon visste hon inte vad hon skulle tro, Nathaniel sa att det var lugnt men det kändes att hon var skyldig denne pengar istället.
Då bussen kommer kliver hon på och ger fram biljetten, hon skakar bara på huvudet åt Nathaniel och ler svagt. Det är först då de sätter sig på ett tvådelat säte hon öppnar munnen.
"Det spelar ingen roll, jag har inte mycket jag vill ha. Jag har fått sälja det mesta." mumlar hon en aningen generad över det faktum hur det låg till med hennes ekonomi. Hon hade sällan behövt förklara då folk inte brytt sig eller frågat, men nu verkade allt komma krypande.
"Ett gosedjur från min okända mor bara." mumlar hon svagt tillsist så det knappt hörs, det var det enda av värde hon hade kvar.

Nathaniel följde efter Estelle in på bussen. Han gav frånvarande busschauffören sin biljett, medan han noggrant såg henne. Han var rädd att hon blivit arg, på grund av han glömt bort hennes saker. Det var dumt av honom att glömma något så viktigt.
Men i stunden, då de blivit attackerade och förföljda, hade det helt försvunnit från hans minne.
Han ger henne en bekymrad blick när hon berättar om att hon inte har så många ägodelar som betyder något för henne. Visserligen var antalet saker han tagit med sig när han flyttade till lägret också inte så stort, men det var mer än ett gosedjur.
"Då lovar jag att se till att någon åker tillbaka hit och hämtar upp gosedjuret", sa han och log, sedan ändrade han sig. "Nej, jag åker själv och hämtar gosedjuret så fort jag lämnat av dig på lägret".
Han försökte möta hennes blick där hon satt bredvid honom, och ge henne ett uppmuntrande leende.
Han kände hur bussen började rulla och han släppte upp en lättad suck. Äntligen var de på väg härifrån. Trots att han inte varit i staden i mer än knappt en timme, kändes det som om dagen varit väldigt lång.

Estelle skakade förskräckt på huvudet och kastade en skrämd blick på honom.
"Nej det behöver du inte." säger hon snabbt men ursäktar sig sedan.
"Jag menar.... jag vill inte ha någon där jag...." hon tvekar och vänder åter bort blicken.
"Om det är som du säger måste jag ändå återvända, jag har saker....... skulder efter min far att betala, säga upp jobbet, betala skadorna i affären och sälja lägenheten. Om det stället du talar om, om jag kan bo där, men jag vill inte göra mig mer skyldig än jag redan är." mumlar hon och drar huvan tätare om sig för att dölja en ensam tår som föll längst kinden.
Hon harklar sig, torkar kinden och ser sedan på honom.
"Förlåt." mumlar hon men pressar sedan fram ett leende.
"Så Nathaniel, vi har en lång färd framför oss. Vem är du? Förälder?" frågar hon för att ha något annat att tänka på.

Nathaniel ser bekymrat på henne. Han har ingen aning om hur han ska trösta henne. Här sitter hon med honom, som hon inte känner, och han har precis övertalat henne att lämna allt bakom sig. Att det var för hennes eget bäst, gjorde det bara lite bättre, men han kände sig fortfarande dum.
"Du kommer inte bli skyldig lägret något" sa han bestämt. "De tar ingen avgift, utan är en fristad för sådana som oss. De vill ha oss där, och inte för att få så mycket pengar som möjligt"
Sedan suckade han och drog en hand genom sitt spretiga hår. Han såg att hon torkade bort en tår från sin kind, även om hon försökte dölja det.
"Du kan få hjälp med allt det där också, Keiron ställer mer än gärna upp", förklarade han med ett litet leende. "Och då inte med pengarna, om du inte vill, han kan hjälpa dig på andra sätt med", la han till och la en hand på hennes axel.
Han såg på hennes frampressade leende, och besvarade det med ett så äkta leende han kunde frammana. När det inte fanns annat att göra, så le så brett du kan. Det var något av ett motto som han hade.
"Vem är jag?", upprepade han och låtsades fundera.
"Jag är en helt vanlig, inte så vanlig kille, som är otroligt snygg och charmig", flinade han och blinkade åt henne, för att försöka locka fram ett skratt. Han tyckte att hon kunde behöva det.
"Nej, men skämt åsido", sa han och drog åter handen genom håret. "Min mor hette Gabriella, hon var en - inte så vanlig - dödlig. Min far är Apollon, solens, läkekonstens och lyrikens gud. Han har även sitt orakel, och är känd för sitt skickliga bågskytte, något som hans barn har ärvt".
Han pillade på pilbågen han hade i knät. Den var en gåva från hans far. Apollon brukade alltid ge sina ungar en pilbåge på deras femtonde födelsedag. Och alltid var det något särskilt med bågen, som passade personen som fick den.
Hans speciella funktion gjorde han aldrig använde den på lägret, för det krävdes att man sjöng för bågen för att aktivera den. Och han tänkte inte avslöja sin passion för musik för de andra. Men om han sjöng för bågen så sjöng den tillbaka, så ljuvligt att monstren oftast stannade upp och gjorde sig själva till lättare måltavlor.
Men så länge han inte sjöng för den, så var det bara en vanlig pilbåge.

Estelle nickade svagt, hon skulle väl tala med denna fantastiske Keiron som Nathaniel talade så varmt om.
"Jag vill inte att någon ska betala för mig. Då skulle jag bara bli skyldig denne." mumlar hon frånvarande. Hon var stolt med, stolt att aldrig be om hjälp, att alltid klara sig. Denna stolthet kunde bli och höll på att bli hennes förfall, Nathaniel hade kommit i rättan tid.
"Men det går kanske att ordna på annat vis, annars får jag gå tillbaka." sa hon enkelt och log svagt mot honom då hon märkte att han försökte muntra upp henne även om det inte frammanade något skratt.
Hon lyssnade uppmärksamt på hans berättelse och lade märke till att hans mor hette och inte heter, alltså var hon död, precis som hennes fader.
"Så alla är lika" frågade hon.
"Har alla barn av samma gud lika egenskaper?" frågar hon för att komma från andra tankar. Hon studerade honom och log svagt.
"Du är en bra bågskytt." sa hon med beundran i rösten, det hade hon sett då de mött monstret.

Nathaniel suckade åt henne. Han insåg att hon aldrig skulle gå med på att låta någon annan hjälpa henne. Han bestämde sig för att ta henne till Keiron så han fick prata med henne.
"Det kommer ordna sig", sa han bara och gav henne ett leende.
Hennes beröm fick honom nervöst klia sig i nacken och skratta lite svagt.
"Tack", sa han lågt. "Men jag är inte ens i närheten av lika duktig som vissa av mina syskon. Så det blir väl svar på din andra fråga, nej, alla har inte lika egenskaper"
Han såg ut genom fönstret. Det var definitivt kväll nu. Sedan såg han på henne igen. Hon såg ut att må lite bättre.
"Även om alla har till någon grad har ärvt sin förälders egenskaper, så kan det vara i väldigt olika nivåer. Jag till exempel, är en bättre helare än bågskytt, medan vissa av mina syskon bara kan plåstra om enklare skrapsår utan att få problem". Han skrattade lite lätt, och tänkte på hur olika alla hans syskon var varandra egentligen.

Estelle nickade, hon hoppades att det skulle göra det. Hon ville långt in få hjälp, bara att hon vägrade att be om det, att visa sig svag, att inte klara av. Hon försökte klara av det övermänskliga på egen hand, vilket aldrig skulle gå.
Hon lyssnar något frånvarande på hans ord och funderar över sin mor, hon kunde inte komma på någon bra egenskap hon hade.
"Du är duktig, jag har inte tacka dig ännu. Du räddade mig, eller hjälpte.....jag vet inte. Men jag mår bättre än förr, innan." sa hon erkännande men något motvilligt, varför hon ens sa det visste hon inte.
Hon såg ut genom mörkret, beredd på att se något monster stirra mot dem i gatlyktornas sken, men hon såg inget ovanligt och bussturen fortsatte sövandes och tyst. Alla verkade sova och det var mörkt i bussen.

Nathaniel gav henne en något förvånad blick. Han var inte van att bli tackade. I och för sig hade han aldrig varit med och hämtat något nytt halvblod förut.
"Ingen orsak", sa han milt. "Det kommer bli bra nu, jag lovar. Halvblodslägret är ett fantastiskt ställe, och de tar hand om oss".
Han var skyldig lägret så mycket. Han älskade det stället och alla sina syskon, och andra vänner. De hade lärt honom så mycket.
Estelle såg ut genom fönstret på mörkret utanför, och han såg på henne. Hon hade fortfarande huvan på sin tjocktröja uppdragen, och det dolde det mesta av hennes långa svarta hår. Vilket var tur, för de hade inte hunnit göra något åt alla tovor och det torkade blodet. Men såren i hennes ansikte hade läkt bra tack vara ambrosian.
Bussen fortsatte in i en annan liten obetydlig stad. De var närmare New York nu, men bussen skulle inte gå längre än såhär.
"Dags att kliva av, och försöka hitta en buss som kan ta oss hela vägen in till New York", sa han till Estelle och reste sig upp när bussen stannade. De gick ut tillsammans med de andra passagerarna som vissa precis vaknat till när bussen stannade.
Han förstod inte hur de kunde sova, kvällen var fortfarande ung, klockan var inte mer än strax före sju. Men vissa hade en förmåga att sova överallt, något som han inte kunde. Dessutom var han alldeles för nervös över en till monsterattack för att kunna slappna av helt.

Estelle gäspade stort då bussen stannade. Hon sträckte på sig för att vakna till. Det hade varit varmt och behagligt i bussen och den allt mer mörkare omgivningen hade inte gjort det bättre.
Då hon kliver av efter Nathaniel slår den kyliga nattluften om henne och hon vaknar effektivt till.
De kliver av på en ganska så tom busstation. En del männidkor, ensamma och i grupper fanns där. Helt enkelt en vanlig station i en vanlig stad där knappt något intressant hände.
Estelle såg sig om och vinkade till sig Nathaniel mot en tavla hon gick till. Hon läste och fann en nattbuss som gick direkt till New York, med start om en halvtimma.
"Nu är det bara biljetter då." sa hon som om det skulle dyka upp någon mitt framför dem. Hon gäspade åter och masserade tinningarna. Huvudvärken gjorde sig påmind, kroppen skrek efter det vanliga koffeinet för att hålla sig vaken.