Nån som vill?

"Bra, annars är det bara att hojta till!" Log Todd brett och gav henne tummen upp innan han gick iväg till duschen.

Det var av ren lättnad han drog av sig de sönderslitna och smutsiga kläderna. De hade klistrat sig fast på hans svettiga kropp och drog obehagligt i hans sår när han försiktigt klädde av sig. Todd såg sig i spegeln, han hade fått flera obehagliga rivsår över ryggen. Han hoppades de skulle läka bra, han hade hört att infekteringar kunde bli ivshotande om det gick dåligt. Bar de där fågel-flickornas på mycket bakteriet i deras klor?

Todd ruskade på huvudet. Han skulle inte skrämma sig själv med sådanna tankar. Först och främst behövde han tvätta av sig, han såg ut som en sotare.

Så fort vattnet nuddade hans s¨år började de svida och bränna. Todd skrek till av den plötsliga smärtan, men bet sedan ihop. Han använde en handuk som hjälp till att tvätta såren nogrant, en efter en. Då han inte kunde nå dem på ryggen bestämde han sig för att be om hjälp, senare. Han tänkte först göra färdigt resten av sig.

Precis innan Todd skulle sätta på duschen igen och skölja ut schampoo ur sitt hår hörde han hur det smällde i dörren och en välbekant röst ropa. Todd svarade på ropen, men visste inte ifall hans mor skulle höra honom. Äsch, han var snart klar, bäst att bli klar fort istället för att dröja på det.

Arya hörde hur någon smällde igen dörren och att någon ropade. Hon tog sig upp och försökte snygga till sig. Inte för att det gick och hon visste att hon såg frånstötande ut på varje vis. Varför hon ville göra ett gott intryck visste hon inte. Kanske för att det var en förälder, kanske att hon helt enkelt ville göra något för att hon skulle ta hennes son.
Men det var något som inte stämde, modern svarade inte Todd och hennes steg lät släpande då de ignorerade Todd och tog sig vidare in i rummet. Då hon kom in såg hon ut som en vanlig kvinna i medelåldern.
"Hej" sa Arya osäkert och såg på kvinnan som tog sig obehagligt nära. Ett väsande hördes och sedan ett brak. Arya for rakt in i väggen och föll handlöst ner i marken. Hon hade inte anat att det var en av dem men kvinnan var inte där längre. En av fågelkvinnorna, ledarfågeln var där och kom närmare. Arya tog sig upp på fötter men försent, kvinnan tog tag i hennes hals med klorna och lyfte henne upp. En illvilja syntes i hennes ögon då hon återkastar ifrån sig Arya.
Vad som sedan sker minns inte Arya, men hon störtar rakt in i en bokhylla och den välter över henne. Hon slår i huvudet och allt svartnar, just när fågelkvinnan ska göra slut på henne kommer någon i dörren. Det är Todds riktiga mor som kommer och fågelkvinnan försvinner med ett skrik och fjädrar efter sig.

Todd spolade ur schampot ur sitt hår och torkade sig sedan. Han hann precis börja dra på sig rena kläder som han tagit med sig innan när han hörde ett högljutt brak och en smäll. Det knöt sig i Todds mage och han kände hur håret reste sig i nacken.

Så snabbt han kunde drog Todd på sig kläderna och staplade ut ur badrummet. Han såg något, eller rättare sagt någon, flyga förbi och smälla in i en bokhylla. Arya!

En stor skepnad reste sig över den begravde Arya. Hon såg precis ut som en av de fågel-flickorna de stötte på förut, fast större och med iskallt ansiktsuttryck och en skräckinjagande ondska i sin blick. Hon väser lågt och höjer sin hand för att ge Arya nådastöten, men ett gällt skrik får både fågeln och Todd att hoppa högt av överraskning. Todd snodde runt och såg sin mamma stå i hallen med två shoppingbags fulla med varor. Hon släppte kassarna med en duns och tog tag i närmaste föremål hon kunde hitta: en ljusstake. Todds mor rusade fram mot fågel-flickan med ljusstaken i högsta hugg. Varelsen gav upp ett ursinnigt fågel-skri och försvann, krossade rutan på ett av fönsterna och flög iväg.

Todd tog sig för hjärtat. Det klappade hårt och våldsamt, Todd var nästan rädd att det skulle hoppa ut ur bröstkorgen på honom.

"Todd! Är du skadad?" Todds mor rusade fram till honom, tog hans hand försiktigt i sin och svepte med blicken över honom, letandes efter skador.

"Nej, mamma" Todd svarade med darrande röst "Jag är okej!"

Plötsligt mindes han Arya som flugit genom rummet. Todds chock och rädsla bröts och han rusade fram till bokhyllan och välte på den.
"Arya!" ropade han och grävde fram henne ur en hög av böcker "Arya!"

Hans mamma hukade sig bredvid honom och såg på Arya med förvåning blandad med allvar. Hon lutade sig framåt och letade efter skador på Arya.
"Fort, Todd. Hämta förbandslådan, en trasa och en skål med ljummet vatten" sa hon utan att se upp från Arya.

Cdufjxxjgribjjfue

Då bokhyllan lyftes undan från flickan och hon blev fri från böckerna stönade Arya till men rörde sig inte. Det var ett tecken på liv även om hon knappt var vid medvetande ännu.
Modern drog bort ännu ett par böcker för att göra det bra för kvinnan. Hon tog av sig jackan, knölade ihop den och la under flickans huvud.
Då Arya som nu nästan sov eller inte var vid medvetande slätades hennes ansiktsuttryck ut och hon såg inte alls lika frånstötande ut. Hon såg ut som den lilla ensamma flicka hon var, den övergivna flickan. Även om kläderna och allt spelade mycket in, så fick man en annan bild av henne.
Modern verkade trots allt inte förvånad över allt som hänt, hon verkade mer att hon väntat det. Men hennes ansikte var vänt mot Arya för att finna skador medans hon väntade på sin son.

Todd skyndade ut i köket där de hade både förbandslåda och skål samt en kran full med vatten. Han ryckte till sig förbandslådan och sprang tillbaka sin mor och räckte över den, innan han skyndade sig tillbaka till köket för att fylla en skål med vatten.

Todds mor hade redan öppnat första hjälpen och börjat ta han om Aryas skador. Hon nuddade lätt vid Aryas huvud och fann var Arya hade fått en smäll. Hon tog en våt tygtrasa och duttade lätt på Aryas skada.

Todd såg på medan hans mor tog hand om Arya. Han beundrade hennes lugn, själv kunde han inte sluta tänka på den där varelsen. Den hade kommit in och attackerat Arya. Tänk om den inte hade flugit iväg, utan hunnit döda Arya och kanske till och med attackerat Todd och hans mamma. Vad ville den? Vart kom den ifrån?
Todd kunde inte sluta tänka på dennes otäcka och mordiska blick.

Todds mor märkte av hans oro och lade en hand på hans axel.
"Oroa dig inte, Todd" sa hon och rufsade om hans hår "Det kommer att gå bra"

"Men vad var det där... monstret för något?" frågade Todd och såg in i sin mors ögon. Hennes leende bleknade och hon bet sig om läggen, svepte med blicken över rummet och till det krossade fönstret.

"Vi tar det senare, Todd" svarade hon halvt frånvarande, som om hon tänkte på något helt annat.

"Men..." klagade Todd, men hans mor gav honom en bestämd blick.

"Senare!" Hennes ansiktsuttryck mjuknade och hon log vagt åt honom "Hjälp mig att lyfta henne till min säng istället"

De hjälptes åt att bära Arya till Todds rum och lade henne i den stora, vita sängen i hans föräldrars sovrum. Todd såg ner på henne. Hon hade slutna ögon och ett avslappnat ansikte, vilket hade gett henne ett mycket mer oskyldigt ansiktsuttryck. Han kände nästan inte igen henne, hon såg inte alls skräckinjagande eller tuff ut som förut.

Todd hörde ett snörvlande ljud bakom sig och vände sig om. Han såg sin mamma stå lutat mot dörrkarmen med ryggen vänd mot honom. Hennes bröstkorg darrade när hon andades. Hon snörvlade igen och kved lågt.

"Mamma, hur är det?" frågade Todd, skräckslagen över att hon också hade -på något sätt- skadat sig.

Hans mor vände sig halvt om och såg på honom. Hennes ögon var glansiga och hon bet sig i läppen för att stoppa den från att darra. Hon torkade bort något från sin kind och tvingade fram ett leende. "Bara bra" försökte hon säga, men hennes röst svek henne.

"Gråter du?"

Hon vek undan blicken, hon ville inte medge det, men samtidigt inte ljuga för sin son. Hon sträckte fram en hand och drog Todd in i en hård kram. Todd kramade sin mamma, förvånad och fortfarande undrandes över varför hans mor var så ledsen. "Vi måste prata" sa hon till slut och och strök honom över kinden och kysste hans panna.

[[Oj, blev ganska lågt, eehe]]

(Aaaa, lugnt det. Kan skriva sådana länga med. Fast det är sällan, särskilt då min karaktär är avsvimmad xD)

Aryas kropp sjönk ner i den stora sängen, formades efter madrassen. Men hon var både smutsig och blodig vilket förstörde dess vita lakan. Då hon vaknade skulle hon bli dödsförskräckt över detta, av att ett monster nästan tagit kol på henne och att Todd sett henne vek, att någon sett henne vek.
Men nu visste hon inget av detta, hon hörde inte deras samtal, hon hörde inget just nu.

Men timmarna gick och Arya började röra på sig. Ett svagt stönande hördes och hon tog sig för pannan. Hon förvånades över att finna ett bandage där. Sakta öppnade hon ögonen och försökte veta var hon var. Det var dunkelt och hon låg i en enorm säng. För henne var sängen enorm, den verkade vara så fin, hon visste inte vad hon skulle säga. Hon försökte sätta sig upp, men en enorm huvudvärk blixtrade förbi hennes ögon och fick henne när på svimma igen, var någonstans var hon?

(Och der blir mer att skriva då man int riktigt behöver stanna och vänta på din interaktion när hon är medvetslös )

Todds mor visade honom ut till köket. Hon drack ett glas vatten och hällde upp ett glas mjölk åt Todd, trotts han hade sagt att han inte ville ha. De satt mittemot varandra och Todd hade suttit i den stolen allt för många gånger för att inte veta att det var något väldigt viktigt hon ville säga honom. Han var inte förvånad. Ett monster hade precis gjort dem besök och attackerat Arya och sedan hade hans mor gråtit, som om det var något hon gått och väntat på, eller rättare sagt undvikit.

"Vad är det? Varför gråter du?" frågade Todd och såg oroligt på sin mamma

Hon såg tillbaka på honom med sorgsna ögon. "Jag ska berätta en historia för dig" sa hon och tog en klunk från sitt vattenglas.

Berättelsen började med en ung kvinna som reste till Kina, Bejing. Kvinnan älskade historia och arkitektur och hade kommit till Kina för nöjets skull och planerat att åka till flera olika utmärkande ställen i södra Asien. Hon berättade att under sin resa träffade kvinnan en man som delade hennes stora passion. De bestämde sig för att resa tillsammans och föll tillslut för varandra. Kvinnan och mannen for på flera andra resor över världen tillsammans och efter en tid blev kvinnan gravid och efter det födde en pojke. "Men kärlek varar inte alltid för evigt och mannen sade att han var tvungen att åka tillbaka hem" avslutade Todds mor "Och kvinnan såg aldrig skymten av honom igen"

Todd satt som förstenad. Denna abstrakta historia hade han hört en miljon gånger tidigare, varje gång han frågat sin mor om sin far. Hon hade alltid svarat honom med historien, trots att han hade bönat efter mer, men inget annat hade hon berättat. Inte ens ett namn. Att han fått höra historien igen överraskade honom, men även fick honom att sitta på helspänn. Aldrig hade hon berättat den utan att han frågat henne och att hon berättade den just då, efter incidenten med monstret. Todds far måste ha något med saken att göra, och Todd visste att hans mor skulle berätta för honom.

Plötsligt blev Todd rädd. Hur och varför skulle hans far ha något med monstret att göra med? Det försökte att döda Arya, skulle den försökt döda Todd också? Ville hans far att han skulle dö? Det måste funnits en bra förklaring till att Todds mor aldrig berättade för honom. Tänk om det var på grund av att hans far hatade Todd? Kanske ville hon inte göra Todd besviken, utan låta honom fortsätta fantisera om vem av alla kändisar han kunde vara.

Todd svalde och stirrade ner i bordet. Han visste inte längre om han ville veta vad mer hans mor hade att säga. Han kände hur hon tog hand händer i sina. Hon hade märkt hans oro.
"Todd, min fina son" sa hon med mjuk röst. "Lyssna noga. Det är inte alls som du tror!"

(uugh, hinner inte skriva mer >:/ )

(Eller hur xD)

Arya sjönk åter ner bland kuddarna och stönade lågt. Det kändes som om hon fått skallen krossad eller något liknande. Sedan visste hon att hon måste upp, att de måste härifrån. Hon var tvungen att förklara allt för Todd och sedan bara ge sig av. Arya orkade knappast något av detta men hon visste att enbart fler monster skulle komma efter dem.
Hon bet ihop och satte sig upp, det snurrade och hon ville helst bara lägga sig åter. Men hon tog sig upp och stöttandes mot väggar letade hon sig till köket där hon hörde röster. Hon kom i tid för att höra berättelsen som troligen inte var ämnad hör hennes öron.
Arya sjönk ner bredvid köksbänken och hoppades att hon inte syntes, hon ville inte störa dem i deras mor och son stund. Hon gissade att detta var viktigt för Todd och att hon skulle slippa få förklara en massa.
Hon slöt trött ögonen och huvudet föll åt sidan, Arya var blek och såg mest ut att behöva en lång natts sömn och ett bad. Men hon kunde inte, de måste ge sig av.

"Lyssna, Todd" Sa modern i ett försök att få upp sonens blick från bordsskivan. "Din far lämnade inte för att han ville. Han var tvungen."
Todd såg upp på henne med frågande ögon, vad menade hon? Varför var han tvungen att åka?

"Han hade ett mycket viktigt jobb och var tvungen" Fortsatte hon "Och det var den där antika regeln om att inte få interagera för mycket med sina barn som gjorde att han var tvungen också. Men jag lovar dig, Todd, att han älskar dig väldigt mycket och vakar över dig"

"'vakar över mig'? Vad menar du med det?" Oron förvandlades till förvirring och sorg "Är han död?"

"Nej, nej! Han är vid liv" försäkrade mamman. Hon log svagt åt sin son och smekte hans kind. "Och du kommer att få träffa honom inom en snar framtid, jag är säker på det"

Todd svalde. Han skulle få träffa honom? Han borde känna sig glad, men han kunde inte släppa tanken om just varför han åkte. Och varför i hela friden skulle han inte kunna få vara med sitt barn?

Hans mor öppnade munnen, men tvekade hastigt. "Vad?" frågade Todd snabbt.

"Vad vet du om grekisk mytologi?" frågade hon tillslut.

Todd såg förvånat, nästan chockat på henne. Varför frågade hon helt plötsligt en sådan fråga? "Vad har det med saken att gö-"

"Svara på frågan" hans moder avbröt hans klagomål och såg allvarligt in i hans ögon

"Uuh, ja du har lärt mig ganska mycket av det..." svarade han, osäker på exakt vad hon ville pröva hans kunskaper på "Du har pratat mycket om det, men vi har aldrig varit i Grekland"

Todd rynkade pannan. Det var sant, de hade aldrig varit i Grekland, trots att hans mor verkade väldigt intresserad av deras kultur och berättat miljontals myter från mytologin för Todd. Av någon anledning hade hon förhört honom flera gånger och repeterat saker och ting för honom, som om det vore livsviktigt för honom.

"Dyrkan till gudarna var det viktigaste i den grekiska kulturen. Att förneka gudarnas existens var det värsta du kunde göra och du var tvungen att hålla speciella traditioner i hyllning för gudarna" Hela tiden stirrade modern ut genom fönstret, såg saker som Todd inte kunde se. "Och med sådana dyrkare fann gudarna många människor de tyckte var intressanta och bra och som de föll för. Det blev största trenden att jaga och skaffa barn med många andra än den de var gifta med"

Todd svalde. Han slogs plötsligt av en konstig tanke, men det kunde väl ändå inte stämma?

"Tiden gick och trots att de glömdes bort, utkonkurrerad av den kyrkliga tron, fortsatte de att existera. De fortsatte att förälska sig i människor, trots att vi glömt bort dem"

Hon vände sig mot Todd igen, såg in i hans skräckslagna, blåa ögon. Todd kunde inte tro det, aldrig att det kunde vara sant.

"De existerar än idag" sade modern. "Likaså gör alla varelser från myterna, onda som goda. Och deras barn, gudarnas dödliga barn är speciellt utsatta, ämnad för att hålla balansen mellan gott och ont"

Todd rynkade på pannan, vad menade hon? "Jag förstår inte..." sade han och såg förvirrat på sin mamma. "Vad menar du?"

Men innan hon hann svara exploderade köket i ett stort moln av glassplitter, bruna fjädrar och skrin som lät som en blandning mellan en örnskri och en flickas gälla skrik.