Rollspel mellan Parva Fortemque och 9 3/4

När jag är mig själv så befinner jag mig i en stol. Min trasiga, röda stol. Framför mig ligger en död flicka.
-Nej. Inte igen, är det ända jag kan tänka.

Jag sliter åt mig väskan och skyndar ut i hallen.
"Ska du inte ha någon frukost?" Frågar Anna.
"Nej, jag har bråttom", säger jag.
Jag snörar på mig skorna så snabbt jag kan.
Jag vill hinna i tid till skolan så jag kommer först av alla. Jag vet att skolan är låst men jag har en plan.
Jag springer.
När jag är framme springer jag till baksidan. Jag klättrar försiktigt upp för brand steglen. Jag vet att fönstret där uppe alltid är olåst.
När jag kommer upp drar jag upp fönstret och klättrar in. Jag tittar mig omkring. Jag är i personal rummet.
En kopp står på bordet. Jag går fram och känner på den. Den är kall.
Bra tänker jag.
Jag springer ut ur rummet ner för trapporna.
Jag går till korridoren där jag såg Theres igår.
Jag darrar lite.
Det är ett bra tillfälle att döda mig. Tänker jag. Jag går sakta längre in i korridoren. Mina ben skakar och jag håller på att svimma an skräck.

Flickan är död. Hon kommer aldrig mer att få träffa sina föräldrar eller syskon. Aldrig. Det är en väldigt lång tid. Mer än en evighet. Hemma sa vi alltid att om en fågel kom och skrapade näbben mot världens högsta berg en gång var miljonte år så hade det gått en evighet när hela berget var bortskrapat. Hemma. Aldrig mer kommer jag hem. Aldrig mer träffar jag min mamma, min pappa eller mina syskon. Aldrig. Det är en väldigt lång tid. Mer än en evighet. Mycket mer. Och varje sekund här känns som en evighet. En riktig evighet.

Jag sväljer. Korridoren är nästan tom. Det är bara jag och skåpen. Lamporna blinkar. Jag pressar ihop läpparna för att inte skrika.
När lamporna lyser igen sitter hon där på stolen Theres.
"Theres jag vill följa med dig till dit du kommer när du har dödat ditt offer", säger jag darrande.

Jag bara stirrar på henne. Det kan hon inte. Det är omöjligt!
-Då måste jag döda dig, tänker jag till henne.
-Gör det, svarar hon, men jag kan inte. Aldrig skulle jag mörda henne. Jag gör så att lamporna blinkar till och slocknar. De tänds igen. Jag står cirka en meter bort från henne och kollar henne i ögonen. Hon kniper ihop dem. Hon är rädd. Jag ser det. Då kommer jag på något. Hon faller ihop. Inte död. Nej, sovandes och hon kollar genom mina ögon när jag färdas bort till det mörka rum dit jag alltid kommer när jag mördat någon. Men jag ser inte. Det gör hon.

Är jag död? Jag tror inte det.
Jag står står i ett mörkt rum. Framför mig står en man. Jag andas snabbt. Bredvid mig står Theres. Hon sträcker ut händerna framför sig. Hon ser inget.

Människor ser ingenting i rummet. Därför ser jag med Matildas ögon, och hon som ville komma hit ser med mina. Det funkar så på samma sätt som när vi läser varandras tankar. Vi kan även se och höra med den andras hörsel eller syn. Jag ser absolut ingenting. Det är helt kolsvart i rummet och jag sträcker ut händerna som för att känna mig fram. Jag känner att den mörka siluetten i rummet som alltid är här skickar en tanke till mig men jag kan inte ta emot den. Istället är det Matilda som hör hans tankar. Så det ända jag kan göra är att stå och vänta. Men ingenting händer.

"Människa" hör jag in ut i mitt huvud. Det måste vara manen.
"Hur kom du hit?" Frågar rösten i mitt huvud.
Jag kan inte berätta. Då kommer Theres att bli skadad. Men om jag inte berätta blir jag skadad.
Hellre jag en hon. Manen tar ett steg närmare mig. Jag backar.
"Berätta, annars skadar jag dig" tänker han.
"Nej" tänker jag.
Jag kommer att bli skadad jag vet det.

Hade råkat sluta bevaka tråden.
__________________________________________________________
Matilda lämnade rummet och jag var ensam med den mörka gestalten. Jag såg igen och förstod att det var Matildas tur att inte se. Den mörka gestalten gick ut genom en annan dörr och jag blev helt ensam.
En stund senare öppnas en tredje dörr och jag tror först att det är den mörka gestalten igen men personen slänger av sig en luva och Williams ansikte syns
-Följer du med mig nu då? frågar han.

Jag dras in i ett rum utan att se något.
Jag darrar av rädsla. Jag är i händerna på nogan jag inte kanse och denna någon är antagligen berädd på att döda mig.