prs Dragon Fantasy

Nari höll sig en bit ifrån trollet. Hon lämnade fisken i matskjulet och hoppades det skulle komma dit någon annan snart och ta hand om den. Hon hade inte tid att salta in något själv för ögonblicket, hon ville veta vad som hände med kvinnan.
Nari kom fram till trollen samtidigt som kvinnan lades ner. Kvinnan som tydligen hette Zia. Nari kunde inte låta bli att känna ett stygn av avundsjuka. Något sådant välkomnande hade inte Nari fått. Ingen i lägret visste något alls om vem hon eller hennes familj var. Ingen i lägret var ens säker på vilken typ av stiftare Nari ens var. Vargsyskonen verkade vara en helt annan typ än henne själv. Hon hade hört hur folk viskade. Det fanns de som trodde att Nari en dag skulle bli helt och hållet räv. De som tyckte sig se att Nari bara fick mer och mer röd päls som människa.
Nari höll sig tyst och försökte göra sig liten i bakgrunden och se hur Zia klarade sig.

Zia hostade till och sjönk kraftlös ner på fällen de la under henne.
"Rävflickan?" undrar hon svagt och orkar inte öppna ögonen. Men på något sätt verkade något förändrat, som om lite livskraft och ungdom kom åter men sakta, sakta.
Kvinnan vinkar till sig Nari och ser på henne.
"Det kan antingen gå åt ena hållet eller andra. Vår ålder är flytande, man ställer sig i den ålder man vill vara. Vet jag om henne rätt vill hon vara ung, men hon verkar ha tappat hoppet och viljan att leva." viskade hon åt henne så inte Zia skulle höras.
"Jag kände hennes farfar." sa hon förklarande innan hon lämnade dem ensamma.

Nari nickade för att visa att hon förstod. Hon hade aldrig gett trollen så mycket uppmärksamhet tidigare. Det hade aldrig funnits någon anledning.
Om Zia överlevde tänkte Nari absolut tänka det som om det var tack vare henne. Att hon ensam räddat ett liv. Gick det mindre bra tänkte hon skylla det på alla andra.
"Hej" hälsade Nari för att göra Zia medveten om att "rävflickan" var där. Förhoppningsvis skulle Zia inte säga något om pengarna.
Nari var glad över att ingen verkade särskilt misstänksam. Nari verkade inte ens få någon utskällning för att ta med en främling till lägret. Nari började också känna mindre risk för att kungen plötsligt skulle komma och jämna lägret med marken och döda alla. Det var en bra känsla.

Zia kisade upp på kvinnan och hennes gröna ögon gnistrade och såg definitivt piggare ut.
"Hej där rävflickan, vad är ditt namn?" sa hon mjukt och presenterade sig själv som Zia även om de andra redan sagt det.
Hon gäspade lätt men drog sig upp till sittande ställning lutandes mot ett träd.
"Fick aldrig tid till att tacka dig ordentligt." sa hon artigt och såg in i kvinnans ögon.
"Så tack, du har räddat mitt liv. Hade gett upp att leva." sa hon bara och fick ett krus med vatten då hon åter började hosta. Hon såg ut än som en gammal kvinna, även om förändringen börjat ske så smått.

Nari var inte riktigt säker på vad hon skulle säga. Hon var i alla fall glad över att Zia satte sig upp istället för att ligga och se svag ut på marken. Nari såg också den lilla förändringen, det fick också saken att kännas mindre konstigt på något sätt. Kanske för att åldersskillnaden verkade lite mindre.
"Jag är Nari" presenterade Nari sig. "Och varsågod. Med ditt liv, det var inget problem..." Nari rodnade svagt. Vad sa man till någon man varit nära på att lämna att dö? Och sedan när man väl har räddat personen var metoden för räddningen också nära att ta död på personen? Speciellt när det var någon som folk faktiskt skulle sakna. Okej, de andra trollen skulle kanske inte märkt om Zia dog i staden eller levde bra på ett helt annat ställe, men eftersom att trollen kunde Zias namn räknade Nari att Zia var någon vars liv spelade roll för andra.

Zia skrattade till åt vad visste hon inte, det kändes bara tillfälle att göra det och det kändes fritt och levande att göra det.
"Vackert namn, Nari." log hon sömnigt och sniffade plötsligt till. Det luktade av varm fisksoppa och i Zias näsborrar luktade det ljuvligt. Hon var lika utsvulten som dem i lägret, hon hade förvisso haft mat, men inte ork eller livslust att äta den.
Plötsligt tog hon tag i Nari för att stanna henne och drog henne närmare.
"Min ryggsäck, var är den? Har en del saker......som är mina." sa hon tvekande. Men alla visste att troll och rikedom var något som höll samman.

Nari blev trotts säkerheten i lägret nästan lika rädd denna gång Zia tog tag i henne som när hon hade gjort det i staden. Fast denna gång var det antagligen mest överraskning. Naris tankar var dels borta vid fisksoppan.
Nari tänkte på väskan, hon mindes hur ett av syskonen hade tittat ner i den och sa något om rik som ett troll. Nari hade varit för utmattad för att tänka mer på vem av syskonen som bar vad. Hon såg sig omkring efter väskan, den syntes inte till.
"Jag antar att någon av vargsyskonen har den." Syskonen var inte direkt kända för att vara hedliga av sig. Nari visste att de hade hört att de var rövare och skurkar innan de kom till lägret. Hon var inte säker på om det skulle innebära att ta tillbaks väskan kunde utvecklas till ett problem eller inte. Förhoppningsvis hade syskonen bara lagt undan väskan på ett säkert ställe.

Zia släppte Nari och morrade till.
"Det är min, jag gav er fisk. Lämnar de inte igen den ska de få." Mumlade hon och svor till över dem. Det var då man såg förändringen tydligt. Det glimmade till i hennes trollögon och det var som om hela hennes hud slätades ut, än var hon blek och det gråa håret som nu hade inslag av rött fanns kvar. Viljan att leva hade återvänt och nu hade hon ett mål. Den krumma gummgestalten fanns inte mer, hon var nu en rakryggad kvinna.

I några skräckslagna ögonblick trodde Nari Zias ilska var riktad mot henne. Hon blev otroligt lättad när syskonen var målet för ilskan. Fast Nari blev lite orolig för deras skull. De fungerade lite som hennes lärare när det kom till skepnadskiftning. Hon var iändå nte säker på vad hon tyckte om dem. Ibland hatade hon dem, och ibland kände hon det som om de var de ända personerna som brydde sig om henne. I dem stunderna tyckte hon om dem mycket mer.
Nari tappade hakan. Förändringen var fantastisk. Hur var det möjligt? Var det verkligen samma person som sålt Nari fisken?
"Oj, wow" mumlade Nari, oförmögen att säga något vettigare.

Zia försökte lugna sig och såg frågande på Nari.
"Vadå wow?" sa hon oförstående då hon inte alls såg vad som hände.
En av trollkvinnorna kom fram till dem och log.
"Det börjas ser jag, lite mat och en god natts sömn, tror jag att det skall ordna sig." sa hon vänligt och gav dem varsin skål med fiskgryta innan hon åter lämnade dem ensamma igen.
Zia tackade och visade sedan att Nari kunde sätta sig vid henne om hon ville.