The maze runner prs

- Säg bara att jag är ledsen för det jag sa och hoppas han kan förlåta mig, sa Samantha och kollade på henne.

Alexandra suckade inombords - varför kunde inte Samantha säga det själv? - men nickade. Hon tittade ner på sin halvt uppätna mat, men reste sig sedan. Bättre att få det gjort.
"Okej." sa hon när hon väl stod upp. "Vet du vart han är, då?" Hon såg sig runt omkring, men kunde inte se honom någonstans.

Samantha ryckte på axlarna.
- Jag vet inte, sa hon.

Alexandra rynkade pannan. Hon såg inte jättemycket framemot att gå och leta efter Newt. Att han sedan kanske skulle bråka med henne, likt han bråkat med Samantha, tyckte hon inte heller skulle bli särskilt kul.

Samantha gick tillbaka till sin hängmatta.

Därpå satte sig Alexandra ner igen. Så ivrig var Samantha alltså på att få hennes hjälp? Alexandra suckade, men fortsatte att äta. Det tycktes inte vara ett väldigt brådskande ämne, och hon orkade inte springa och leta efter Newt efter en dag av springande i labyrinten. Och om Samantha inte ville vara till någon hjälp i sökandet av Newt, så kunde det vänta.
Alexandra fick aningen dåligt samvete - det skar en liten kniv i hennes alldeles för snälla hjärta - men hon kunde ju inte alltid vara alla till lags, eller hur?

Samantha kröp ner i hängmattan och kollade upp på himlen.

Alexandra betraktade alla som gick förbi henne. Hon såg nykomlingen - Thomas - med Alby. Thomas såg ungefär lika förvirrad ut som han gjort ända sedan han kom upp. Alexandra förstod honom nog. Det hade tagit lång tid för henne att vänja sig med allt som hände och hur allting såg ut.
När hon tänkte efter, så tog han nog det ganska bra, i jämförelse med många av de andra som var där. Många av dem hade gråtit sig till sömns i veckor, och dragit sig undan de andra för att sitta själva för ett antal olika anledningar, som alla oftast slutade upp med tårar. För dem, alltså.

Alexandra hade inte varit en av dem som grät. Hon hade varit en av dem som satt i ett hörn och inte pratade med någon alls på ett par dagar.

Samantha somnade i sin hängmatta.

Alexandra satt kvar en stund efter att hon ätit klart, fortfarande halvt sökande efter Newt - med blicken - men hon såg honom inte, så snart övergick det till att bara studera alla andra.

Snart kom de andra löparna ut från labyrinten, och de försvann in i kartrummet för att rita sina kartor.
Mörkret smög sig på dem, och Alexandra visste att dörrarna snart skulle stängas. Först hade hon tyckt att ljudet var obehagligt, men nu hade hon vant sig vid det och tyckte inget speciellt om det. Förutom att hon naturligtvis var lättad över att de fanns där, så att de var säkra under natten, när de sov. Det tyckte antagligen alla där.