En verklig mardröm. (Prs)

Lola blev åter igen något förvånad och kände hur hon automatiskt sänkte sitt försvar. Inte tillräckligt för att vara bekväm med att sitta och kolla på film med främlingarna men tillräckligt för att inte låta sin dumma mun öppna sig igen.
Dereks varning om att inte kalla dem tweedledum och tweedlede bekymrade henne inte. Ifall bossen, hon avskydde att kalla honom bossen, hade velat ha henne död hade han haft henne det. Och hon kunde sitta på någon mystisk hemlighet och kanske, hon trodde i alla fall, att de inte skulle röra henne innan bossen fått reda på det. Inte för att hon hade det…
”För att en ond härskares lya alltid har fönster.” Lola hade inte reflekterat över det men då han sade det insåg hon att det var något hon borde lagt märke till. Hon gav sig en mental spark och slappnade av. Lätt axlarna fall nedåt, lät hennes streck till mun bilda ett leende och började pilla lite lätt på slingan som höll uppe hennes arm.
”Ledsen”, hon andades in djupt vilket gjorde ont och hon lät smärtan för en kort stund speglas i hennes ansikte, ”jag gillar bara inte att bli kidnappad eller bli hälld emot min vilja.” Hon gjorde en kort paus. ”Dessutom hade jag en plan. Om inte Ni, vilka ni än är”, Lola hade börjat förstå vilka det var, ”hade rövat bort mig kanske jag hade kunnat luska ut något. Jag hade en plan men …” Lola började bli irriterade igen och slutade istället mitt i meningen. ”Som sagt, Ledsen.” Åter igen fick hon anstränga sig för att slappna av. Släppa ned försvaret som åkte upp.

Ace såg på henne. "Du är medveten om att du skulle ha varit död utan bossens hjälp, va?" frågade han. Han sade det inte på något speciellt vis. Det var bara ett konstaterande.
"I vilket fall som helst. Vi går inte under något namn. Inte egentligen. Många namn, samma organisation är väl en bra förklaring, antar jag." Ace fiskade upp fickuret och visade det. "Du kanske inte känner igen det, men ärligt talat skulle jag nog bli förvånad ifall du inte kände till det."
Det hade inget namn. Han hade inget namn. Man bara visste. Man bara visste att en sådan klocka var mer maktfull än någon polisbricka någonsin skulle bli.
Man kunde köpslå ifall man var en idiot. Men, detta var ett märke på makt, och ifall man var smart så backade man undan.
Ace såg alltid till att hämnas. När den ryska maffian hade skickat honom en finger från en av sina agenter hade han gett nästan all information han hade om dem till polisen. Inom kort var nästan hälften av dem antingen döda eller arresterade. Den andra hälften hade valt att gå med Ace, på det vis han lät maffior gå med, och sedan dess hade det inte varit något problem.
Han som hade förlorat fingret lyckades till och med få det sytt tillbaka.
Ace var stolt över sitt nätverk. Han var stol över hans närmaste vänner som hade hjälpt honom komma hit. Han skulle aldrig ha klarat av det själv. Inte på något vis.

Lola fnös till lätt.
”Jag hade läget under kontroll.” Men hon rös medan hon sade det. Kanske någon gång hade hon lugnat ned sig så mycket att hon skulle kunna ta sig ur kistan. Det var bara det att det skulle legat två meter jord över henne och ingen skulle ens tittat åt en grav på en kyrkogård. Ingen skulle ha hittat henne. Hon samlade ihop sig, Drog åter igen lätt i slingan som höll fast hennes arm.
Lola kunde inte hjälpa ett något självbelåtet leende då hon såg symbolen, ett som hon gömde så fort hon kom på sig själv med det. Hon hade en kontakt inom deras organisation och ett fåtal gånger hade hon sålt information till dem. Och Slim, som han valt att kalla sig själv inför Lola hade även gett henne tillbaka då deras agendor var allierade.
Hon tvivlade inte på att de var farliga men hon var säker på att hon inte hade något otalt med dem. Nästan säker.
”Så Derek”, sade Lola och rörde lätt vid hans arm. En rörelse som fick hennes andning att bli något ojämn. Bröstet värkte, armen värkte och Lola kände hur en huvudvärk börjat smyga sig på, ”är vi framme snart?”
Lola hade börjat bli osäker på ifall hon kunde hålla minen mycket länge till. Hon kände sig inte alls hungrig längre men det spelade ingen roll. Derek verkade villig att ge henne svar och hon antog att han inte skulle lämna henne förrän efter måltiden. Hon nästan hoppades på att han var hennes barnvakt. Mycket hellre det än någon som satt tyst och endast stirrade på henne.

Ace höll tillbaka ett skratt innan han nickade. "Här är det", sade han och svängde åt höger.
Restaurangen var tom i övrigt. Det var sent. Eller tidigt. Vilket som. Och ingen hade väl lust att äta nu heller. Folk var upptagna. Med Ace borta så var andra tvungna att ta hand om hans affärer. Han hade aningen viktigare nu.
"Men, kära du, Lola. Jag tror dock den där kvinnan skulle ha dödat dig ifall inte Light hade dödat henne. Du får ursäkta, men ifall man ska lita på deras beskrivning av situationen när de kom för att hämta dig så verkade den... minst sagt brutal", log Ace emot henne. Han drog ut hennes stol åt henne.
"Vad vill du äta?" undrade han sedan.

Lola satte sig ned trots att hon tvekade något. Aldrig förut hade någon någonsin dragit ut stolen för henne. Hon höll upp ett finger.
”För det första, jag hade läget under kontroll”, hon hade trott han menat saken med levande begravd. Det var det som skrämde henne mest, det var det som fortfarande fick henne att vilja rulla ihop till en liten boll. Hon höll upp två fingrar, ”för det andra, kalla mig inte det.”
Hon drog något på munnen, kollade sig omkring. De hade en freakin restaurang under jord. Ifall hon inte ramlat ihop och var medvetslös och drömde allt men hon trodde inte det. Betydde de att de hade en kock? Eller något som lagade mat till dem varje dag?
Lola satte upp ytterligare ett finger, ”för det tredje, jag äter vad som. Bara det inte är fläsk.”

Ace blinkade. "Du måste vara aningen tydligare. Vill du inte bli kallad kära du eller Lola? Föredrar du Vita?" Ace log samtidigt som han sköt in hennes stol.
"Du kan svara när jag kommer tillbaka", lade han till innan han gick därifrån, in genom köksdörrarna som fortsatte att svänga fram och tillbaka efter honom.
"Mats?" ropade han.
Mats såg honom och började le stort. Ace greps av panik. Satte ena fingret framför läpparna. "Inget namn", mimade han. Dumma vanor. Han hade inte riktigt tänkt igenom det här. Mestadels för att han trodde att det var Sylvias dag i köket, tills precis alldeles nyligen.
Ace gick fram till Mats. "Derek", viskade han. "Jag använder Derek den här gången."
Mats nickade lätt. "Så, vem är med dig?"
"Vita. Du var på en av hennes matcher..." Han hann inte längre än så innan Mats stormade ut ur köket efter att ha greppat tag i en penna och lite papper.
Ace suckade tungt och följde sedan efter honom. Han gjorde en gest mot Mats för Lola. "Mats, Vita. Vita, Mats", sade Ace medan han skakade på huvudet. Han försökte dölja rodnaden som dök upp på hans kinder. Men, det var mer eller mindre omöjligt.
Mats var en sådan person man tänkte sig att en kock skulle vara. Stor, lång, runda kinder, blont hår... Och en väldigt vänlig person. Och ett alldeles för stort fan av personer. När Mats gillade någon så gillade han verkligen någon.
"Mats här är ditt största fan", förklarade han för Lola. "Förlåt", mimade han sedan när Mats påbörjade sitt fanbeteende.
Åh, gud... kunde inte Ace låta bli att tänka.

Lola avskydde hur han förväntade sig att hon bara skulle sitta snällt kvar på sin plats och vänta på honom så att hon kunde ge honom ett svar, ett svar som enligt henne var självklart, medan han sprang och gjorde sina ärenden. Åter igen for hennes blick över restaurangen. Hon kunde inte se några kameror eller något som skulle kunna använda som vapen. Så landade hennes blick på vitpepparn på bordet framför henne. Hon sträckte ut handen emot det, ångrade sig och reste sig så tyst hon kunde ifrån stolen. Istället gick hon några bord bort och slank ned pepparn i sin slinga, var den inte skulle synas och förhoppningsvis skulle inte Derek varit så observant.
När hon var två bord bort ifrån det Derek lämnat henne vid flög köksdörren upp. En stor man kom utrusande emot henne och efter honom Derek. För en stund trodde hon att hon gjort något riktigit fel. Att de sett henne och att det hon gjort var inte bra, särskilt inte i kockens, att döma av kläderna, ögon.
Lola satte lätt upp sin hand framför sig, som för att skydda sig själv och kände hur färgen föll ifrån hennes ansikte innan hon såg mannens hänförda uttryck. Blicken flög emot Derek och hon såg rodnaden efter han presenterat dem. Hennes som Vita och det klickade i hennes huvud.
Aldrig förut hade hon ens funderat på ifall hon hade fan eller inte. Det hela lät absurt i hennes öron. Idolisera någon för att slå andra medvetslösa. Hon älskade publiken, deras skrik, kraften i det hela men samtidigt… när rushen försvunnit blev det blekt på något sätt. Men pengarna var bra, om man vann.
Mannens händer darrade något, räckte fram papper och penna. Lola stirrade på det för en stund innan hon förstod och skakade på huvudet.
”Ledsen, får inte använda armen, doktorns orders”, sade hon och hörde sig själv låta mycket trevligare än vad hon förväntat sig. Det var något i mannen generella glädje över att se henne som fick henne att känna sig varm inombords tills hon åter igen insåg att det inte hade någonting med henne att göra. Inte henne som person.
Mannen såg inte besviken ut, tog istället Lolas hand, som inte var skadad och strök den med sin.
”Kan du inte skriva med andra handen?” frågade han och hon höjde ena ögonbrynet. Hennes blick vandrade till Derek och knöt sin näve. Hon ville slå flinet ur hans ansikte.
”Visst”, fick hon fram mellan sammanbitna tänder och tog pappret, lade det på bordet och sedan pennan.
Kocken stod bredvid, med stora ögon. Förväntansfull.
Lola hade lärt sig använda båda händerna och kunde använda dem lika bra men det var inget kocken eller Derek behövde veta. Hon ville inte skriva en jäkla autograf men gjorde det ändå. Så fult som möjligt klottrade hon ned Vita och räckte pappret emot kocken.
”Ehee…” började Lola och försökte le emot kocken, något som hon misslyckades totalt med, ”jag är något hungrig. Du tror inte att jag skulle kunna få en macka, eller något?” Lögn men ifall det fick kocken att lämna henne ifred var det värt det.
Mannens ansikte lös upp mer än vad de gjort tidigare och hon nickade.
”Självklart, självklart. Ett ögonblick bara”, han dansade tillbaka med pappret i hand, sjöng på något som lät ruskigt likt, jag har fått träffa Vita. Jag ska laga mat åt Vita, tradaalladalla…
Lola vände sig emot Derek.
”Kalla mig Vita eller Kära du igen och jag kommer slå dig blå”, morrade hon fram. ”Om du måste kalla mig något, kalla mig Lola.”

Ace bara stod där och gapade, försökte komma på något att säga. Han kunde väl inte ha vetat att hon ville att folk skulle få reda på hennes riktiga namn! Hon var så oförutsägbar! Han visste inte om han tyckte om det eller inte.
"Förlåt mig då. Jag visste väl inte att du ville att han skulle få reda på namnet du försökt begrava", muttrade han. "Jag menar, bossen skulle förmodligen hota med att döda honom ifall han hade sagt ditt namn till någon... men... liksom..." Ace suckade. "Förlåt", sade han bara till slut och gick tillbaka till deras bord.
"Lägg tillbaka pepparn är du snäll, förresten", sade han samtidigt som han slog sig ned. "Om du vill beväpna dig kan du få en kniv ifall du verkligen vill. Köket är full av dem. Be Mats om en." Ace ryckte på axlarna. Hon var skadad. Ifall hon ens hade haft en chans emot honom tidigare hade hon definitivt inte någon nu.
Sedan väntade han bara på att hon skulle sätta sig ner igen.

Lola satte sig ned. Drog ut pepparn och smällde den i bordet. Peppar flög åt alla håll och hon andades in dem för att sedan börja nysa. Karma.
Hon öppnade munnen och stängde den igen.
”Nej, men hellre det än att du kastar runt andra namn. Jag vill inte att någon ska få reda på att jag varit här och nu kan jag glömma det.” Hon gjorde en gest emot köket. Ifall det kom ut, skulle de då tro att hon, eller att Vita arbetade för dem? Det kunde varit värre och hon visste inte om hur många av hennes namn, av de identiteter hon byggt upp som de hade kännedom av. Hon avskydde Lola. Lola var död men det var bäst så. Lola var ingen.
Lola höjde något på ena ögonbrynet. Slöt ögonen för en stund och försökte tänka.
Hon tog en servett och sedan pennan som kocken lämnat efter sig för att börja teckna.
”Ifall jag ger din Chef svar, låter ni mig gå då?” frågade hon och tittade för någon sekund upp på Derek.
Inte för att hon hade några men hon hade en idé vart hon kunde få dem ifrån. Kanske skulle hon kunna använda sig av deras resurser vilket skulle få det mesta att gå så mycket snabbare. Fast samtidigt tvekade hon. Ifall hon gav dem det hon hade, vad skulle de då ha henne till?

Ace himlade med ögonen. "Hörde du inte vad jag sade? Han är ditt största fan. Han skulle ha känt igen dig ändå. Istället för att han fick kännedom om två identiteter fick han bara kännedom om en. Plus så har vi alla tystnadsplikt. Ifall han säger något kan han säga hejdå till sin söta hjärna. Chefen är hård gällande reglerna. Han skyddar sina arbetare. Sin personal. Han håller sina ord. Alla som är under en av hans tak är under hans beskydd. Vare sig de bad om det eller inte", lade han till med ett leende innan Lola sade emot honom. Det kanske hon inte ens skulle. Men, det kändes som det...
"Man måste behandla folk med respekt ifall man själv vill behandlas med det... Och ifall man vill någons förtroende", sade Ace lågt för sig självt. "Det är i alla fall det han brukar säga."
Han tittade upp vid Lolas andra ord. "Låta dig gå? Vill du verkligen gå härifrån så mycket?" undrade han. Han kände sig aningen sårad. Han förstod väl att hon ville härifrån, men ifall hon var klok så skulle hon stanna här tills hon åtminstone mådde bra. Plus så kunde han aldrig gå med att låta henne gå i det här skicket.
Ace skakade på huvudet. "Du är ingen fånge, Lola. Du kan gå, ifall du vill. Eller, tja, först måste vi givetvis söva dig för att bevara vår destination hemlig... men det är en helt annan sak. I alla fall... du kan gå när du än vill. Du är fri. Men, du ska vet att du är mycket tryggare hos oss än någon annan stans", sade han allvarligt.
Han hade lagt sina armbågar på bordet och böjt sig närmare, men när köksdörrarna svängde upp så lutade han sig tillbaka snabbare än en blixt.
Mats kom in med en macka till Lola och ett glas vatten till var och en av dem.
"Derek? Vad vill du ha?" undrade han sedan. Han verkade ha tagit sig själv i kragen. Slutat vara så hysterisk.
"En liten kebabrulle."
"Typiskt dig", suckade Mats. "Du har en femstjärnig kock framför dig och du vill ha kebab. Ibland undrar jag ifall jag borde byta jobb. Kanske bransch."
"Kom igen, Mats. Jag är hungrig. En tuff dag", påpekade han. Mats började mumla för sig själv men gav sig sedan iväg efter att ha sagt "krya på dig. Och, förlåt för nyss", till Lola.