Stuck Inside A Maze

( Gissar att det är mig du talar till Hawke? ;' )

Det borde finnas en lista på hur många gånger han blev avbruten per dag, om det inte var Achilles som kom med sina så kallade 'smarta' påståenden eller predikan om hur samhället fungerade, så var det någon annan som antingen ville förklara för honom hur dålig idé det var att han ens funderade att ta sig ut därifrån, eller någon som bara ville jävlas. En vecka och några dagar, så länge hade han varit där och allt mer ville han därifrån för varje sekund.
David snurrade runt på stället för att hamna i ögonkontakt med tjejen som kommit fram till honom. Värst vad han hade blivit populär bland tjejerna.
"Öh ... Det var väl det jag hade tänkt mig, ja", svarade han osäkert. Han borde verkligen bli mer självsäker och inte överväga varje val han snubblade över tiotusentals gånger.
"Vill du ... Asså jag och tjejen där ... "han pekade mot ingången till labyrinten där han lämnat den andra tjejen som han fortfarande inte visste namnet på heller. "Öh ... tänkte väl gå in dit." Han kliade sig omedvetet i nacken och rättade sedan till sin keps.
"Vill du liksom ... Hänga med?" undrade han. "Vi skulle behöva mer folk."
De andra ungdomarna som var bosatta i samhället hade börjat splittra på sig från hissen då nykomlingen försvunnit in i labyrinten. De andra som gjort det hade aldrig återfunnits. Vilken positiv tanke där, David.
"Vi kunde behöva nån som varit där tidigare och jag hörde att du varit där, eller i alla fall sa Achilles det men ... Han är ganska virrig av sig ... Har du varit i labyrinten tidigare?" David hade lust att skratta för sig själv, åt sig själv. Han var nog den minst populära killen här efter det där samtalet. Hej, mitt namn är David och jag är löjligt generande och kan inte få ur mig en hel mening utan att stamma, vill du komma med och utforska labyrinten med mig? Jag kan springa rätt snabbt!
Han skakade misstroget på huvudet för sig själv, det här skulle bli en lång dag.

( Yeassh. )

Raspberry låter honom prata klart, hon är van vid stammande. Man träffar på många som stammar i labyrinten, mer än vad man skulle tro, faktiskt. Döende eller de som överlevt med nöd och näppe... Raspberry har helt enkelt lärt sig på att lyssna. Man måste lyssna för att veta vad som händer där ute.
"Har de pratat om mig? Och de har sagt något som får dig vilja ha med mig?" Raspberry skrattar lite, hon tycker det låter roligt. Varenda gång hon hör någon prata om henne är det alltid: "Följ inte med henne.", "Hon är sjuk i huvudet.", "Hon har ingen respekt." och många fler liknande. Oftast för att det är sant, men hon vet tillräckligt för att överleva ute i labyrinten. "Det finns inte många här som vill följa med, tro mig." Konstaterar Raspberry med en axelryckning, det är sanningen. "Namnet är Raspberry." Presenterar hon sig kvickt, väntar på att han ska skratta åt det. Hennes namn är rätt komiskt. Vad kom hon tillbaka för? Ah, just det. Hennes rollerblades, de är bra att ha med, bättre än vad hon get dem äran för.

David blinkade till. "Öh ... Annars skulle jag väl inte ha frågat om du vill hänga med?" Han hade hört skräckhistorier om henne, men en sak var säkert; om de var sanna så betydde det att hon hade erfarenhet av labyrinten och det var det som han var ute efter att utnyttja.
"Jag kan gissa det, men med tre kommer vi säkert nån vart", sa han och håvade ryggsäcken högre upp på ryggen. "Om dendär tjejen som jag inte vet namnet på där borta fortfarande vill hänga med, förstås."
Sen igen så var det bättre att vara mindre folk som följde med, de skulle kunna röra på sig smidigare och inte behöva vänta på någon ifall en fara dök upp. Japp, mindre folk var nog ändå bättre.
"Raspberry?" frågade han oförstående. "Som det där bäret?" För det är väl ett bär? Han tyckte sig komma ihåg att han läst om bär, svampar och sånt nån gång, men han hade ingen aning om när, var eller hur. Den dagen han fann människorna som satt honom här skulle han kräva en sådan hämnd att det bara small om det.
Han harklade sig. "Jag är David, förresten." Han hade varit nära på att glömma det, typiskt honom.

"Yep, som bäret." Svarar Raspberry. "De har sådana vid farmen därborta." Fortsätter hon och pekar bortåt mot de som står och håller på att plocka, skörda... vad de nu gör. Fast hon tycker lustigt nog inte om bären hon blivit döpt efter, de gör ont på hennes tunga. I för sig, hon är inte helt brydd över det. Raspberry bara äter dem inte. Dessutom vet hon inte ens om det är hennes riktiga namn, många har spekulerat kring att hon inte egentligen heter det. Det står Raspberry på hennes rollerblades, detta var något någon annan berättat för henne att de hette. Eftersom det stod där så måste det vara så, visst? Aja, det spelar ingen större roll, hon heter det nu iallafall. Det låter liksom unikt.
"David." Repeterar Raspberry för att komma ihåg det. Hon tänker dock inte på att hon säger det högt vilket resulterar i att det låter som hon tilltalar honom igen. "Jag kände en David... venne om det var här eller förut men det är typ samma sak ändå." Fortsätter hon och ser sig om efter hennes stuga. Hon har faktiskt en stuga, faktiskt. Hon byggde den när hon kom och ingen har liksom brytt sig i att röra runt i den. Det är Raspberrys liksom... men eftersom de bygger nytt är det svårt att hitta sitt.

David kastade blicken över axeln för att studera den stora byggnaden till farm, han hade aldrig varit därinne och skulle troligen aldrig göra det nu längre. Inte för att han egentligen hade sig över det, livet eller döden. Fångenskapen eller frihet. Han skulle alltid välja att vara fri om han så kunde, även om det närmaste till fri som han nu kunde komma på var att springa runt i en livsfarlig labyrint.
"David är väl ett ganska populärt namn", gissade han med en kort axelryckning. Han skruvade besvärat på sig. "Kanske borde vi börja röra på oss?"
Han tog några steg tillbaka mot öppningen i de enorma väggarna. Han ville komma iväg förrän det blev mörkt, inte för att han var rädd för mörkret heller, men för att han ville studera väggarna. Kanske de som hade satt dem hit hade lämnat sin signatur någonstans.
"Eller måste du hämta något innan vi går?" fortsatte han sedan och vände sig mot Raspberry mitt i steget.

"Gå du, jag kommer ikapp." Säger Raspberry just som hon får syn på hennes hemska skabbiga stuga bland de nybyggda. Hon väntar inte på ett svar då hon rusar iväg. Hennes nuvarande ryggsäck är inte speciellt märkvärdig, den är i grund och botten en tygbit hon dragit ihop kanterna på, lagt ett rep och sytt ihop hålen på. Hon har en ryggsäck, men den där säcken var bra och praktisk för att den kan hon bara kasta undan. Fast hon planerade ju i för sig att vara ute ett bra tag den här gången så hon skulle behöva sin ryggsäck. När hon kommer fram tar hon faktiskt bort dörren. Den sitter inte fast med rep eller något sådant som deras nya hus. Det är... trä framför ett hål. Hon är dock otroligt stolt över sitt lilla kyffe. Den får plats med henne, för det var den byggd för. Hon tar ut sin väska. Japp, hennes rollerblades sitter fast på. De ser använda ut... men knappast så använda som henne nuvarande skor. Hon kastar en blick på dem, tejp, snören, tygbitar och en kaskad av färger för att hon ritat på dem med pennorna. Pennor har hon också, i väskan. Hon trycker ned de kläder hon har som extra i väskan och lägger de svart-rosa färgade rullskridskorna under flärpen så att de inte skulle flaxa runt. Hon ser sig om i huset, det används till viss del som förråd, vilket hon är okej med. Hon tar med sig lite av maten som ligger i hennes hus... lite bröd, lite frukt och trycker ned det tillsammans med allt annat. Det får plats med nöd och näppe innan hon kränger den på sig och går ut ur stugan... rummet... saken. Hon vet faktiskt inte om den är värd att kallas stuga längre med tanke på vad de andra satt up. Vindskydd, så får det heta. Raspberrys vindskydd.

Rackhel hade ätit upp och satt vid bordet och petade ut matrester mellan tänderna. Maten hade inte varit något särskilt, men hon hade blivit mätt och hon hade mat långt framöver.
"Inte om du inte lägger undan den" sa en man och hon frustade och tog ner fötterna ifrån bordet och gick bort till maten. Hon tog ut det ur grytan och gick bort till något som kunde liknas vid en kyl, hon ställde in maten och gick sedan mot ytterdörren, hon tänkte hämta vatten, det började ta slut. Rackhel tog hinken i vänster handen och såg efter att svärdet satt löst innan hon barrikaderade huvuddörren, och tog sig ut genom en hemlig dörr som låg vid sidan, framför huset just där hon kom ut växte en buske. Rackhel låste alltid dörren när hon hade mat hemma, då fanns det något som gjorde att människor kunde vilja ta sig in, och hon hade då något att förlora. Hon gick mot bäcken som rann en bit bort. Hon var vaksam mot vilddjur, men de flesta runt hennes boning hade försvunnit, eller snarare dödas av henne eller andra djur, hon visste inte om andra som fanns i labyrinten hade tagit död på några djur heller.
Rackhel kom fram till bäcken och såg sig omkring innan hon gick fram och fyllde hinken, hon började sedan åter gå tillbaka till sitt hus. Hon hörde morrande längre bort och hon morrade lågt själv, hon hade blivit bättre på att härma djurläten, särskilt morrande. Vad det än var som morrade följde det henne men kom inte närmare. Hon kom utan några andra problem än lite spillt vatten tillbaka till huset. Hon kröp in genom dörren och ställde ner vattnet på golvet och tände en brasa, hon ville få upp värmen i stugan. Hon satte sig sedan på golvet framför brasan och började nynna på en sång.

Aurora kollar på ner på sitt skissblock och river ilsket ut sidan. Hennes tålamod är i botten och Alex står bredvid henne. "Rora ta det lugnt" sa han och tog pappret ifrån henne. Han kollade på bilden. " Vilken fin bild" sa han. Hon kollade på honom och himlade med ögonen. " Du bara säger det men den är inte fin på riktigt" sa hon och suckade. Alex flinade och knuffade retsamt till henne i sidan. Hon drog fram dolken och tryckte den mot hans hals. " Aurora lägg ner kniven" sa han och kollade på henne. Hon tog bort dolken och kollade på honom." knuffa mig inte" sa hon kallt. Alex flinade och la armarna om henne. " Jag lovar Rora" viskade han i hennes öra. Hon rös till och lutade sig bakåt mot honom. Hon väntade på att den där killen skulle komma tillbaka så dom kunde ge sig av.

Sam reser sig så småningom upp då hon samlat tillräckligt med svamp. Tillräckligt med svamp till sig. Hon visste inte varför, men att återvända gav henne mer panik än att vara här.
Det är då Sam stelnar till, hon hör ett morrande sedan ett annat som besvarar det föregående. Det var på avstånd men de kommer allt närmre. Hon drar sig bakåt in i ett par buskar, kanske inte det bästa att göra, men det hon kom på nu.
Det hon ser gör henne något förvånad, kvinnan som alla tycktes sky, det var hon som morrade.
Sam vågade inte röra sig på länge, men då hon varken hör något från djuret eller kvinnan tar hon sig fram och börjar gå åt hållet kvinnan gått.
Hon får leta bra länge och då det börjar skymma finner hon det, vad som torde vara kvinnans tillhåll.
Men vad skulle hon göra nu? Kvinnan verkade inte vara någon man bara kom över på en fika hos.

Rackhel hade rest sig upp, hon hade fått en ond aning, något sa henne att hon inte var ensam. Hon gick fram mot fönstret.
"Det står någon utanför" sa en kvinna som stod bakom henne och Rackhel vände sig om mot henne.
"Jag ser väl det" snäste hon och kvinnan muttrade något som Rackhel inte hörde. Rackhel tog och lossade barrikaden ifrån dörren och slog upp den. Hon lutade sig mot dörrkarmen och studerade kvinnan som stod en bit bort, hon såg att det var samma kvinna som anlänt tidigare under dagen, att nykomlingar kom in i labyrinten var inte ovanligt, inte heller att de dog, och framförallt var det inte inte ovanligt att hon dödade dem.
"Vad gör du här?" frågade Rackhel i en kall ton, som avslöjade att hon inte var förtjust i besök.
"Hon vill nog komma in" sa en man som stod en bit framför henne.
"Det kan hon glömma" sa Rackhel och såg på honom.
"Aldrig har vi besök" sa mannen besviket och Rackhel bara blängde på honom utan att säga något. Hon vände åter blicken mot kvinnan och inväntade ett svar.