Fantasy rollspel, öppet för alla.

Alistar såg på sin syster där hon låg med huvudet i hans knä och han började leka med hennes hår, sexet hade varit distraherande men de hade inte kunnat glömma drömmen ingen av dem. Alistar visste att hans syster tänkte på drömmen lika mycket som han gjorde, var det verkligen en dröm?
Fawn stirrade upp i taket, verken hon eller hennes bror sa något, de var båda försjunkna i tankar, disken ifrån frukosten stod på soffbordet och elden sprakade i brasan. De var nästan som förlamade båda två, de rörde sig inte, de sa inget och gjorde inget annat än att tänka, som om de var oförmögna att göra något annat.
"Vi tar en promenad!" sa Alistar plötsligt bestämt och såg på Fawn som riktade sina stora ögon mot honom och log sedan.
"En promenad låter ypperligt" sa hon och reste sig upp ifrån soffan, hon rättade till sina kjolar, ibland kunde hon sakna antiken och romartidens enkla klänningar, den här tidens klänningar hade stora kjolar och korsetter, det var inget som egentligen bekom henne, men hon saknade ibland enkelheten.
De båda gick mot hallen och tog på sig sina ytterkläder, Alistar såg till att svärdet satt löst i skidan innan de lämnade huset. Det var fortfarande tidigt och många människor låg fortfarande och sov. Morgon disen låg fortfarande över ängarna och det var lite rått i luften. De båda syskonen hade ingen direkt plan på vart de var på väg utan försökte mest få ordning på sina tankar.

Nires hade rört sig mot hamnen men betraktade nu sitt svärd i en lyktas sken, Tecknen kunde hon inte tyda, men själva svärdet, det var som om det vibrerade av kraft. Hon stoppade in det åter i skidan och skulle just till att gå då en man kom raglande ut ur en krog. Hans berusade blick får syn på Nires gestalt, hennes fotsida utmanande klädsel och långa eldröda hår tycktes intressera honom, han så som många andra i historien.
Nires försöker snabbt ta sig därifrån eftersom hon vet vad som skall hända och hon vill inte döda mer.
Men han kommer ikapp och tar i hennes handled, ett kvidande skrik hör från Nires sedan förvandlas hennes blick till svart och hon drar sin kniv.
Mannen hade inte stor chans, snart låg han framför hennes fötter och Nires var blodig. Hon darrade till, det hade skett åter, hon ville inte.
Tillfredsställelsen över ännu en seger blandades med rädslan att döda fler, fler oskyldiga liv, men inget kunde stoppa henne.
Hon kastar upp en blick och ser en man och en kvinna komma gåendes och snabbt tar hon sig upp på fötter. Visst de hade säkert sett henne, men det var deras liv hon fruktade för inte sitt eget och snabbt springer hon in i den närliggande skogen.

Viris insåg medan hon gick att hon hade sprungit längre hemifrån igår än vad hon insett. Hades hade drivit henne till nästan andra sidan staden. Hon suckade frustrerat. Hon hade ont i kroppen, huvudet snurrade av hundratals tankar och dessutom var hon så långt ifrån sin säng hon kunde komma.
Hon bestämde sig för att sortera ut sina tankar och börja med det mest lätthanterliga: varför i hela fridens namn hennes så kallade föräldrar hade lämnat henne i en gränd? Det var ju en väldigt omtänksam sak att göra... Hon gned sin stela nacke och mumlade en rad svordomar igen.
Hon hade redan ångrat sig. Den frågan var inte den enklaste. För den var helt obegriplig.
Hon fick en plötslig lust att göra något vårdslöst. Bara för att få tankarna på något annat. Hon sprang mot närmaste hus och kastade sig upp för husväggen.
När hon kom upp på taket såg hon ner på den tomma gatan. Hon fick en plötslig lust att hoppa. Hades hade sagt att hennes tid inte var inne än, betydde det att hon skulle överleva ifall hon hoppade?
Innan hon hann bestämma sig så kommer en man och en kvinnan gående. Det är något med dem som fångar Viris intresse, något som aldrig hänt tidigare men människorna i den här staden. Hon står kvar på takkanten och ser på dem.

((Skulle jag kunna få rolla en till person? Har kommit på en karaktär jag skulle vilja ha med. Om det är okej?))

(Är det försent att hoppa in?)

(AuroraAlexius visst gör du en karaktär till
Stranger Nej då bara att hoppa in )

Fawn gick bredvid sin bror i den tysta staden, de gick båda armkrok noga med att se till att de inte skulle bli överraskade igen.
"Är du rädd Fawn?" frågade hennes bror och hon nickade svagt, hon var rädd för att mannen som skrämt henne igår skulle hoppa fram igen, hon hade ingen lust att möta honom. Alistar förstod sin systers rädsla, han hade känt samma rädsla, han ville inte möta mannen då han inte kunde försvara Fawn mot honom, om han själv blev skadad berörde honom inte, men ifall Fawn blev skadad visste han inte vad han skulle göra.
Båda syskonen stannade när de såg en kvinna längre fram. Fawn slog händerna för munnen, kvinnan hade dödat en man, Alistar drog svärdet ifall han skulle behöva försvara dem. De båda syskonen mötte kvinnans blick och såg någon form av tillfredsställelse i ögonen. Alistar ogillade skarpt kvinnans blick, en sådan blick sa honom att kvinnan hade lätt att döda. Till de bådas tacksamhet så försvann kvinnan in i skogen. Fawn som hade tryckt sig mot sin bror slappnade av lite, men inte mycket.
"Staden kanske inte gjorde dig så gott" sa Alistar och strök sin syster över kinden när han stoppat undan svärdet.
"Jo, så länge jag är med dig är jag tacksam" sa hon och de fortsatte gå. Alistar var tveksam och övervägde att gå hemåt, men samtidigt var det inget han fann tilldragande, att vandra hemåt skulle inte ge dem några svar, inte för att vandra i staden skulle göra det heller.
"Någon ser på oss" sa plötsligt Fawn lågt och stannade.
"Vart?" frågade Alistar som började se sig omkring, men han kunde inte se någon.
"Där" sa hon och pekade upp mot ett tak. Fawn som sällan mötte människors blickar eller talade med dem hade lärt sig att känna av vart de var så hon kunde undvika dem, samt märka om någon stirrade på henne. Det var som om hon kunde känna av vart de som levde fanns, både djur och människor. Alistar drog sitt svärd och stirrade åt hållet Fawn pekat, han kunde inte se något, men han litade på sin syster. Fawn såg också åt det hållet hon pekat, hon kunde inte se något, det var mer som om hon kände att något var där.
"Kom fram" sa Alistar endast, tveksam till att vad som än fanns där skulle komma fram, men han tänkte inte gå förbi och riskera att få en kniv i ryggen.

Nires kommer in i en skogsdunge och gömmer sig bland buskarna. Hon visste inte om någon var efter henne eller ej. Just nu var hon för upprörd att veta något. Tårarna började sakta rinna längst hennes kinder och hon snyftade till. Varför skulle det alltid bli sådär? Folk bara dog runt henne, hon avskydde det, hon ville inte det.
Hur hon än flydde kom hon inte från sig själv och de gånger hon försökt att ta självmord hade hon alltid lyckats överleva hur otroligt det än lät.
Hon kände vätan tränga igenom hennes klänning från den fuktiga kalla marken. Men vad gjorde det? Inget, nej inget gjorde det.

Viris nyfikenhet ökade när kvinnan stannade och sa något till mannen. Mannen såg sig förvirrat omkring. Sedan stelnade hon till då kvinnan pekade rak på henne.
Hur...? Hon var väl osynlig?
Mannen såg upp mot taket, men han verkade inte se henne, då han stirrade till vänster om henne. Bara för att vara på den säkra sidan gjorde hon en hastig rörelse åt höger. Paret nere på gatan gjorde ingen min av att ha sett hennes rörelse. Hon var alltså fortfarande osynlig, tack och lov.
"Kom fram", sa mannen plötsligt, precis när hon bestämt sig för att det var en ren slump att kvinnan pekat på henne. Hon frös och stirrade misstroget på honom. Vad skulle hon göra? Hon var inte van att bli tilltalad på det sättet, eller ens bli upptäckt när hon inte ville det.
Men kanske var det därför hon klättrade ner från taket, mot bättre vetande, just för att kvinnan så lätt pekat ut henne.
Hon hoppade sista biten och landade framför dem. Medan hon rätade på sig drog hon fram två dolkar, för hon gillade inte mannens svärd.
Långsamt skingrade hon skuggorna runt sig, så hon skulle bli synlig för paret. Hon låste fast sin blick i kvinnans.
"Hur kunde du veta att jag var där?" frågade hon, utan att bry sig om en hälsningsfras, eftersom det var det enda som intresserade henne.


( Min nya karaktär! Tänkte börja med honom också i nästa inlägg!

Namn: Luka
Kön: Man
Ålder: ca 2000 år
Utseende: Lockigt blont hår, klara blå ögon och ett rakt och charmigt leende. Lång och vältränad. Går oftast klädd i åtsmitande svarta byxor, en lös vit skjorta och en broderad väst.
Personlighet: Vänlig, utåtriktad och charmig. Har lätt för att tala med människor, och är allmänt omtyckt. Känner sig dock oftast ensam, då han inte har funnit något som han riktigt tycker om och som passar honom. Gillar att stå i centrum och rör sig oftast bland människor.
Gudskraft: Kan känna av andra personers känslor, och när han talar kan han göra så han får sin vilja igenom. Är väldigt karismatisk, till den grad att han kan få andra att göra nästan vad som helst för honom (även om han sällan använder det)
Vapen: Är ingen krigare, men är ändå skicklig med pilbågen.
Föräldrar: Far - Eros (kärlekens gud), mor - Erato (lyrikens och kärlekspoesins musa)
Övrigt: Kan spela flera sorters instrument, men framför allt lyra och flöjt. Försörjer sig som trubadur. Är dessutom något av en casanova.
Rollare: AuroraAlexius)

Fawn och Alistar såg på kvinnan som kom ner ifrån taket, de hade inte sett henne röra sig. Fawn hade känt att kvinnan rört sig, men ändå blivit förvånad när hon kommit fram ur vad som verkade vara tomma intet. Alistar hade även han blivit chockad, även om det inte syntes. De båda avfärdade det, och sa för sig själva att kvinnan endast varit dold av mörkret, ingen kunde vara osynliga. Men efter vad som hänt dem tidigare var de tveksamma.
Fawn ställde sig genast bakom sin bror och sökte skydd när kvinnan dragit sina knivar och tilltalat henne. Fawn gillade inte hur hon såg på henne. Fawn uppskattade inte att människor såg på henne alls, det skrämde henne.
"Jag kände av din närvaro" sa hon väldigt lågt, nästan viskande. Alistar förstod att hans syster var rädd och han såg på kvinnan framför honom.
"Varför gömmer du dig i mörkret och smyger på oss?" sa han. Han visste inte om kvinnan smugit på dem, Fawn hade inte sagt något innan, men om kvinnan smugit på dem innan kanske hon skulle avslöja det på något sätt.
"Vad vill du?" sa han och höll ett vaksamt öga på henne. Han stod rak i ryggen och lugn, han var van vid sådana här situationer. Fawn som också var van då hon oftast mött sin bror när han hamnat i trubbel ogillade det lika mycket som innan. Hon försökte göra sig så liten som möjligt och undvika att hamna i trubbel, men hon drog sin kniv beredd att försvara sin bror om det behövdes.

Kvinnan tog ett steg bakåt så hon hamnade snett bakom den längre mannen när Viris tilltalade henne. Kvinnan såg vettskrämd ut och mannen gav Viris en ilsken blick.
Men hon svarade ändå på Viris fråga, även om det var så tyst att hon knappt hörde. Viris såg misstroget på henne, hade den här lilla darrande kvinnan verkligen känt hennes närvaro?
"Varför gömmer du dig i mörkret och smyger på oss?" sa mannen arg. "Vad vill du?"
Viris gav honom en granskande blick. Hans kroppsspråk sa att han var beredd på strid, men hans ansiktsuttryck var lugnt. Det var uppenbart att han var van vid konflikter och van vid att skydda sin kvinnliga vän. I ögonvrån såg hon hur kvinnan drog fram en liten dolk, även om det verkade otroligt att hon skulle använda den. Viris tog ändå ett fastare tag om sina dolkar
"Jag smög mig inte på er, ni råkade gå förbi och sedan pekade hon ut mig", svarade hon mannen något förnärmat.
Sedan vände hon sig mot kvinnan igen, som hon fann mycket intressantare.
"Hur menar du med att du kunde känna mig närvaro?" frågade hon, utan att riktigt kunna hålla tillbaka sin nyfikenhet. "Ingen har någonsin kunnat peka ut mig när jag inte velat"
Hon gillade inte känslan av att hennes sköld inte var perfekt, det fick henne att känna sig naken. Även om det bara var en rädd liten kvinna som kunde se igenom den - en som dock hade en mycket mer hotfull kompanjon.

Alistar tog inte blicken ifrån kvinnan, han visste att det var sant och valde att inte kommentera det. Han hade misstänkte att kvinnan varit där innan dem, men han hade inte varit säker. Han gillade dock inte hur kvinnan talade till Fawn, eller kanske att hon talade med henne alls. Fawn kände precis som sin bror, om än inte värre då hon verkligen inte gillade att bli tilltalad, det skrämde henne att behöva ha ett samtal. Det tog lång tid för henne att prata med någon. Människor brukade viska runt henne att hon var den vackra men väldigt blya flickan.
Fawn tittade ner på sina skor och kjolkant och undvek kvinnans blick.
"Jag har alltid kunnat det" sa Fawn med ännu längre röst än innan. Hon hade ett stadigt tag om kniven, hon visste hur hon skulle använda den, Alistar hade lärt henne men hon ville helst inte använda den alls.
Alistar såg på kvinnan och kände att Fawn var obekväm och han såg på henne snabbt och gav henne ett leende innan han vände sig mot främlingen igen.
"Vad menar du med att ingen kan peka ut dig om du inte vill?" sa han. Alistar kände en oro över det även om han inte visade det, men att det fanns någon som var nästintill osynlig gav honom en gnagande känsla. Han kunde inte försvara sig mot någon om han inte visste att hon fanns där och han ville inte tvinga med Fawn överallt. Fawn hade sett Alistars leende och sträckte genast på sig, med honom vid sin sida vågade hon genast mer. Hon mötte kvinnans blick och försökte att hålla blicken fäst på henne. Hon hade rak rygg och kniven i ett stadigt grepp beredd att försvara sig.