Marodörernas tid

De tar sig ut på perrongen och Nike pekar mot vattnet där ett antal båtar samt mycket nervösa förstaårselever befinner sig.
"Där brukar man åka första året innan sorteringen. Gissar att du ska dit med då du faktiskt ska sorteras." sa hon vänligt för att försöka lugna ner henne.
"Jag åker i vagnarna, med de äldre eleverna." sa hon och pekade mot de hästlösa vagnarna som stod och väntade på dem medan elever klev in i vagnarna.
"Så vet du inte är det bara att välja, det kommer att gå bra." sa hon vänligt till flickan vid hennes sida.

Det kryllar av elever på perrongen, och Freja följer Nikes hand då hon pekar först på båtarna och sen på vagnarna. Hon har ingen lust att gå och åka båtarna själv tillsammans med massa elvaåringar.
"Jag skulle helst stanna med dig ifall det går bra?" säger Freja nervöst och pillar på sitt halsband som hon alltid gjorde när det var något som bekymrade henne. Halsbandet bestod av en tunn silverkedja med en liten mjölner-berlock.
Plötsligt uppenbarar sig en enorm person bredvid henne.
"E de du som är miss Andsdotter?" mullrar jätten. Freja hoppar till och tar ett steg bakåt. Hon nickar.
"Trevligt att träffas, det e jag som e Hagrid", säger han och sträcker fram en hand stor som ett dasslock. Freja tar den försiktigt. Nu när hon hämtat sig ser hon att den här personer inte alls är en jätte, men han måste ha jätteblod i sig, för han är åtminstone tre gånger så stor som en vanlig man. Men bakom hans buskiga svarta skägg ler ett vänligt ansikte åt henne.
"Freja Andersdotter, trevligt att träffas", får hon fram och skakar hans hand. Hennes lilla hand försvinner totalt i hans enorma.
"Ja har fått instruktioner om att du ska åka med mej", säger Hagrid glatt. "Så följ med här"
Freja ger Nike en blick. "Jag antar att vi ses där inne då", säger hon och pressar fram ett leende. Sedan vänder hon sig om och följer efter Hagrid.

Nike ska precis svara då Hagrid uppenbarar sig framför dem. Som en stor monsterängel från ovan, mest en ängel då Hagrid är den snällaste person hon mött.
Det hade hänt att hon fått sitta i hans stuga, blivit bjuden på te och bara.......ja vad? Inget egentligen, hon hade inte sagt mycket, men hans tysta förståelse och tröst hjälpte mycket.
"Var lugn" skrattar hon och ser på Frejas min.
"Han är lika snäll som han är stor och det vill inte säga lite." ler hon och vinkar åt henne. Det kändes något vemodigt att skiljas så, men hon visste att den korta bekantskapen inte skulle bli långvarig.
Själv tar hon sig till vagnarna och sätter sig i väntan på att den ska åka.

Freja småspringer efter Hagrids långa steg. Hon gillade inte att behöva skiljas från Nike, nu när hon faktiskt lyckats prata med någon. Hon hoppas att de ska ses igen där inne, men hennes mer pessimistiska sida sa att den andra tjejen säkert hade ett gäng vänner på Hogwarts och inte skulle behöva en till.
Nere vid båtarna har Hagrid samlat ihop alla förstaårselever, och Freja känner sig ännu mer udda där hon står bland alla elvaåringar som ser nyfiket på henne.
"Dåså, hopp i båtarna!" ropar Hagrid, "Max fyra i varje båt!". Han sätter sig i själv i en båt, som ser väldigt liten och bräcklig ut under han stora kroppsmassa.
Förstaårseleverna ser skrämt på varandra, och ingen vågar riktigt ta steget att sätt sig först, så Freja gör det. Hon får snart sällskap i sin båt av tre flickor som ger henne blyga leenden.
Men ett ryck börjar båten åka. Vattnet är becksvart och Freja kan inte låta bli att fundera på vad som gömmer sig under ytan. Säkert bäckahästar och andra otrevliga monster som gillar att dra ner oskyldiga flickor och dränka dem. Hon hoppar lite längre bort från kanten.
De åker runt en krök och Freja drar efter andan. På andra sidan sjön tornar ett slott upp sig. Det är överröst med tinnar och torn och det lyser välkomnande från alla fönster. Det ser magnifikt ut, ett riktigt sagoslott. Hon känner hur hjärtat börjar slå fortare i bröstkorgen. Är det här verkligen en skola? Tänker hon.
De åker in i en grotta under skolan där båtarna stannar vid en gömd brygga.
"Då var vi framme!" ropar Hagrid glatt och hoppar ur sin båt som knakar lättat. De andra kliver även ur sina båtar.
Då öppnas en port och en sträng kvinna kliver ut och ser ner på eleverna.

Hennes vagn blir snart full av tre tjattrande Claware vilka lämnar Nike utanför sin konversation. Nike bryr sig inte nämnvärt utan stirrar ut genom fönstret för att få en skymt utav Hogwarts. Men hon saknade någon och denne någon var Freja. Deras korta möte och ändå var det som att träffa en själsfrände. Som om de var ämnade att vara med varandra men råkade födas på olika platser.
Nike suckar, hon visste att detta aldrig mer skulle ske och att andra skulle dra Freja till sig, särskilt om hon hamnade i ett annat elevhem. Ingen stod väl ut med Nike? Inte någon längre tid då hon ibland slog om i humör och gömde sig bakom en bok, ingen visste varför, bara att hon gjorde det.
Då vagnen stannar kliver Nike ut, himmelen är mörk och snart skulle säkert stjärnorna dyka upp. Hon log upp mot slottet, äntligen hemma.

"Här e de nya eleverna, professorn", mullrar Hagrid åt den nyanlända kvinnan.
"Tack, Hagrid", sade kvinnan och nickade åt honom. "Om ni följer med mig". Hon vände på klacken och eleverna följde tveksamt efter. Freja känner att det här är en kvinna som man inte ska säga emot, för då kommer man få ångra det.
Professorn leder dem upp till vad Freja antar är entéhallen, men istället för att gå in genom dörrarna därifrån det hördes ljud av massa människor, leder hon in dem i ett rum mitt emot. Kvinnan stänger dörren och vänder sig mot dem.
"Det är jag som är professor McGonagall, och jag är biträdande rektor här på Hogwarts och föreståndarinna för Gryffindor", presenterar hon sig. "Ni kommer snart nu sorteras in i ett elevhem, som sedan kommer att fungera som er familj under er tid här på Hogwarts. Det finns fyra elevhem - Gryffindor, Ravenclaw, Hufflepuff och Slytherin, vilka alla har sina egna kvaliteter och karaktärer. Några frågor?". Förstaårseleverna skakar alla på huvudet, men Freja kan inte låta bli att fundera på saker som, hur skulle sorteringen gå till? Tänk om hon inte passade in någonstans? Vad gör hon här egentligen?! Andas, tänker hon. Hon önskar att hon fortfarande var med Nike, då hade hon haft någon att prata med i alla fall.
Då möter professor McGonagall hennes blick.
"Miss Andersdotter, skulle jag kunna få prata med dig?", säger professorn och håller upp dörren. Freja nickar.
"Jag kommer snart tillbaka", säger kvinnan åt förstaårseleverna och stänger dörren om dem. Hon vänder sig mot Freja.
"Välkommen till Hogwarts, miss Andersdotter, trevligt att du valt att börja här. Det är inte ofta vi får utbytesstudenter, speciellt inte från Valhalla", säger McGonagall och ger henne en varmare leende en Freja trodde den här kvinnan var kapabel till.
"Tack", säger hon och lyckas få fram ett leende.
"Det kommer gå bra", säger den äldre kvinnan. "Du kommer få bli insorterad först, så du sedan kan slå dig ner i ditt nya elevhem. Jag hoppas du kommer trivas på Hogwarts. Om du väntar här en minut, så är jag snart tillbaka". Professorn vänder sig om och går iväg in i salen därifrån det hörs ljudet av massa glada människor.
"Det här kommer gå bra", säger Freja till sig själv. "De kan ju inte direkt skicka hem dig, du har ju ansökt och kommit in. Det kommer gå bra..."
Då kommer McGonagall tillbaka. Hon ger Freja en nick och släpper sedan ut förstaårseleverna.
"Följ mig", säger hon och går mot ljudet. Freja faller in direkt bakom henne och småttingarna följer efter på ett led.
Dörrarna framför dem öppnas och de kliver in i en stor sal. Det är nästan så att Freja stannar till av förvåning, men hon tvingar sig att fortsätta gå. På sidorna om dem sitter det elever vid fyra bord och stirrar på dem, och Freja får en känsla av att de stirrar speciellt på henne. Hon må vara småväxt, men hon ser nog ändå inte ut som en elvaåring.
Salen ser ut att vara utan tak, och ovanför syns den molniga natthimlen. Hundratals ljus svävar ovanför dem. Rak framför dem står ett honnörsbord där vad hon antar är lärarna sitter. Framför honnörsbordet står en liten pall med en sliten trollkarlshatt på.
De stannar framför pallen och Freja ser sig om i salen och söker efter Nike, allt för att få se ett bekant ansikte.

Nike har kommit in och sitter vid änden av Gryffindorbordet, mitt i det glada gyttret av elever ser hon lite ensam ut. Nog för att de alla hade hälsat på henne, nog för de alla frågat om hennes sommar. Men ändå, då de vanliga artigheterna tog slut återgick de till varandra då de hade haft brevkontakt och varit med varandra.
Salen tystnar då de nya eleverna kommer in, men ett mummel hörs då de får syn på den nya, på Freja. De hade inte sett henne, ingen utom Nike som enbart sitter tyst. Men då Frejas sökande blick möter hennes ger hon henne ett uppmuntrande leende. Ett leende som kändes som det skulle krossa henne. Nu visste hon att hon dög, inte senare.
Men salen tystnar då rektorn tystnar dem och McGonagall drar fram ett stort pergament med allas namn på.

Freja möter lättat Nikes blick och besvarar hennes leende. Hon försöker samtidigt ignorera att alla andra stirrar på henne. Hon sträcker på sig och försöker utstråla självsäkerhet - det här är ju lätt som en plätt, vadå, sånt här gör jag hela tiden! Men hennes hjärta slår i hundranittio.
Professor McGonagall tar fram en lång pergamentrulle, och alla elever tystnar.
"Innan de nya förstaårseleverna sorteras in, vill jag välkomna Freja Andersdotter från Sverige. Hon kommer börja i sista årskursen, och jag hoppas ni ser till att hon känner sig som hemma. Miss Andersdotter kommer sorteras in först", säger McGonagall och lyfter upp den slitna hatten. Hon nickar mot pallen, och Freja går långsamt upp och sätter sig på den. Hon ser ut över hela salen och ser hur alla stirrar på henne. Hon ler ett litet leende, hon hade aldrig haft några problem att stå framför folk, även om hon inte var så bra på att prata med dem. McGonagall sätter hatten på hennes huvud, och plötsligt hör hon en röst.
"Där ser man, en utbytesstudent", säger en låg och något road röst i hennes huvud. "Jag hälsar dig välkommen, det är jag som är sorteringshatten"
Freja lyssnade fascinerat. Alla stirrade fortfarande på hennes, men hela hennes uppmärksamhet låg på den talande hatten.
"Hm, var ska jag placera dig... du är ambitiös ser jag, och vetgirig, kvalitéer som både Ravenclaw och Slytherin söker. Men du har ett stort hjärta, och du vill visa vad du går för. Du behöver vänner som kan hjälpa dig, och vänner som du kan hjälpa"
Freja ser upp och möter Nikes blick. Hon ler. Hon visste redan vilken vän hon ville ha.
"Ah...", säger hatten. "Jag förstår. Då får det bli... GRYFFINDOR!". Det sista ropar hatten ut och hela salen brister ut i applåder, men det mesta av jublet kommer från bordet längst till höger, bordet där Nike sitter.
Freja reser sig och ser på McGonagall, som nickar åt bordet därifrån jublet kommer ifrån. Hon ler och går dit.
"Vi fick svensken! Vi fick svensken!" jublar två svarthåriga killar och bokstavligen studsar på bänken. Freja kan inte låta bli att le när hon ser dem. De flyttar på sig så hon kan sätta sig vid dem, men hon styr stegen mot en ensam person som sitter vid änden av bordet.
"Hej igen", säger hon glatt och glider ner på bänken bredvid Nike.

Nike ser på Freja intensivt, som hon ville minnas varje del utav henne, av den kvinna som trots den korta tiden hon hade börjat att gilla.
Då hon hör GRYFFINDOR och hela bordet brister ut i hurrarop ler Nike lättat. Potter och Black skriker väl allra högst, men inget tillkommer Nike, inget för Freja sätter sig vid henne trots att hon erbjuds ett par andra platser.
Nike ler stort, är förundrad men glad, Freja satte sig vid henne.
Det tar lång tid innan ens Nike kommer sig för att hälsa och så har McGonagall bett om tystnad.
"Hej" viskar Nike lågt, men hennes ögon tindrar av glädje. Även om Freja började umgås med någon annan kunde de kanske ses någon gång, som på morgonen, när de skulle sova, ja allt.
Ceremonin går sin gång, inte så att Nike är särskilt intresserad, men hon lyssnar artigt och välkomnar de nya Gryffindorarna.
Men snart är allt klart, salen tystnar åter och rektorn ställer sig upp. Han klappar i händerna och snart dyker maten upp på alla borden och ljudnivån höjs genast.

Freja följer fascinerat varje del av sorteringsceremonin. Allt är så nytt och spännande att hon knappt vet var hon ska titta. Hon vill ta in allt på en och samma gång. När Dumbledore talar lyssnar hon intresserat, precis som resten av de yngre eleverna, medan de äldre eleverna börjar vrida på sig på bänkarna och titta längtansfullt mot de tomma faten.
"... var så goda att äta!" avslutar Dumbledore och klappar med händerna en gång. Plötsligt fylls faten med mat.
Freja ramlar nästan av bänken av chock när maten uppenbarar sig. "Wow...", mumlar hon och stirrar på maten utan att veta var hon ska börja.
Hon ser på Nike och ler. "Det här är fantastiskt, jag är vrålhungrig", säger hon och gör en gest mot maten. "Några förslag på vad man ska börja med?"